Reaktion

»Manlighetens revansch« Vad gör så reaktionära idéer i LD?

Text: Olof Kleberg

Manlighetens revansch? Så lyder frågan i LD 2/2018. Jaså minsann, behöver manligheten verkligen en revansch? Har kvinnorna sprungit förbi och tagit över? Ingen någorlunda sansad person kan hävda att så är fallet, skriver LD:s tidigare redaktör Olof Kleberg.

Det är bara att gå in och titta på lönestatistik för att kontrollera att manligheten inte är i behov av en revansch. Ändå går det som en löpeld genom främst borgerliga medier att något är fundamentalt fel i dagens samhällen: unga män har kommit på undantag, de tappar fotfästet och släpar efter i skolan, medan kvinnorna tar för sig, vill vara jämställda på allvar.

Galjonsfiguren för detta synsätt är den kanadensiske psykologen Jordan B Peterson som förra året publicerade boken 12 livsregler – en motvikt mot kaos. Hans tes är att män, särskilt unga män, blivit för feminina och inte förmår hävda sin manlighet. Boken har sålts i miljonupplagor, Peterson har miljontals följare på nätet.

LD har i sitt temanummer ett antal resonerande artiklar kring man-kvinna-förhållandet. Men också två artiklar positiva till Petersons filosofi. Bawar Ismail har svalt budskapet med hull och hår och skriver att det hjälpt honom att få kontroll över sitt liv och bädda sin säng. Jag vill inte alls ifrågasätta denna personliga upplevelse.

Benjamin Kalisher Wellander känner igen sig i Petersons beskrivning av bristen på meningsfullhet i den moderna tillvaron. Och blickar liksom denne tillbaka på dåtidens unga män som skötte sitt ansvar mot kärnfamilj, nation eller religion. Peterson kan liknas vid, skriver han, »ett döda rösters ombud och en världsordningens försvarare«. Mycket imponerande, med andra ord.

Det är en känd och oroande företeelse att alltfler unga pojkar och män kommer vid sidan av en utveckling framåt. Att de misslyckas i skolan, känner sig utanför och lätt kan hamna i arbetslöshet eller missbruk. Men är Petersons budskap då rätt medicin?

Budskapet är i alla fall tydligt: Män måste tuffa till sig. Alltför länge har etablissemangets liberaler försökt få pojkar att likna flickor – detta leder till att världen håller på att falla sönder. Om män tvingas bli för kvinnliga så blir de mer intresserade av fascistisk politisk ideologi, hävdar Peterson. Det ser man i stödet för Trump i USA och för högerextrema partier även i länder som Sverige och Norge. Detta låter minst sagt reaktionärt. Men som han själv deklarerat: Att vara reaktionär är den nya radikalismen.

Och han brer på: Mannen står för ordning, kvinnan för kaos. De har olika roller. Därför är det helt naturligt att män ska ha de bästa jobben och kvinnorna ska stanna hemma och ta hand om barn och hushåll. Män kräver detta, kvinnor önskar det. För friska kvinnor vill inte ha »boys«, de vill ha män. De vill ha någon som är smartare än de själva.

Här hejdar väl sig de flesta: vilka pålitliga belägg har Peterson för påståendena om att svaga, feminiserade män särskilt söker sig till fascistiska rörelser eller att kvinnor vill ha män som är smartare än de själva? Det finns onekligen en del kvinnor som helst vill ta hand om barn och hushåll, men vilka bevis finns det för att detta skulle vara en allmängiltig sanning? Peterson ideologiserar men har inga vetenskapliga belägg.

Hans världssyn är dyster: Vi har alla kommit till jorden för att lida, det säger Bibeln. Varje människa har en otrolig kapacitet för det onda. Man måste kämpa för att inte dras ner i helvetet. Strävan efter lycka leder fel. Det gäller snarare att hålla olyckorna nere. Barn är födda i synd och förmår göra mycket ont – därför behö- ver de disciplin och bör örfilas om så behövs.

Det är alltså en mycket gammaldags världsåskådning som Peterson sprider. Ibland känns det som han går tillbaka till tiden före 1700-talets upplysning eller i varje fall till 1800-talets mer bigotta årtionde. Botemedlet är ordning, disciplin och extremt fokus på det egna jaget. Bara individen kan skapa sin framtid. De som inte klarar detta är det inte synd om, de får skärpa sig. Orsaken till att många upplever meningslöshet i dagens värld är, menar han, att marxism, postmodernism och kulturliberalism har fått alltför stort inflytande. Gamla myter och Bibelns berättelser har omkullkastats, men de håller och ska följas, hävdar Peterson. Han citerar flitigt både Bibeln och C G Jungs tankar om myter, hårt kritiserade av moderna forskare. Men sådana där tankar ligger i tiden och odlas i olika nykonservativa kretsar. Jimmie Åkessons återkommande kritik av det vänsterliberala etablissemanget ansluter väl till denna tendens.

Många av Petersons livsregler till unga män kan verka oskyldiga. Grundtanken om att var och en måste ta ett personligt ansvar och skaffa sig ett mål för livet är nog både klok och bra. Men i kombination med en människosyn utan empati, med uppfattningen om förhål- landet man-kvinna-barn och med den snäva egoismen blir budskapet närmast brutalt.

Att Petersons teser fått applåder från konservativa kretsar är inte förvånande. SvD:s högerinriktade ledarskribent Ivar Arpi har lyft fram honom, en recension i högerliberala Axess av läkaren Erik W Larsson har lovsjungit honom.

Men att en tidskrift som LD utan motvikt av mer kritiska analyser ger plats för denna typ av manlighetsromantik är märkligt. Liberalt är Petersons budskap minst av allt. Hans tankevärld hör hemma i den konservativa sfären, delvis i en föråldrad reaktionär hållning som man trodde sen länge var nedkämpad. Men stereotyper om man-kvinna, ordning-kaos, ta sig själv i kragen – de tycks vara eviga.

Det borde vara en instinktiv socialliberal och demokratisk hållning att bekämpa ett sådant här, ytligt kanske förförande, men i grunden djupt konservativt och diskriminerande tankegods.

Olof Kleberg har tidigare varit chefredaktör på liberala Västerbottens-Kuriren och redaktör för LD.

olof@kleberg.nu

Fler artiklar av Olof Kleberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr