Tema

GAL-TAN-skalan är här för att stanna

Text: Lennart Nordfors

Det komplicerade parlamentariska läget har lockat fram de »pragmatiska« politikerna. Men inte hos Liberalerna, som under valkampanjen valde att föra fram ett ideologiskt budskap. Att i dessa tider argumentera för mer EU fick troligen pragmatikerna att häpna, men LD:s Lennart Nordfors menar det är precis så liberalt inflytande i Sverige säkras även i framtiden.

Hur kommentera ett val där valutslaget, i meningen vilken regering som ska tillträda, inte är klart i skrivande stund? Låt mig framföra två punkter, som jag är övertygad kommer att stå sig.

För det första, och i det tillbakablickande perspektivet: Liberalerna gjorde en bra valkampanj som gav ett helt okej resultat.

Den väsentliga jämförelsepunkten är våren 2018, då partiet var på god väg att åka ur riksdagen. I SCB.s majundersökning låg Liberalerna på 4,4 procent. Lägger man till att Liberalerna tenderar att tappa under valrörelsens sista veckor är slutsatsen klar. Valkampanjen räddade med stor sannolikhet kvar partiet i riksdagen. Det är ingen dålig prestation!

Valkampanjen skilde sig från tidigare på en viktig punkt. Huvudtemat i valrörelsen var värderingar, ideologi, position. Urvalet av sakfrågor var i två fall av tre för väljarna ospännande och förväntade: skola och integration.

Med budskap som »Mot extremism« och »Varning! Liberalt innehåll!« fördes den mest ideologiskt färgade valrörelsen sedan, vill jag hävda, Per Ahlmarks 1976. Det betalade sig i det speciella klimat som kom att prägla valet 2018.

Journalisten Fredrik Furtenbach har  i den intressanta podden »Det politiska spelet« fört fram idén att valet var »en folkomröstning om Sverigedemokraterna«. Efter ett stort antal timmar i valstuga är det lätt att hålla med. Och i det klimatet vann Liberalernas budskap genklang.

Ett annat tecken på den ideologiska laddningen är den framgång Liberalerna hade med att lansera EU-frågan som en valfråga. När EU-frågan först togs upp av Jan Björklund i Almedalen var flera kommentatorer oförstående. Någon skrev att »Liberalerna gräver sin grav med EU-spade«. Göteborgs-Postens Jenny Sonesson, en annan enskild i kören, ansåg att det »inte är rätt tid« att driva denna fråga med sin udd mot Sverigedemokraterna. Tvärtom visade utspelet på »dödsförakt« och »självskadebeteende«. I stället förordades den linje hon drivit och driver sen länge: att partiet ska triangulera SD i stället för att fokusera på skillnaderna.

Men EU-frågan fick ett bredare genomslag och lade press på Sverigedemokraterna. En bredare front öppnades.

Tillsammans med en del självmål, som när Jimmie Åkesson ville lägga ned P3 (som styrde intresset mot deras kulturpolitik), medförde det att partiet fick gå till val som det Sverigedemokraterna egentligen är; ett parti drivet av en genomtänkt, auktoritär ideologi. Inte endast ett missnöjesparti i invandringsfrågan. Jag tror detta var till nackdel för Sverigedemokraterna.

För det andra, och mer framåtblickande: den instabilitet som nu präglar svensk politik är här för att stanna. Det gäller oavsett hur regeringsfrågan löses för dagen.

Många tror i dag att vi får en regering hösten 2018 och kommer att slippa extraval. Betydligt färre tycks övertygade om att denna regering kommer att sitta i orubbat bo ända fram till 2022. Jag delar den uppfattningen.

Det svenska partisystemet har avvikit från många andra länders med sin enda konfliktdimension. Höger-vänster skalan har varit helt dominerande. Försök att luckra upp situationen, som när KDS (numera KD) bildades på sextiotalet och Miljöpartiet på åttiotalet, har fram till idag misslyckats.

Båda partierna ville länge inte placera in sig i höger-vänster, utan ansåg sig höra hemma på andra slags skalor, närbesläktade med dagens GAL-TAN. Miljöpartiet talade om en »grå-grön« och KDS bildades som ett alternativ i konflikten mellan kulturradikalism-kulturkonservatism. Till sist fick båda falla till föga och deklarera sin höger-vänster position. Det fanns en tid, årtionden tillbaka, då även Centerpartiet sade sig sakna höger-vänsterideologi.

Men nu är GAL-TAN här för att stanna. Med ett 18-procentsparti som är format kring den dimensionen, och som visat sig mycket flexibelt i valet mellan höger och vänster under mandatperioderna, får man konstatera faktum.

Det är idag standard att tala om att tvåblockspolitiken avlösts av tre block, där SD utgör ett eget »block«. Kanske ser vi en rörelse mot ett partisystem med det gamla vänsterblocket, ett konservativt block (SD, M och KD) och ett liberalt (L och C) i allt tätare samverkan.

Instabiliteten kommer sig ur att samhörighet längs en dimension (som höger-vänster) hotas av konflikter längs en annan (som GAL-TAN). Det är vad som sker inom Alliansen idag. Samma sak är en delförklaring till den oharmoniska relationen mellan S och MP.

Det bådar illa för stabila regeringar. Koalitionslösningar längs en dimension kommer i framtiden att potentiellt utmanas av konflikter längs den andra.

Och det ställer ökade krav på samverkansförmåga, samtidigt som vårt största parti helt saknar samverkanskultur i regering och vana att respektera koalitionspartners partiintressen. Det visar inte minst den senaste mandatperioden.

Tiotusenkronorsfrågan är vart väljarna tar vägen i detta nya partilandskap. Exit-poll-undersökningen VALU visar på stigande osäkerhet; fler partibytare och man bestämmer sig senare.

När partikartan ändras kan helt nya typer av avgörande väljarrörelser utlösas. Ett tidigt tecken är Moderaternas snabba tapp av väljare till Centerpartiet under 2017. Det utlöstes av andra drivkrafter än de traditionella höger-vänster frågorna. Socialdemokraternas förluster till SD är ett annat exempel. Sossarnas svar var att försöka öka intresset hos dessa väljare för höger-vänsterkonflikten. Det var inte särskilt framgångsrikt.

Vi har genom historien sett stora skiften i partiernas storlek. Folkpartiets nedgång till förmån för Centerpartiet. Centerpartiets tapp till förmån för Moderaterna. Socialdemokraternas långa nedgång till läget idag, där man gläder sig över att ha hamnat en bit över 25%. Där går, numera, den »magiska gränsen« för S. Sverigedemokraternas snabba uppgång.

Sådana kast i väljarnas partisympatier kan i framtiden komma oftare och bli mer omfattande. Det skapar möjligheter för alla partier. Men också risker.

Vad finns för fast punkt för ett parti att utgå från i ett sådant landskap?

Svaret kan inte vara annat än sakuppfattningarna, värderingarna som styr dessa och därmed ideologin. På så sätt pekar Liberalernas valrörelse 2018 framåt.

Lennart Nordfors är ledamot av LD:s redaktion och ordförande i demokratiorganisationen Silc.

lennart.nordfors@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Lennart Nordfors

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr