Kultur

Skotska popmakare försöker för mycket

Text: Karin Pihl

Recension: »Love is Dead« Av Chvrches (Glassnote/Universal, 2018)

Jag var förväntansfull inför Chvrches tredje album. Samtidigt var jag lite orolig. Det skotska syntpopbandet, som tog världen med storm (nåja) 2013 med albumet »Bones of what you believe« har en fenomenal förmåga att skapa arena-synt-pop med stor hitpotential. En sådan förmåga är lätt att överskatta, och det är precis vad bandet har gjort på deras tredje album. De har fått hybris.

Om »Bones of what you believe« var fantastiskt, var uppföljaren »Every open eye« från 2015 nästan lika bra. Men det lät likadant, som andra sidan av ett dubbelalbum. Bägge skivor innehåller dock något man måste benämna som spontan skaparglädje. »Love is dead« saknar detta. Man kan nästan föreställa sig hur de tre bandmedlemmarna sitter i studion och säger till varandra att »nu måste vi pressa ut några jävla dängor här!«. Resultatet: en ansträngd samling poplåtar utan riktig identitet.

Efter några genomlyssningar är man smått utmattad. Produktionen är slickare, men någon borde ha satt sig ner och raderat minst en tredjedel av alla ljudspår på åtminstone varannan låt. Om låten inte håller utan komponenter som är till för att maskera en i botten grund låtidé ska man börja om. Chvrches har inte haft självdistans nog att göra det.

Chvrches inbitna fans kommer säkert att uppskatta albumet. I grund och botten är »Love is dead« noll procent förnyelse, och det brukar fans tycka om. Det räcker inte att bandet tagit in The National-sångaren Matt Berninger, lagt in lite hårdare hi-hats och lite mer hysteriska arpeggio-slingor – den konstnärliga utvecklingen är kosmetisk.

Att vilja hamna på topplistorna är ingen dålig ambition, men det kan inte vara den konstnärliga drivkraften. Låten »Miracle« skulle, med sin bombastiska refräng, nästan passa i Melodifestivalen. »Graves«, med sina hysteriska stråkar, låter som något en list-desperat Coldplaysångare skulle kunna ha hittat på. Chvrches kan bättre.

Egentligen älskar jag sån här typ av musik: poppiga melodier över feta syntslingor, trumfills med en lätt åttiotalstouch och körer man kan skråla med i. Efter att ha lyssnat på »Love is Dead« går jag tillbaka och lyssnar på bandets första två album. Det är ändå förbannat bra musik. Jag tror att Chvrches kommer att hitta tillbaka till lekfullheten. Begåvade människor brukar göra det.

Karin Pihl är LD:s kulturredaktör.

@Karin_Pihl karin.pihl@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr