Tema

Nej, du vet inte varför det går dåligt för MP

Text: Matilda Molander

Klimatångest, skogsbränder, och 4,3 procent för MP. På ytan är partiets kris inte svår att förstå; personskandalerna har avlöst varandra och det visade sig svårt att stå pall mot S i regeringsställning. Men varför blev det så? LD:s Matilda Molander söker svaret hos fyra av partiets egna företrädare.

En valanalys av Miljöpartiet. Det är ju egentligen ganska fort avklarat. För att förklara varför de nästan åkte ur riksdagen räcker det väl med 26 tecken: migrationsöverenskommelsen. Möjligen behöver man 10 till: bottenfärg. Och vill man verkligen gå på djupet kanske ytterligare 10: islamister. Och så voilà: 4,3 procent.

De grönas senaste mandatperiod har varit skakig, för att uttrycka det försiktigt. Och det är frestande enkelt som liberal att skriva en text av typen »Höhö, miljöpartisterna är tomtar på elcyklar«. Men den analysen är ju redan gjord, av de flesta, ett par gånger. Mer intressant är att fråga sig varför? Varför skapar partiledarna skandaler? Varför finns det islamister bland partiets representanter? Varför finns partiets argaste kritiker inte i oppositionen utan i den egna riksdagsgruppen? Varför gick det så dåligt?

Eller dåligt förresten, jämfört med systerpartier i Europa gick det ungefär som förväntat. I land efter land har gröna partier som satt sig i regering tappat en stor del av sina väljare i nästa val. I Sverige blev det till slut socialdemokratiska stödröster som räddade dem. En motsvarande regelmässig bestraffning från väljarna för att man lett landet står knappast att finna hos någon annan partigrupp. Men som partistyrelseledamoten Max Troendlé säger:

»Våra väljare är idealister som vill se stor förändring. Då gör det ont att se sitt parti kompromissa, som man måste göra i regering«.

Och nog ligger det säkert något i det. Ännu svårare blir det om kompromisserna handlar om att barn inte ska få förenas med sina föräldrar.

Partiets väljare är inte de enda som har haft svårt att svälja kompromisserna, kritiken mot partiledningen har varit hård från ett antal riksdagsledamöter. Och kritiken har inte direkt framförts i interna forum.

Om man får tro en högt uppsatt miljöpartist så beror det på hur partiet är uppbyggt:

»Vi har ju en väldigt platt struktur jämfört med andra partier. Och det tycker jag har varit bra, jag har gillat det under lång tid, det har varit något fint. Men baksidan av det blir ju att folk känner att de vill gå ut och kritisera allt som MP gör i regeringen i media för att man känner ”Jamen vi har lika stor rätt att säga vad partiet ska göra i regering som ni ministrar, vi är alla medlemmar i det här partiet på lika villkor”«.

Lorentz Tovatt är inne på samma spår:

»Det finns en snällhetskultur som gör att man liksom inte är hård i granskningarna av partiets politiker eller kandidater, och det är en kultur som vi måste ändra. Vi måste bli mer som andra partier där man kan ryka över en dag om man har gjort någonting superdumt.«

Som exempel på personer som borde ha fått en hårdare behandling nämner Tovatt islamistiskt influerade företrädare och »de som har suttit i Riksdagen och som väldigt medvetet har försökt förstöra bilden av Miljöpartiet under mandatperioden«. Tovatt och hans partikollega verkar vara något på spåren. Inte ens en månad efter valet 2014 briserade nyheten att språkröret och miljöministern Åsa Romson målade sin båt med giftig bottenfärg som varit förbjuden i Sverige flera år. Kritiken blev massiv, men reaktionen från partiet var långsam. Vad som däremot gick fort var tappet i förtroendesiffror. Det blev inte direkt bättre när hon mindre än ett år senare jämförde situationen för båtflyktingarna på Medelhavet med Auschwitz. Till slut blev situationen ohållbar och hon ersattes av före detta Europaparlamentarikern Isabella Lövin i maj 2016.

Inte heller Lövin har sluppit undan skandaler. »Han jobbar med väldigt, väldigt tunga stenar och verktyg där man ibland behöver använda den här«, blev svaret när Belinda Olsson under SVT Opinions partiledarutfrågning undrade varför hennes man körde just en sådan dieselbil som MP vill få bort från vägarna. Och bara en månad innan hon tillträdde fick bostadsminister Mehmet Kaplan avgå efter att det avslöjats att han umgåtts i högerextrema och islamistiska kretsar.

MP är långt ifrån ensamt om att drabbas av skandaler, men inget annat parti har haft så många som involverar ledande företrädare för partiet. Få partier har heller haft så svårt att snabbt hantera skandalerna genom en pudel eller avgång.

Enligt den högt uppsatta miljöpartisten ligger förklaringen delvis i att partiets struktur gör det svårt att både ta beslut, och att utkräva ansvar:

»MP har ju sex personer där de flesta partier har tre. De flesta partier har en gruppledare i riksdagen, En partisekreterare och en partiledare. Vi har två språkrör, en partisekreterare, en sammankallande i partistyrelsen som leder partistyrelsens arbete för partiet och två gruppledare i riksdagen. Så det blir sex personer som är tunga. Det är klart att det är speciellt att vara dubbelt så många viljor som i andra partier … ingen känner att det liksom är deras ansvar eller fel om något går åt helvete.«

Att partiet är så annorlunda får enligt en miljöpartist med god insyn i partiet, inte bara konsekvenser för hur partiet styrs, utan också av vilka det styrs. Språkrören har turats om att ligga längst ner på förtroendelistan och ingen av dem har i hens ögon direkt glimrat med sina ledarkvaliteter. Anledningen till att de trots allt blivit valda är enligt partisten enkel: »För att det inte finns så många andra.« Och anledningen till det, ligger enligt hen i hur partiet fungerar:

»Väldigt många politiskt aktiva i andra partier som jag träffar har varit med i GU [Grön Ungdom, red. anm.] när de har varit unga och sedan slutat. Och som jag har förstått det så har de flesta slutat för att de inte tycker att det är tillräckligt professionellt.«

Som partisten förklarar det finns det till skillnad från i andra partier ingen utstakad karriärväg utan det är mer »Hej, vad vill Du göra?« på första träffen. »Så var det när jag började och jag minns att jag tänkte att »Va, men vet inte De vad man ska göra?«, berättar partisten.

Kulturen är enligt hen liknande i partiet och partisten ser det som en trolig förklaring till att många hoppar av och istället engagerar sig i andra partier där utvecklingen är mer utstakad och karriärmöjligheterna större. Konsekvensen av att medlemsomsättningen är hög blir att »Då finns det inte samma rekryteringsbas för partiledare.« Men valresultatet beror inte bara på vad som hänt tidigare under mandatperioden.

Om KD valspurtade som Usain Bolt så var MP:s framfart de sista veckorna snarare att likna vid en rullator i snöslask. Och enligt Lorentz Tovatt är det partiets eget fel:

»Vi hade liksom de bästa förutsättningarna på år och dar att faktiskt göra klimat till den absolut viktigaste valfrågan. Frågan låg högt i mätningar över väljarnas viktigaste frågor, men när man kollade Valu vad som fick folk att välja parti så låg den inte ens på topp tio. Och det är ju det ultimata beviset på att vi misslyckades.«

Enligt den högt uppsatta miljöpartisten beror det på en viktig skillnad mellan hur KD och MP drivit sina valrörelser: »Om man tittar på Ebba Busch Thor som blev valrörelsens raket så tycker jag att det som var starkt med henne var att hon gjorde en skarp analys och en väldigt hård prioritering och att hon fick alla att prata om vårdpolitiken.« Hen fortsätter: »om man är ett litet parti har man inte råd att prioritera så många frågor. Vårt valmanifest gjorde vi ju att vi gick på val på sex prioriterade reformer eller områden. Det tror jag var ett misstag.« Bristen på förmåga att prioritera, beror återigen på partiets struktur och kultur, eller med partistens ord: »partiet är så mycket ett post it-parti, att det är så här att ”allas idéer är bra idéer, så nu ska alla skriva sina idéer på post it-lappar och sen så ska vi ta med oss alla de idéerna”«

MP:s platta struktur och stora ledningsgrupper gör att ingen har mandat att ta drastiska beslut, eller känner ett personligt ansvar om det går illa. I andra partier har partiledningen ofta långtgående befogenhet att ta beslut som går emot medlemmarnas vilja, och gör också det.

Samtliga som intervjuats påpekar också att det finns ett värde i att ha en platt partistruktur där medlemmar har stort inflytande. Att den inkluderande kulturen både är i linje med det samhälle man vill skapa, och fungerar som en moralisk säkerhetsventil. En miljöpartist ändrar inte uppfattning bara för att partiledningen vill det. Men fördelarna uttrycks av flera mest i förfluten tid. Mer än att vara bra för partiet nu, så är det något som har varit bra.

Det kan vara en tillfällighet, men en förändring av partiet skymtar redan. De bångstyriga riksdagsledamöterna har alla lämnat sina platser, och de medlemmar som inte tolererar hårda kompromisser lär redan ha gått ur partiet. I valet hade Grön ungdom två prioriterade frågor istället för partiets sex.

Miljöpartiet föddes ur kritik av systemet och man började skapandet av ett annat samhälle genom en ny sorts parti. Inkludering och medlemsinflytande är bra på många sätt, men som styrningsmodell är den inte den enklaste. Särskilt i regeringsställning. Partier är inte bara toppstyrda av gammal vana. Ska MP lyckas bättre i nästa val behöver ledningen ha mandat att ta beslut och företrädarna förmås följa partilinjen.

Om de kommer att lyckas med det? Ja det beror väl på om alla kan komma överens…

Matilda Molander är handelsstudent och ledamot av LD:s redaktion.

@matildamolander

matilda.molander@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Matilda Molander

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr