Tema

Sätt punkt för vindkraftsvetot

Text: Jenni Hotti

I Miljöbalken manifesteras principen om kommunalt självstyre genom ett veto som ger kommunen rätt att när som helst sätta stopp för planer på att bygga ut vindkraften. Juriststudenten Jenni Hotti förklarar varför denna ordning inte är en hållbar intresseavvägning.

Det grundlagsstadgade kommunala självstyret är en viktig del av den svenska förvaltningsmodellen. Däremot kan det finnas andra intressen som väger tyngre.

I juni 2017 redovisade Energimyndigheten och Naturvårdsverket rapporten ”Kommunal tillstyrkan av vindkraft” och rekommenderade att det så kallade kommunala vetot i miljöbalken tas bort. Myndigheterna fick stöd av flera tunga remissinstanser, men många kommuner var kritiska.

Frågan, som vid första anblick kan te sig perifer och tämligen ointressant för gemene liberalt sinnad, väcker en rad fundamentala frågor. Det kommunala självstyret må vara en viktig princip men det finns såväl inhemska som bindande EU-mål om ökad andel förnybar energi att ta hänsyn till. Ytterligare en aspekt är att kommunens beslut inte går att överklaga i sak. Därutöver tillkommer faktorer som förutsägbarhet och investeringsklimat. För vem vill investera i något som utan förvarning och sent i processen riskerar att gå i stöpet?

Fram till 2009 omfattades etableringen av vindkraft av ett dubbelprövningssystem, genom vilket tillståndspliktig vindkraftsetablering prövades av både länsstyrelsen och kommunen. I samband med lagändringen 2009 bestämde sig lagstiftaren för att slopa prövningen enligt plan- och bygglagen, alltså kommunens prövning. För att blidka kommunerna, infördes  i stället kommunal tillstyrkan av vindkraft, även känt som det kommunala vetot. Detta veto innebär att kommunen i princip när som helst i processen kan bestämma sig för att de planerade vindkraftverken inte får etableras i kommunen.

Problemen med att tillåta kommuner att godtyckligt avbryta dessa processer är som nämnt många. Genom ett EU-direktiv om förnybar energi från 2009 åläggs medlemsstaterna att till 2020 säkerställa att en viss andel av energin kommer från förnybara källor. Sverige har förvisso redan uppnått sitt mål, men eftersom att diskussioner förs om att anta ett nytt direktiv med ännu mer ambitiösa mål, kan Sverige knappast nöja sig med den nuvarande nivån. Då det rör sig om gemensamma mål och medlemsstaternas andel bestäms utifrån faktorer som befintliga förnybara källor och ekonomisk förmåga, bär Sverige en tung börda i förhållande till många andra EU-länder. Därtill bör poängteras att en stor del av den befintliga förnybara energin i Sverige kommer från vattenkraft, som knappast längre byggs ut i någon större omfattning.

Ytterligare ett problem med det kommunala vetot är företagens vilja att investera i vindkraft. När det gäller tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet är det utöver vindkraft bara kärnkraft och annan jämförbar verksamhet som kräver kommunal tillstyrkan. Att jämföra kärnkraft med vindkraft är inte enbart fånigt vad gäller säkerhet och miljöpåverkan, utan även ur ett investeringsperspektiv. Det finns betydligt fler aktörer som har förmågan att etablera vindkraft än kärnkraft. Om kommunen väljer att använda sitt veto sent i en process, kan det leda till att de investeringar som företaget gjort, både avseende tid och pengar, går om intet. En sådan risk kan naturligtvis innebära att färre företag är villiga att investera i vindkraft, inte minst i kommuner som visat sig vara ivriga att använda sitt veto.

Avslutningsvis finns även ett rättssäkerhetsproblem med det kommunala vetot. Kommunens tillstyrkan – ett beslut som för övrigt, till skillnad från majoriteten av alla offentliga beslut, inte behöver motiveras – går endast att överklaga genom så kallad laglighetsprövning (även känt som kommunalbesvär). Det innebär att beslutet endast prövas i förhållande till ett antal formella kriterier i kommunallagen, men inte i sak. På ren svenska betyder det alltså att domstolen inte kan pröva om beslutet är lämpligt eller rimligt, utan i princip bara om det kommit till på rätt sätt.

Kommunernas rätt att bestämma över angelägenheter i den egna kommunen är som nämnt en fundamental del av den svenska förvaltningen. I sammanhanget kan nog konstateras att de intressen som riskeras enligt det nuvarande regelverket kring etablering av vindkraft väger tyngre än kommunens rätt att på godtyckliga grunder bestämma i en fråga av stor betydelse för både miljöpolitiken och energiförsörjningen.

Jenni Hotti är juriststudent och en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2018. I sommar praktiserar hon på Ystads Allehandas ledarredaktion.

Fler artiklar av Jenni Hotti

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr