På djupet

Kampen för demokratin handlar om friheten

Text: Bengt Westerberg

Vår samtid rymmer en obestridlig osäkerhet kring demokratins betydelse och framtid. Bengt Westerberg konstaterar att man inte behöver blicka långt, varken i tid eller rum, för att visa hur ofrihetens ofrånkomliga lidande är det främsta argumentet för en liberal demokratisk ordning.

Hédi Fried, författare, psykolog och överlevande från Auschwitz, har berättat hur förändringarna i Tyskland på 1930-talet började långsamt och subtilt. Steg för steg, nästan omärkligt, fördes de in i vardagslivet.

Det började med språket, skriver hon. Nedsättande ord användes om judar, romer och andra, och ett dubbelspråk utvecklades för att dölja nazisternas verkliga intentioner. Hon tycker sig känna igen en del av det i dagens språkbehandling. Uttryck, som ingen för några år sedan skulle ha tagit i sin mun, är numera helt godtagbara. Man ser dem överallt, inte minst i forumens kommentarsfält på internet, där avhumaniseringen av människor görs lätt och utan eftertanke. Ignorera inte det som händer, varnar hon, för jag känner igen denna början (i Elisabeth Åsbrink, Ola Larsmo & Sverker Sörlin (red), Handbok för demokrater).

Hédi Fried är en av initiativtagarna till Vi måste prata. Även jag har anslutit mig till det upprop som först publicerades i Svenska Dagbladet i början av året. I artikeln uttrycktes en oro för demokratin och de demokratiska värdenas ställning i Sverige.

För inte länge sedan var tongångarna helt andra. Från 1970-talet, och särskilt efter Berlinmurens fall 1989, upplevde världen en demokratiseringsvåg. Mellan 1990 och 2005 ökade antalet demokratier från 76 till 119. Det fanns förhoppningar om en demokratisk utveckling i Ryssland och till och med i Kina.

Sedan har det svängt. Nu handlar det i stället om en auktoritär våg. 2017 var det tolfte året i rad som friheten enligt den oberoende tankesmedjan Freedom House minskade i fler länder än den ökade. Sedan 2006 har den minskat i 113 länder och ökat i 62.

I auktoritära stater har åtgärderna skärpts för att tysta oppositionella röster, trycka tillbaka civilsamhället och styra medierna, både gamla och nya. Kina är en förebild för många av dessa, inte minst genom sin hantering av internet. Den kinesiska staten har skapat en brandvägg, som hindrar de flesta kineser från att ha kontakt med omvärlden.

Auktoritära stater strävar också efter att kontrollera frivilligorganisationer. Genom att hävda att dessa företräder utländska intressen försöker man misskreditera dem. (Ett tydligt exempel är den ungerska regeringens försök att stoppa alla oberoende frivilligorganisationer i landet som med argumentet att de mottar bidrag från George Soros, en miljardär med bakgrund i Ungern.) I praktiken accepteras inte frivilligorganisationer utan bara organisationer som regimerna har »auktoriserat« och som går i deras ledband.

Trots att regimerna är auktoritära kallar de sig gärna »demokratiska«. I en del fall upprätthåller de imagen genom att hålla val, men med mer eller mindre given utgång. I den mån valövervakning tillåts sker den ofta av internationellt okända och regimerna närstående organisationer.

Länge utövade de demokratiska staterna en attraktionskraft därför att de presterade bättre ekonomisk utveckling och välstånd än de auktoritära. Men under de senaste årtiondena har sambandet mellan demokrati och ekonomisk utveckling inte varit lika entydigt.

1990 svarade de stater som av Freedom House karaktäriseras som icke-fria för 12 procent av den globala inkomsten. I dag är deras andel 33 procent. Av de femton stater i världen som i dag har snabbast ekonomisk tillväxt är två tredjedelar icke-fria. Inom fem år förväntas de icke-fria staternas andel av den globala inkomsten överstiga de västliga liberala demokratiernas. (Yascha Mounk & Roberto Stefan Foa, The End of the Democratic Century, Foreign Affairs May/June 2018.)

Kina är en inspirationskälla inte bara för stater som länge har varit auktoritära, utan också för vissa som fram till nyligen har sett en utveckling mot liberal demokrati. Ett exempel är EU-landet Ungern. Dess premiärminister Viktor Orbán har sagt sig vilja skapa en »illiberal« demokrati med just Kina som förebild. Ungern är enligt Freedom House ett av de länder som under den senaste tioårsperioden har sett den största försämringen av demokratin. Vi kan också i snart sagt alla västliga länder se ett ökat stöd för auktoritära populistiska partier, exempelvis i Sverige för SD.

Vad ligger bakom denna utveckling? En viktig drivkraft har varit händelserna den 11 september 2001 och de terrorhot som i dag tornar upp sig. Balansen mellan individuell frihet och säkerhet har förskjutits än mer till förmån för säkerheten i auktoritära stater. Men en sådan förskjutning har skett också i demokratiska stater. I de auktoritära staterna har terrorbekämpningen dessutom ofta fått legitimera åtgärder mot allehanda politiska motståndare.

Många av terrordåden har begåtts av islamistiska fundamentalister. Det har bidragit till att skapa en känsla av att islam utgör ett hot hos många i västvärlden, inte bara säkerhetsmässigt utan också kulturellt.

Men det finns även andra tänkbara förklaringar, till exempel ett upplevt ökat gap mellan etablerade politiker och väljare, en misstro mot etablerade medier som inte anses spegla den verklighet människor upplever eller att det är en reaktion från dem som ser sig som globaliseringens förlorare. Säkert finns det korn av sanning i alla dess förklaringar och också andra. I USA spelar till exempel den demografiska utvecklingen, som innebär att de vita snart är i minoritet, en roll.

I en bok som kom ut i våras, Can it happen here?, sammanställd av Harvardprofessorn Cass R. Sunstein, diskuterar olika författare vilka risker det efter valet av Donald Trump till president finns för en utveckling mot ett mer auktoritärt styre i USA. Den sammantagna bilden får sägas vara att riskerna bedöms som ganska små, även om ingenting är otänkbart.

I ett kapitel diskuterar psykologerna Karen Stenner och Jonathan Haidt utvecklingen från psykologisk utgångspunkt. De undersöker vilka psykologiska och sociala förutsättningar som får människor att stödja auktoritära populistiska kandidater.

De finner att benägenheten att göra det är särskilt stark hos människor med en auktoritetsbunden personlighet som upplever att de etablerade sociala normerna är hotade. Ett sådant upplevt hot kan ha sin grund i till exempel invandring, och kanske särskilt muslimsk invandring. Men med krav på begränsning av (den muslimska) invandringen följer ofta krav också på begränsningar av nationella minoriteters rättigheter, restriktioner för yttrande- och föreningsfriheten, auktorisation av majoritetens moraliska riktlinjer etc.

Stenner och Haidt har undersökt benägenheten hos amerikanska, engelska och franska väljare med olika personligheter att stödja Trump, Brexit respektive franska Front Nationals Marine le Pen. De hävdar att det i befolkningarna (inte bara i dessa tre länder utan i alla undersökta länder) finns ungefär en tredjedel personer med starkt auktoritetsbunden personlighet, en tredjedel med icke-auktoritetsbunden personlighet och en tredjedel som ligger däremellan. (I den aktuella studien har graden av auktoritetsbundenhet mätts genom synen på barnuppfostran, i andra studier kan den mätas med andra kriterier.)

Men personligheten i sig förklarar inte ensam stödet för populistiska alternativ. Utan ett upplevt hot mot de sociala normerna tenderar dessa personer att stödja etablerade partier. Men när hotet uppfattas vara reellt ökar alltså deras benägenhet att stödja en mer populistisk linje dramatiskt, från i genomsnitt cirka 15 procents sannolikhet till cirka 90 procents.

Man kan spekulera i att denna auktoritetsbundna grupp i Sverige traditionellt har ha en stark tendens att rösta socialdemokratiskt, men att en stor andel inför ett upplevt hot mot de sociala normerna i dag i stället stödjer SD. Vad som talar för det är att den stora strukturella förändringen i det svenska politiska landskapet som har skett sedan mitten på 1990-talet är att S har minskat från cirka 45 till 25 procent samtidigt som SD har ökat från 0 till 20 procent. Några uppgifter som stödjer en sådan hypotes har jag emellertid inte tillgång till.

Man kan alltid diskutera hur verkliga de upplevda hoten är. Men det är ändå ett faktum att den vita befolkningens andel krymper i USA och att det i Frankrike och England, och även i Sverige, finns många invandrare, inte minst från muslimska länder. Utvecklingen i Ungern och Polen visar dock att det kan vara tillräckligt med att det upplevda hotet bara är potentiellt.

Författaren Anne Applebaum berättade vid ett besök i Sverige att hotet från muslimska invandrare hade spelat en avgörande roll i den polska valrörelsen trots att antalet muslimska invandrare i Polen kunde räknas på ena handens fingrar.

SD har i den svenska kontexten gjort allt för att framställa invandringen, och särskilt den muslimska invandringen, som ett hot och exploatera det. Man har också ha betydande framgång i detta.

Jimmie Åkessons »tal till nationen« i SVT våren 2018 är en tydlig illustration till detta. Hans budskap var just att de sociala normer som svenskar bekänner sig till är hotade och att hoten kommer från invandrare. Han nämnde i detta tal inte muslimer explicit, men har i andra sammanhang beskrivit just islam och muslimer som det största hotet. Han hävdade att samhällsutvecklingen i vårt land under en mycket lång tid på punkt efter punkt har gått åt fel håll. Sverige slits isär, påstod han, och det sker efter decennier av ansvarslös politik som har gjort stora hål i välfärden. Problemen beror på invandringen och manifesteras framförallt i de invandrartäta förorterna. Även om allt inte är dåligt i Sverige så hävdade han att det för många är den svarta bilden som är helt dominerande.

Åkesson vände sig i talet också direkt till dem som har utländsk bakgrund och konstaterade att de har tillfört och tillför mycket till det svenska samhället. Men det han »glömde« att säga var att de flesta av dem inte hade fått chans att tillföra någonting om SD hade fått bestämma. Då hade den stora majoriteten inte fått komma hit och många hade i praktiken varit döda.

Han underströk att den som vill leva i Sverige måste anpassa sig. Kravet på anpassning ligger i sakens natur. Den som lever här måste anpassa sig till de yttre förutsättningarna, vår natur och vårt klimat men också till lagar och sociala koder. Men uppenbarligen menar Åkesson något mer. Vad är han förtegen med.

De konkreta exempel han ger är nämligen ganska ointressanta, därför att alla riksdagens partier står bakom dem: invandringen ska vara reglerad, den ska inte ska vara större än vad vi klarar av, svenska domstolar ska inte döma enligt muslimska sharialagar, månggifte ska inte vara tillåtet, unga flickor ska inte tvingas in i barnäktenskap. Åkesson vet att alla partier står bakom detta. När han lyfter fram dessa företeelser är det för spä på den oro som kan finnas för att något annat ändå skulle kunna bli aktuellt.

En annan Formulering kan möjligen ge en vink om vad det är han egentligen är ute efter. Han framhöll att ett samhälle inte kan byggas på olikheter, det måste byggas på det som förenar. Ingen torde bestrida att ett samhälle måste byggas på det som förenar, men samtidigt är ett viktigt inslag i ett liberaldemokratiskt samhälle just att det finns utrymme för olikheter och mångfald. Det tycker inte Åkesson om. Han skriver i sin självbiografiska bok Satis polito:

»Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.«

Det samhälle som tillåter oss att själva ta ställning och reflektera, att göra de val som är viktiga i våra liv och som tillåter oss att leva olika liv, beskrivs alltså av honom som splittrat och själlöst. Mångfalden uppfattas som hotfull.

I det synsättet ryms ett allvarligt hot mot den liberala demokratin. SD ser uppenbarligen Orbáns Ungern och Kaczynskis Polen och deras strävan efter »illiberal« demokrati som viktiga förebilder. SD:s Björn Söder sa i en debatt om Polen med Birgitta Ohlsson (L) att »man måste förstå att det kanske behövs en omdaning av systemet och det kanske behövs även här i Sverige«

I riksdagens utrikesdebatt i februari 2018 höll Kent Ekeroth, applåderad av de närvarande SD-ledamöterna, ett hyllningsanförande till Orbán: »den främste statsledaren i världen just nu«. (Citaten hämtade ur Håkan Holmbergs nedan nämnda bok.) Partiledaren Jimmie Åkesson spädde på när Dagens Nyheter frågade honom hur han ser på utvecklingen i Ungern och Polen: »Att vi ser en reaktion i gamla östländer där man reagerar mot vänsterliberalism, det sympatiserar jag med«.

Men SD är av taktiska skäl återhållsamma med att redovisa vad de verkligen vill. Partisekreteraren Richard Jomshof (SD) skrev på Facebook hösten 2015:

»Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.«

Vad innebär då en »illiberal« demokrati? För att besvara den frågan är det nödvändigt att påminna om vad vi förstår med en liberal demokrati.

I år firar vid hundraårsminnet av demokratins införande i Sverige. Med det syftar vi på att det var 1918 som det första beslutet fattades om den allmänna rösträttens införande, den som sedan kom att tillämpas första gången i valet 1921. Och det beslutet hade året dessförinnan föregåtts av genombrottet för parlamentarismen. Regeringen Edén, som då tillträdde, åtnjöt riksdagens förtroende och inte kungens.

Allmänna val och parlamentarism är viktiga inslag i en liberal demokrati, men inte de enda. En viktig utgångspunkt är respekten för den enskilda människan, såsom den kommer till uttryck i bland annat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 och era senare beslutade mänskliga rättighetskonventioner.

Till dessa rättigheter hör inte bara rätten att delta i styret av sitt land, utan också till exempel religions-, åsikts-, yttrande- och föreningsfrihet och rätten att inte bli diskriminerad. Ett annat viktigt inslag i den liberala demokratin är de rättsstatliga principerna, som bland annat förutsätter autonoma domstolar.

Demokrati innebär folkstyre, men vi vet av erfarenhet att folket inte alltid är överens. Den liberala demokratin utgår ifrån att det finns intressemotsättningar i ett samhälle, men erbjuder metoder för att i fredliga former hantera sådana. Ytterst är det majoriteten som beslutar, men det räcker inte med att majoriteten beslutar för att vi ska kunna tala om en god liberal demokrati. Det finns ett par viktiga villkor till som måste vara uppfyllda.

Det ena är att man anstränger sig att enas eller eventuellt kompromissa. Kompromissen är, som den danske statsvetaren Alf Ross en gång uttryckte det, demokratins väsen. Den har inget att göra med halvhet i tanke eller slapphet i vilja, utan hänger ytterst samman med respekten för andra människors autonomi.

Det andra är att beslutet fattas efter en fri debatt där olika argument har fått stötas och blötas. Demokrati förutsätter yttrandefrihet och att majoriteten lyssnar också på minoritetens synpunkter och så långt möjligt försöker ta hänsyn till dessa.

Ett annat viktigt inslag i den liberala demokratin är respekten för individers frihet att själva forma sina egna liv. De ramar som läggs fast av riksdagen måste vara så vida att många åsikter och livsåskådningar ryms inom dem och också en mångfald av alternativ att leva sitt liv.

Jag vill inte påstå att detta är en uttömmande beskrivning av vad som karaktäriserar en liberal demokrati, men det är några väsentliga drag.’

Orbán, liksom även hans kolleger i Polen, har kommit till makten genom demokratiska val. Det gjorde också Hitler i det Tyskland, som Hédi Fried refererar till. Men i motsats till hur Hitler agerade efter maktövertagandet finns det hittills ingenting som tyder på att Orbán och Kaczynski vill avskaffa de demokratiska valen. Däremot drar de sig inte för att använda den majoritet de har vunnit för att »steg för steg, nästan omärkligt« (återigen Fried) rasera era andra viktiga inslag i den liberala demokratin, såsom rättsstaten, yttrandefriheten och utrymmet för frivilligorganisationer. De vill också begränsa mångfalden i olika avseenden och därmed möjligheterna för människor att välja vilka liv de ska leva. I kampen mellan den liberala demokratin å ena sidan och mer auktoritära system, till exempel illiberal demokrati, är det kort uttryckt den mänskliga friheten som står på spel.

För oss som har vuxit upp i ett fritt land kan friheten synas så självklar att vi inte ser den och därför blir blinda för de hot som kan finnas. Liberalen Andres Küng var starkt engagerad i de baltiska staternas frihetskamp. Efter frigörelsen i början på 1990-talet tillbringade han mycket tid i framförallt sina föräldrars tidigare hemland Estland. Han berättade att när han besökte estniska skolor och frågade eleverna vad de menade med »frihet« så bubblade det synpunkter ur dem. När han ställde samma fråga till svenska elever var det ofta tyst. Skillnaden var, menade han, att de estniska eleverna hade upplevt ofrihet och därför förstod vad frihet var, medan de svenska eleverna tog friheten som så självklar att de inte ens kunde fantisera om något annat. Eller som den tyske dramatikern Ernst Toller uttryckte det på 1930-talet: »Bara den som förlorar sin frihet lär sig att i sanning älska den.« (Citat från Volker Weidermanns Ostende 1936.)

Frågan är alltså vilka som är SD:s outtalade ambitioner. En som har funderat på det är Håkan Holmberg, politisk chefredaktör på UNT, som under många år följt partiet. I en nyutkommen bok, Den farliga mångfalden, har han sammanfattat några av sina iakttagelser.

Holmberg noterar att SD:s vice partiledare Mattias Karlsson efter valet till Europaparlamentet 2014 sa att »den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en mer intensiv och avgörande fas«. SD utmanar alltså öppet den liberala demokratin.

Eftersom ledningen anpassar sin retorik med hänsyn till att partiet ännu inte har nått samma position som Fidesz i Ungern eller Lag och Rättvisa i Polen, så måste man o a söka andra källor för att få en indikation på vilka intentioner SD har. Holmberg redovisar en lång rad uttalanden från sverigedemokrater i framskjutna positioner, men strax under den direkta partiledningen. Där framträder ambitioner som ligger väl i linje med vad vi nu ser hända i Ungern och Polen: urholkning av rättsstaten, begränsningar i yttrandefriheten, restriktioner för kulturutövare och frivilligorganisationer.

Håkan Holmberg ger en rad konkreta exempel. Han citerar framstående partiföreträdare:

• som säger att SD rekryterar nämndemän med hänsyn till deras förmåga att företräda partiets åsikter i rätten. De handlar alltså om politiserad rättstillämpning i strid med rättsstatens principer.

• som föreslår en politiserad likriktning av hittills fria folkbildningsorganisationer.

• som ser journalister som nationens fiender (numera en officiell uppfattning i partiet enligt en valfilm som släpptes på dess landsdagar i november 2017) och i sinom tid vill stoppa medierna (man får anta att det gäller dem som SD uppfattar som misshagliga på något sätt).

Förre statsministern Ingvar Carlssons påminner i sitt förord till Holmbergs bok om hur många i efterhand har förundrats över att nazisterna i 1930-talets Tyskland inte mötte starkare motstånd från övriga partier. De demokratiska partierna verkar ha varit mer upptagna med att bekämpa varandra än att avvärja hotet av en extremistisk diktatur. Priset blev fruktansvärt högt. Han refererar till den nämnde danske statsvetaren Alf Ross som under kriget framhöll att demokratin måste vara beredd att försvara sig mot sina fiender. Demokratin har en skyldighet att gå till angrepp mot krafter er som vill förgöra den. Carlsson framhåller att vi måste ta de hot vi i dag ser på allvar och ha förmåga att avvärja dem.

Det finns därför starka skäl att stärka de demokratiska institutionerna i Sverige. Det kan handla om att stärka grundlagen så att den blir svårare att ändra, kanske att inrätta en författningsdomstol, att förstärka rättsväsendet oberoende, att säkerställa det långsiktigt finns oberoende medier som kan granska makthavare, bland annat genom att förstärka public services självständighet. Sådana åtgärder kan göra det svårare att försvaga den liberala demokratin i Sverige.

Men den enda långsiktiga garantin för den liberala demokratin är naturligtvis ett folkligt stöd. Stödet för demokratin är starkt. Enligt en rapport från Novus hösten 2017, beställd av Studieförbunden, tycker nästan alla (94 procent) att demokrati är ett mycket eller ganska bra sätt att styra Sverige. Samtidigt svarade emellertid fyra av tio att det vore mycket eller ganska bra om experter och inte regeringen fattade beslut om vad som är bäst för landet och tre fjärdedelar att det i dag finns hot mot demokratin i Sverige. Det är alltså uppenbart att många känner osäkerhet om demokratins betydelse och framtid.

Därför har vi som vill ha kvar den liberala demokratin en viktig uppgift. Det är ett faktum att ett politiskt parti, SD, som ser en illiberal samhällsordning som ett ideal vinner ett växande stöd. Vår utmaning är att övertygande kunna visa varför mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och rättsstat är viktiga för människors frihet och varför förändringar av det slag som nu sker i Ungern, Polen och andra stater är ett hot mot den. Många av vår invandrare har flytt från förtryck och ofrihet i auktoritära stater. De kan, på samma sätt som Hédi Fried, vittna om vad det ofrihet betyder för livskvaliteten. Om inga andra argument biter bör deras personliga erfarenheter kunna bli av avgörande betydelse i kampen för den liberala demokratin.

Bengt Westerberg är ordförande i Frisinnade klubben och tidigare partiledare för FP/L.

Fler artiklar av Bengt Westerberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr