Krönika

Vad har det blivit av tiggarna?

Text: Fredrik Thorslund

Jag minns första gången jag såg en tiggare. Jag var på semester i Frankrike med familjen, kanske tio-tolv år gammal. Jag är osäker på vart vi var på väg och vad vi skulle göra, men henne minns jag. En krum gestalt, ihopkrupen mot väggen i en smal gångtunnel. »Merci monsieur, merci madame«, rosslade hon och log inställsamt mot turisterna som strömmade förbi med blickarna i ärran. Jag hann se att hon hade några kopparfärgade cent i sin kopp. Sådana mynt som praktiskt taget är obrukbara, som mest tar upp onödig plats i fickan.

Vi gick förbi henne, fortsatte gå. Jag kom på för sent att jag hade ett par mynt i fickan, och tänkte att jag borde ha gett några till den stackars kvinnan. Det var ingen fråga om att hon behövde dem mer än jag. Mina huvudsakliga utgifter vid den här tidpunkten var exotisk läsk och ammunition till min soft air gun. Hon såg ut att behöva en bit bröd.

Vi gick vidare. Med mynten brännande i handen tänkte jag att jag skulle försöka övertyga mina
föräldrar om att få vända tillbaka och ge henne en slant. Men det var snart för sent.

Hela dagen jag ångrade att jag inte hade gett henne någonting.

Idag såg jag nog min miljonte tiggare. På tunnelbanan mellan Slussen och Gamla Stan gick han genom vagnen och svingade sin kopp åt höger och vänster, ungefär som en blind svänger sin vita käpp. Han såg trött ut, med blicken i fjärran. När han gick av vid Gamla Stan gned han sig i ögonen och suckade. Några kopparmynt – de nya, svenska – klirrade i koppen.

På något sätt verkade han lika avtrubbad gentemot sin egen situation som jag hade blivit mot hans. Jag ville inte längre springa efter honom och ge honom pengar. Och om jag inte påmints om den franska tiggaren hade jag nog också glömt honom så fort han försvunnit ur mitt synfält.

Jag vet inte vad jag kan dra för slutsats av den här jämförelsen. Någon skulle nog hävda att barnets naiva empati har vuxit bort, som mjölktänder eller tron på tomten. Men jag tror inte att jag är mindre empatisk i dag än jag var då. Mitt tioåriga jag kunde med gott samvete lustmörda en hel myrkoloni, vilket jag nog dragit mig för i nuläget. Snarare beror det väl på vanan.

Eller också beror det på vad tiggaren kommit att bli i Sverige 2018. I all debatt kring organiserat tiggeri och lokala ordningsföreskrifter har tiggarna blivit så politiserade att de inte längre går att uppfatta som riktiga människor. De har reducerats till politiska slagträn, billiga poäng i en valrörelse. Tiggaren på tunnelbanan väcker starkare associationer till Vellinge kommun än till nöd och hunger. Det är en avhumaniseringsprocess vi bör vara uppmärksamma på.

Fredrik Thorslund är juridik- student och en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2018. fredde.thorslund@hotmail.com

Fler artiklar av Fredrik Thorslund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr