Tema

Vi måste ta emot klimatflyktingarna

Text: Fredrik Thorslund

Även om dagens politiska landskap bjuder visst momentum för frågan om solidaritet med klimatflyktingarförblir den perifer. Men tiden är nu – internationell åtaganden krävs innan krisen är ett faktum.

Tuvalu sjunker. Den lilla önationen syns knappt på en eurocentrisk karta, där den sticker upp som en krokig korallsnara runt en blåtonad lagun i Stilla havet. Men där, längst de tunna landremsorna, bor en tuvaluansk befolkning som i sin storleksordning nästan motsvarar Moras. De livnär sig på fiske, handlar i tuvaluanska dollar och sjunger nationalsången Tuvalu mo te Atua den första oktober varje år för att fira självständigheten från Storbritannien 1978.

Men mikronationens stolta historia kan bli kort. Fastlandets högsta punkt ligger bara några få meter ovanför havsytan, vilket gör ögruppen extremt sårbar för klimatförändringar. En havsnivåhöjning med en knapp halvmeter skulle gott och väl räcka för att göra landmassan obeboelig. Exakt när det sker är svårt att säga. Men en vacker dag blir det dags för tuvaluanerna att lämna sitt sjunkande hemland.

Frågan om klimatflyktingar har varit något av en sovande björn i internationell politik. Det är inte förrän på senare år som fenomenet börjat uppmärksammas av politiker och journalister, och tonläget har varit högt. Inte minst för att frågan lyckas tangera de mest infekterade politiska sakfrågorna – migration och miljö.

FN uppskattar att det kommer att finnas 200 miljoner klimatflyktingar runt om i världen 2050. Sjunkande önationer är ett dramaturgiskt exempel, men samtidigt bara toppen av ett isberg. Många fler kommer drivas på flykt på grund av torkkatastrofer, översvämningar, kusterosion och försaltade åkermarker.

Någon undrar förstås vad saken har för relevans i en svensk kontext. Tuvaluanernas situation är förstås bekymmersam – men blir de tvungna att lämna sitt hemland skulle de gissningsvis söka sig mot Australien eller Nya Zeeland snarare än Sverige. Dessutom är det många mandatperioder kvar till 2050.

Sanningen är att frågan inte ligger så långt bort som det ibland kan framstå. Redan 2001 fick åtminstone 31 afghaner beviljat uppehållstillstånd i Danmark på grund av ”torksituationen” i deras hemland. Danmark, med sin annars så bespottade invandringspolitik, var då det enda EU-landet som ens tog emot klimatflyktingar. Och man var ändå tvungen att tänja på reglerna för att kunna ta emot afghanerna.

Dagens flyktingkonventioner är utmejslade i andra världskrigets kölvatten, och omfattar enbart den som förföljs på grund av, exempelvis, sin religiösa eller politiska uppfattning. Resterande regelverk gäller i huvudsak för arbetssökande och andra som migrerat av fri vilja. Klimatflyktingarna ser ut att ha hamnat i ett juridiskt vakuum. Men de är alltså högst verkliga – nu som 2001.

Hittills har miljöpolitik typiskt sett handlat om proaktiva åtgärder för att hålla klimatapokalypsen på behörigt avstånd. Och kanske är utsläppsrätter och elbilssubventioner behjärtansvärda ansatser. Men en rakt igenom proaktiv miljöpolitik är ungefär lika trovärdig som en sjukvård som enbart sysslar med vaccination: någon gång kommer miljöpolitiken behöva ta sig an miljöförstöringens konsekvenser. Till stor del kommer det då att handla om att omlokalisera dem vars hemland blivit obeboeliga.

Migrationspolitiken, å andra sidan, har länge tenderat att vara alldeles för reaktiv. Den omfattande arbetskraftinvandringen till Västeuropa efter andra världskriget uppmärksammades på allvar först när vågen redan ebbat ut, nästan tre decennier efter att den startat. Samma haltande respons har präglat de stora migrationsrörelserna som följde därpå – både familjeinvandringen som tog fart från 70-talet och de omfattande flyktingströmmar som uppstod kring Kalla kriget.

Generellt sett har migrationspolitiken inte bara varit sen på boll, den har ofta missat hela matchen. Och när responsen väl har kommit har den ofta varit panikartad och drastisk. Om detta blev vi smärtsamt påminda hösten 2015.

Med klimatflyktingarna börjar nu ett nytt kapitel i både migrations- och miljöpolitiken. Hur det kommer att utspela sig kan vi inte veta säkert, men vi kan vara säkra på att det redan börjat skrivas, och att vi kommer att få en roll att spela. Men just nu vi är illa förberedda. Vi riskerar att återigen stå handfallna när problemet redan vuxit oss ur händerna.

Önskvärt vore om vi kunde lära oss av historien – om vi kunde åstadkomma nya konventioner och samarbeten på området, etablera en beredskap. Kanske ligger lösningen i en korsbefruktning mellan migrations- och miljöpolitiken: en modern, sammanhållen hybridpolitik som behärskar både en proaktiv och en reaktiv hållning.

Fredrik Thorslund är juridikstudent och en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2018. I sommar praktiserar han på Länstidningen i Södertäljes ledarsida.

fredde.thorslund@hotmail.com

Fler artiklar av Fredrik Thorslund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr