Tema

Liberala ledarsidor har klippt navelsträngen till L

Text: Svend Dahl & Anders Rönmark

Sprickan i borgerligheten mildras inte av en ny generation ledarskribenter som ofta saknar partipolitisk erfarenhet och har en fäbless för symbolfrågor. Utvecklingen riskerar att gå ut över svensk borgerlighet som liberalkonservativt reformprojekt. Det menar Svend Dahl och Anders Rönmark, som med stöd från LD har gjort en unik undersökning av ledarskribenternas sympatier.

Får en liberal ledarskribent, när det bara är tre månader kvar till valet, verkligen ge uttryck för uppfattningen att Liberalerna missköter sin uppgift som liberalt parti och därför förtjänar att åka ur riksdagen? I mitten av juni skrev Matilda Molander, då ledarskribent på Dagens Nyheter, en text med precis det budskapet: »När tidningarna fylls av svarta rubriker om flyktingkris, nazister som marscherar på gatorna, judiska föreningar som hotas och unga som ska utvisas till krig och förtryck, då har Liberalerna pratat om… ja vad var det nu igen? Mobilförbud i skolan? Alla partier kan självklart inte vara lika relevanta hela tiden. Men för ett liberalt parti, om inte nu så när? Det är dags för Liberalerna att åka ur riksdagen.« (DN 12/6-2018)

Reaktionerna lät inte vänta på sig. »Är det verkligen DN:s åsikt att L bör lämna riksdagen, och att det ligger i Sveriges intresse?«, frågade sig partiveteranen Carl B Hamilton på Facebook och fick stort medhåll. För många liberalpartister var det helt enkelt otänkbart att en liberal skribent skulle kunna ge uttryck för uppfattningen att svensk liberalism skulle klara sig utan Liberalerna i riksdagen.

Utan att ta ställning till sakinnehållet i Molanders artikel fångar händelsen några viktiga trender inom den liberala opinionsjournalistiken. Banden mellan de liberala ledarsidorna och Liberalerna har med åren blivit allt svagare. Det är en utveckling som inte minst förstärkts av att det i dag finns flera partier som gör anspråk på att företräda en liberal idétradition i politiken. En liberalt sinnad opinionsbildare har helt enkelt flera partier att välja mellan när han eller hon ska ta ställning till hur liberala värderingar och liberal politik bäst främjas i riksdagen.

Under sommaren genomförde vi en undersökning bland landets ledande opinionsbildare i den svenska dagspressen. 89 tillsvidareanställda politiska redaktörer och ledarskribenter ombads anonymt att svara på frågan vilken politisk beteckning tidningen de arbetade för hade, samt vilket riksdagsparti de skulle rösta på om det vore val den dagen.

59 stycken valde att svara och av dessa angav 53 ett parti (övriga svarade vet ej, osäker eller med ett block). Utifrån denna mätning kan vi slå fast att partilojalitet på ledarplats, åtminstone inte inom de i svensk dagspress dominerande liberala och moderata tidningssfärerna, inte är något som partisekreterarna kan räkna med.

Den tydligaste kopplingen mellan ledarsidornas politiska beteckning och en specifik partifärg kunde vi se bland centerpartistiska och socialdemokratiska skribenter, som närmast mangrant uppgav att de skulle rösta på det parti som en gång i tiden givit deras tidningar de politiska beteckningarna. Detta överraskade inte; inom de centerpartistiska och socialdemokratiska tidningssfärerna har S och C, antingen på central eller på lokal nivå, haft inflytande på tillsättningar av politiska redaktörer och ledarskribenter. Tidningar med C- eller S-ledarsidor ägs, med något enskilt undantag, av liberala eller moderata tidningsföretag, men genom avtal och »gentlemen’s agreements« har partierna garanterats insyn och inflytande vid tillsättningar, något som givetvis kan påverka ledarredaktionernas syn på »moderpartierna«.

Någon sådan partilojalitet tycks dock inte finnas på de liberala och moderata ledarredaktionerna. »Alla liberala ledarskribenter behöver ju inte vara folkpartister – men de är ju det«, konstaterade den dåvarande ordföranden för en liberal tidningsstiftelse på en konferens för ett antal år sedan. Vår mätning pekar på att så inte är fallet.

Av de 29 liberala skribenter som svarat på våra frågor uppgav förvisso elva stycken att de planerat att rösta på L, men nästan lika många – nio stycken – angav M som sitt alternativ. Sex stycken sade sig också sympatisera med C och två uppgav att de planerade att lägga sina röster på KD. Bland de 13 skribenter på moderata tidningar som svarat fördelades rösterna jämnt mellan M och KD (tre var), men även C och L kunde räkna med röster i riksdagsvalet. En moderat skribent uppgav S som sitt val. Den mätning vi genomfört kan mest ses som en liten kuriositet och upphov för kollegialt skvaller.  Vi tycker dock att svaren ger viss bekräftelse av de trender som vi, från våra positioner inom den svenska dagspressen, tycker oss ha sett under de senaste åren.

En förklaring till det som på partikanslierna säkert uppfattas som bristande lojalitet hos ledarredaktionerna är de förändrade redaktionella arbetssätten som digitaliseringen drivit fram. Även om ledarskribenter nog fortfarande betraktas som en udda yrkesgrupp inom journalistkåren, så är den tiden förbi då ledarredaktionerna satt isolerade i egna rum (elfenbenstorn skulle nog många säga…) och bedrev sin egen lilla verksamhet, utan koppling till nyhetsredaktionens arbete. I dag förväntas ledarredaktionerna delta aktivt i snabba live-tv-sändningar och planerade granskningar, driva trafik via sociala medier och representera tidningarna i debatter och paneler. Kort sagt: bidra till att bygga tidningens varumärke. Detta innebär att andra erfarenheter och kunskaper efterfrågas i rekryteringsprocesserna. Nätverk inom partipolitiken och erfarenheter av politiska processer är givetvis ingen nackdel – tvärtom – men nuförtiden premieras digital kompetens och förmåga att »sprida åsikter« högre. Många redaktionella ledningars rädsla för att stämplas som »partipress« i ett medieklimat där fler och fler läsare eldar på konspirationsteorier om kopplingar mellan »pk-media« och de etablerade partierna och stora intresseorganisationer gör också att direkta övergångar från partipolitik till ledarsidor blir ovanligare.

De allt svagare banden mellan partierna och ledarredaktionerna kan få betydelse för fortsättningen på de senaste årens debatter mellan liberaler och konservativa – diskussioner som till stor del utspelats på borgerliga ledarsidor. Att de liberala och moderata ledarskribenterna fördelar sina partisympatier på samtliga fyra allianspartier avspeglar den underliggande styrkan i relationen mellan de fyra borgerliga partierna.

Allt fler borgerliga opinionsbildare tillhör en generation som är politiskt helt formad av Allianssamarbetet. Man har vänner och förtrogna i alla de fyra borgerliga partierna, på ett sätt som så sent som i början av 2000-talet föreföll osannolikt. Det innebär inte bara att den typ av ideologisk misstänksamhet som en gång präglade relationen mellan de borgerliga partierna i dag tillhör ovanligheterna, det gör också att de ideologiska referensramarna blir alltmer snarlika både bland partiföreträdare och bland opinionsbildare. Om man är uppväxt med Alliansen är det helt enkelt svårt för en liberal ledarskribent att plötsligt börja se sin M-märkta kollega som en ideologisk huvudmotståndare. Man kan bråka om politiska prioriteringar, om pappamånader och public service-medier, men vet att det är mer som förenar än som skiljer. Ur ett sådant perspektiv är det intressant att betrakta hur exempelvis DN:s oberoende liberala ledarsida med hänvisning till frågan om hur Sverigedemokraterna ska behandlas i riksdagen försöker väcka liv i de demoner som en gång präglade relationen mellan de borgerliga partierna. Chefredaktören Peter Wolodarski citerar gillande den förre FP-ledaren Per Ahlmarks fråga »Kan socialliberaler verkligen lita på konservativa?« (DN 23/9), något som för många yngre inom borgerligheten är en icke-fråga.

Att denna typ av misstänksamhet skulle återkomma på bred front och långsiktigt slå sönder den politiska och ideologiska samhörighet som Alliansen inneburit föreföll vid en första anblick osannolikt. Å andra sidan föreföll det nog precis lika osannolikt att den borgerliga gemenskapen skulle bli så stark som den visade sig, när Svenska Dagbladets dåvarande politiske chefredaktör PJ Anders Linder våren 2004 lanserade idén om en allians mellan de fyra borgerliga partierna. Det är också lätt att se hur svagare band mellan ledarsidor och partier kan förstärka en splittringstendens. När ledarskribenterna saknar egen erfarenhet av praktisk politik, och har format sina ideologiska övertygelser utanför partier och ungdomsförbund, blir logiken renodlat medial snarare än partipolitisk.

Att driva ideologiskt laddade och polariserande symbolfrågor kopplade till migration och identitet för att på så sätt få maximalt genomslag blir viktigare för skribenterna än att bidra till långsiktig politikutveckling inom ramen för en viss idétradition. Det är inte nödvändigtvis dåligt för redaktioner och tidningsföretag, som kan dra fördel av en tilltagande polarisering mellan liberaler och konservativa. Det riskerar dock att långsiktigt gå ut över svensk borgerlighet som liberal-konservativt reformprojekt; även om det blivit allt ovanligare att personer går från partipolitik till opinionsjournalistik fortsätter partipolitiken att ta intryck av opinionsjournalistiken. Den partiledare som säger att hen inte läser ledarsidorna, hen ljuger.

Svend Dahl är chef för Liberala Nyhetsbyrån.

@svenddahl – svend@lnb.se

Anders Rönmark är opinionschef för MittMedia.

@andersronmark  – anders.ronmark@mittmedia.se

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr