På djupet

Medier ska värdera, inte bara referera

Text: Karin Zelano

Dagens medieklimat rymmer en uppfattning om att journalistens roll är att opartiskt referera det som sker på den politiska scenen. Ett sådant överdrivet fokus på journalistikens form leder till en oförmåga att tjäna medborgarna. LD:s Karin Zelano drar paralleller mellan medievetaren Barbie Zelizers analys av mediernas roll i Trump-kampanjen och brittiska »Leave«-kampanjen, och den svenska valrörelsen.

Usa:s val av Donald Trump till president och det brittiska folkomröstningsbeslutet att lämna EU slog ner som en bomb. Efterkloka analyser av varför prognoser och proffstyckare blev tagna på sängen pekade på mediebevakningen av respektive kampanj som en del av förklaringen.

Trump-kampanjen präglades av en till synes ostoppbar medielogik, som likt ett självspelande piano skapade rubriker med plumpa (oftast inkorrekta eller hatiska) påståenden, ökat stöd i opinionssiffrorna, vilket i sin tur skapade nya rubriker och så vidare och så vidare. Dagarna efter Brexit spreds ett rykte om att britter googlade »What is the EU?« dagen efter folk- omröstningen. Oavsett om det är sant eller inte, är det en utmärkt metafor för hur journalister glömde syftet med nyhetsbevakning och istället sprang på alla bollar som Leave- sidan eller Trump-kampanjen spelade upp.

I Sverige finns en given parallell i SD:s framgångar. Deras grova kampanjer – från val filmen med en kvinna i burka som tävlar med pensionärer, till den engelskspråkiga kampanjen mot tiggeri i Östermalms tunnelbana – är bara två exempel på hur partiet fått stort genomslag i pressen. Självklart finns också stora skillnader mellan USA och Storbritannien å ena sidan, och Sverige å andra sidan. Till exempel har Sverige inte samma tydliga klassamhälle som Storbritannien, där journalister tillhör eliten som ska utbilda massorna. På samma sätt finns tydliga skillnader mellan den svenska och amerikanska mediemarknaden, och banden mellan marknad, politik och medier ser annorlunda ut.

Det finns dock flera saker i bevakningarna av Leave och Trump som är relevanta för ett svenskt sammanhang. Barbie Zelizer, medievetare vid Pennsylvania State University, har intresserat sig för hur medier och journalister stod handfallna inför både Trump- och Leave- kampanjen. I en nyutkommen artikel i den vetenskapliga tidskriften European Journal of Communication identifierar och diskuterar Zelizer hur den Anglo-Amerikanska journalistiken (som präglar den västerländska journalistiken) begick era fatala misstag under 2016 och 2017. Framförallt lyfter hon fram hur journalistiken fokuserade alltför mycket på formerna för bevakningen, och glömde syftet med politisk nyhetsjournalistik. Därmed, menar hon, underlät man att tjäna såväl som att reflektera folket.

Den här texten sammanfattar Zelizers analys av den amerikanska och brittiska medie- bevakningen av presidentvalet och folkomröstningen om Storbritanniens medielandskap i EU under 2016. Zelizer förklarar nyhetsrapporteringen genom att visa på historiska särdrag i vad hon kallar »the Anglo-American imaginary«, som kommit att prägla västerländsk journalistik. Den historiska bakgrunden är inte i fokus här. Istället är tanken att förstå hur journalistiken agerade i mötet med delvis nya, populistiska krafter som inte spelade enligt etablerade spelregler. Genom att betrakta de erfarenheterna är det möjligt är att identifiera potentiella fallgropar för svenska medier i den politiska nyhetsbevakningen, inte minst inför valet 2018.

DEN MODERNA JOURNALISTIKENS ÄNDAMÅL OCH FORM 

Nyheter som företeelse växte fram i USA och Storbritannien under 1800- och 1900-talen. Det journalistiska ideal som då formulerades kom snabbt att stå modell för nyhetsbevakning i andra länder. Den brittiska kontexten bidrog med ett liberalt och utbildningsinspirerat journalistiskt ideal. Här formades idén om journalister som moraliska aktörer som bedömer vad folk bör och behöver veta. Den tanken är grunden för tillkomsten av BBC och andra public service-medier. Senare tillkom ett representativt ideal, tanken om att journalistiken också skulle tala för folket, inte enbart utbilda det. Precis som i era moderna filosofers texter skulle journalistiken tala till en upplyst, utbildad och framförallt intresserad allmänhet.

Från USA kom formerna för journalistiken; här föddes inte minst den första moderna dagstidningen med en mix av nyheter, åsikter, serier och annat. Amerikanerna var först med direktsända TV-nyheter och senare internet. Ett enkelt och direkt språk, tydlig åtskillnad mellan nyheter och åsikter och måttfullhet var några av de käpphästar som etablerades och som journalister i andra länder tog till sig.

Sammanfattningsvis menar Zelizer att den brittiska kontexten besvarade frågan »vad är journalistiken till för?« medan den amerikanska bidrog med svar till »hur ska journalistiken se ut?«. Tillsammans gav de nyhetsjournalistiken en stark legitimitet. Självklart fanns också gråzoner, inte minst i form av partipress eller tidningar starkt knutna till vissa marknadsintressen.

Det beskrivna idealet står i stark kontrast till hur framförallt amerikanska medier bevakade Kalla Kriget. Zelizer går till och med så långt som att kalla perioden »one of the all-time lows of American journalism«. Generellt präglades 1950- talets samhälle av homogenitet och konformism. Journalistiken var inte immun mot de tendenserna och förstärkte föreställningar om ende och vän, vi och dem. Mccarthyismen, med sin häxjakt på anti-amerikanska personer och handlingar, drabbade även journalistiken, genom censur och påtryckningar. Rapporteringen präglades av en vilja att med alla medel »rapportera från ingenstans« i bemärkelsen att inte ta ställning, en undergivenhet gentemot myndigheter och andra statliga institutioner. Eufemismerna blev fler, språket mindre direkt. Med Zelizers ord var detta perioden när »journalism shrank to the smallest possible version of itself«. Framförallt för att journalister nästan uteslutande fokuserade på hur nyhetsbevakningen skulle se ut, inte varför den fanns eller vilket syfte den tjänade.

Zelizer menar att merparten av amerikanska och brittiska medier reagerade på Trumps presidentkandidatur och Leave-sidans kampanj som om de följde en manual från 50-talet. De övertänkte hur bevakningen skulle se ut, och glömde vad den skulle tjäna till. Resultatet blev att allmänheten inte gavs tillräcklig eller korrekt information för att fatta beslut i respektive val.

2016: TRUMPS VALSEGER OCH LEAVE-SIDANS TRIUMF 

Den första reaktionen mot Trumps kampanj var att försöka tona ned den, tillsammans med de känslor som den väckte hos väljarna. Det är till viss del ett logiskt försök att bevara de etablerade reglerna för politisk debatt och samtal. Det förklarar mediernas senfärdighet med att rakt ut kalla Trumps attacker på dess rapportering för extrema. Nästa reaktion var normalisering, man accepterade helt enkelt Trumps sätt att agera.

Den blivande presidenten fortsatte kritisera och underminera de flesta demokratiska institutionerna; presidentämbetet, fria val, pressen, genom att ignorera eller håna etablerade spelregler. Ledande medier som Washington Post skrev om hur man skulle anpassa sig och bevaka Donald Trump på ett rättvist sätt. I stället för att konfrontera hans övertramp, menar Zelizer att pressen skapade »falska motsvarigheter«, som när man jämställde Clintons e-post med Trumps intressekonflikter, eller ställde högerextrema ideologier mot faktabaserad nyhetsrapportering.

Det hela förstärktes av en medielogik som gör all uppmärksamhet till god uppmärksamhet. Kritik av det Trump sa och gjorde togs som intäkt för att visa och rapportera om honom, oavsett nyhetsvärdet av uttalanden eller händelser. Även om journalister delvis försökte motverka eller neutralisera hur Trumps extrema metoder bara gavs mer och mer uppmärksamhet, gjorde de ofta inte mer än att dess beklaga existens. När CNN uppmärksammades för att bjuda in pro-Trump tyckare till sina paneler för att utstråla objektivitet, svarade man helt enkelt att man behövde visa båda sidor. Varken mer eller mindre.

Om vi nu går över till Storbritannien präglades mediebevakningen av Leave-kampanjen delvis av andra problem. Precis som i USA försökte man först tona ned Leave-sidans utspel för att sedan normalisera dem. Brexit-omröstningen kantades av flera falska påståenden, inte minst uppgiften att EU slukade £350 miljoner per vecka, som annars kunde läggas på det nationella hälso- och sjukvårdssystemet, NHS. De enda som ifrågasatte uppgiften var motståndarsidan. Istället för att bevaka utvecklingen genom breda analyser beskrevs den genom partiföreträdares och andra parters ögon. Mediernas oförmåga att förmedla komplexa, sammansatta resonemang reducerade frågan om Brexit till ett spel- eller sportnarrativ.

Sammanfattningsvis misslyckades amerikanska och brittiska medier med att förmedla grundläggande information om de olika alternativen väljarna stod inför. I båda fallen, menar Zelizer, berodde detta till stor del på en journalistikens innehåll och syfte. En ängslighet inför att inte få tillgång till information från informanter »inifrån« och därmed generera »klickvänliga« stories och en överdriven rädsla för att bli betraktade som partiska eller icke-objektiva, förstärkte haveriet. Amerikansk bevakning präglades av alltför många tyckare och experter, den brittiska av för få. Amerikansk media var överdrivet upptaget med att inte ha något perspektiv alls, medan brittisk press alltför tydligt var präglat av partipolitiskt käbbel.

Gemensamt är hur journalistiken utformades efter en föreställning om allmänheten som inte motsvarade verkliga förhållanden. Journalistiken reflekterade endast en liten den av folket. Den varken tjänade eller reflekterade den breda allmänheten.

Konkreta råd från Zelizer är: lyssna aktivt, behandla klass och ras som mer än splittrande faktorer, utveckla ansvarsförhållanden och möjligheten att utkräva ansvar på sociala medier, finn alternativa politiska källor, förbättra lokaljournalistiken, uppmuntra till faktakoll och källkritik.

Medan svensk nyhetsrapportering på senare tid innehåller flera exempel på hur det görs, inte minst genom de många faktakollar som nu finns, är det ändå mycket som klingar bekant.

SVERIGE 2018: PARALLELLER OCH VARNINGSKLOCKOR

En första resonanspunkt är oförmågan att göra mer än att bara återge vad som sägs och att gå bortom »han sa, hon sa« när man analyserar politiska debatten. Även i Sverige finns tendensen att, liksom i Storbritannien, reducera den politiska debatten till en kamp mellan olika »lag«. Nyhetsbevakningen tar formen av sportreferat snarare än något annat. En kvantitativ analys av svensk valrörelsejournalistik 2002–2014 av Strömbäck & Nord (2017) visar hur andelen nyheter som gestaltar politik som spel och strategi ökar över tid.

Som redan nämnts har »faktakollen« blivit ett återkommande inslag i politisk rapportering i Sverige. Det kraftfullaste exemplet är kanske samarbetet mellan ledande mediehus (DN, KIT, SR, Svd, SVT) faktiskt.se där påståenden nagelfars. Men samhällsdebatten innehåller mer än bara faktapåståenden, inte minst i valkampanjtider. Ett politiskt förslag kan inte utvärderas som en faktauppgift. Där måste journalister i stället blottlägga de premisser förslaget vilar på. Pre- misser kan bestå av verifierbara fakta, men har också ofta en ideologiskt förankrad värdering i botten. Ett löfte om vinstförbud i skolan kan inte »granskas« genom faktakoll, utan måste granskas genom att man blottlägger de värderingar och avvägningar som ligger bakom ett sådant förslag. Det är svenska medier förbluffande dåliga på. Detta gäller givetvis inte bara SD:s politiska förslag utan samtliga partiers. Däremot är det inget kontroversiellt i att konstatera att mediernas förhållningssätt till SD är mer ängsligt.

Svenska medier har liksom de anglo-amerikanska gått igenom faserna »tona ned« och »normalisera« i sitt förhållningssätt gentemot SD. Balansen mellan att bevaka SD, och att göra det okritiskt, har inte alltid varit lätt. Här finns tydliga paralleller till CNN:s nyhetssoffa som nämndes ovan. I sin iver att vara objektiv, låter man en förespråkare från varje sida komma till tals, som om det inte fanns några övriga skillnader dem emellan. Fakta kan vara en skillnad, värderingar en annan. Idén om objektiv rapportering bör inte reduceras till mekaniskt sammansatta paneler, där till exempel en sverigedemokrat möter en annan partiföreträdare när man diskuterar invandring. Sådana diskussioner kan förvisso vara nog så upplysande, men en nyhetsbevakning värd namnet behöver gå längre än så.

En överdriven fixering vid nyhetsbevakning- ens form riskerar också att direkt felaktiga uppgifter eller känslobaserade argument upphöjs till samma nivå som belagda fakta. Ett exempel från Sverige är att en vaccinmotståndare bjuds in för att få lika mycket tid som en professor i immunologi. Man får intrycket av att de är två argument av samma kaliber, när de i själva verket befinner sig på olika nivåer.

Ett annat exempel på hur förödande en formbesatt tolkning av begreppet objektivitet kan vara, är »falska motsvarigheter«. Det är ett billigt sätt för journalistiken att framstå som opartisk. Man nämner ett rasistiskt uttalande av en sverigedemokrat och skriver sedan att en moderat har sagt en groda i ett annat sammanhang. Man ger sken av att båda sidor gjort sig skyldiga till samma felsteg när det i själva verket är stor skillnad på innehåll och premisser.

Den självförstärkande logik som i USA gjorde Trump till medierapporteringens mittpunkt åter finns, om än i mildare form, i Sverige. Studier från valet 2014 visade till exempel att SD fick mest uppmärksamhet i förhållande till storlek (Strömbäck & Nord, 2017) Så sent som i juni rapporterade Ekot (30/6, 2018) att SD och Jimmie Åkesson nämns alltmer i nyhetsmedier. Inget tyder på att trenden skulle avta ju närmare valdagen vi kommer. Att tolka kravet på att vara opartisk som ett krav på att okritiskt återge eller mekaniskt förfasas över allt en politiker säger, är en förvanskning av krav på saklighet. Ivern att producera klickvänliga texter behöver kompletteras med objektiv nyhetsvärdering.

Sverige är varken USA eller Storbritannien, men också här har politiska krafter som vinner på polariserad beskrivning av verkligheten vind i seglen. Populistiska utspel som bryter mor invanda mönster för hur den politiska debatten »bör« gå till ställer högre krav på nyhetsbevakningen. För att göra det journalistiken är till för, att granska makten och förse medborgare med korrekt underlag, behöver den göra mer än att återge vad som sägs. Den behöver reflektera över vad som ska rapporteras, inte bara formerna för rapporteringen.

Journalistiken behöver också blir bättre på att förmedla hur olika politiska alternativ skiljer sig från varandra, objektivitet kan inte reduceras till att man ger olika partier lika lång stund i rutan.

Valrörelsen 2018 är strax över. Det återstår att se om svenska medier förmår att reflektera kring vad som rapporteras och förhålla sig kritisk till de politiska utspel som med största säkerhet dyker upp ju närmare valdagen vi kommer.

Karin Zelano är redaktör för »På djupet«. Artikeln bygger på Zelizer, B. »Resetting journalism in the aftermath of Brexit and Trump«, European Jour- nal of Communication 33(2), 140 – 156. @zelanskan
karin.zelano@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Karin Zelano

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr