Tema

Liberal miljöpolitik behöver en nudge i rätt riktning

Text: Elin Henriksson

Det låter som en liberal utopi, men psykologistudenten Elin Henriksson menar att det kan finnas ett sätt att påverka människors val i en miljövänlig riktning utan att begränsa deras valfrihet.

Att etablera en vana går fort. Du väljer stol på jobbkonferensen och efter lunch sätter du dig på samma plats. Om du dag två finner att någon tagit ”din” plats uppstår ett vagt inre obehag. Troligen var valet mer eller mindre godtyckligt, ändå vill du ha din plats.

Människor söker trygghet och vanor är ett sätt att skapa den. Följaktligen fylls vardagen av tusentals små vanor; du kör samma väg hem från jobbet varje dag och samma varor inhandlas slentrianmässigt i affären.

Till skillnad från valet av stol på jobbkonferensen har dessa vanor cementerats i åratal och obehaget som uppstår vid förändring är betydligt starkare. Motstånd till förändring är mänskligt eftersom det nya kan vara farligt.

Det händer förstås att vi vill förändras. Är det inte mer träning, så är det nyttigare mat eller att sluta röka som är målsättningen. Men lika lätt som det är att inrätta en vana, lika svårt är det att ändra den, vilket de flesta med ett nyårslöfte bittert fått erfara i februari. Trots det tycks många hoppas att vi mirakulöst ska kunna bryta (miljöförstörande) vanor som människor kollektivt utövat i 30, 50 eller i vissa fall till och med 100-tals år.

För att ändra ett beteende krävs en stor dos motivation. När det kommer till att leva mer miljövänligt blir detta extra tydligt. Att lägga om sin kost till vegetarisk eller börja cykla till jobbet kräver tid, energi och engagemang som många inte är villiga att spendera. Och även dem som har ett visst engagemang halkar ofta tillbaka i gamla mönster den dag då energin brister. Det betyder inte nödvändigtvis att vi inte bryr oss om miljön eller att vi inte vill välja det miljövänliga alternativet. Vi har bara andra prioriteringar.

Flera av de faktorer som hindrar oss från att fatta bra beslut kan dock undvikas genom det numera välkända fenomenet nudgning. Strategierna har länge använts av kommersiella företag, men har under senare årtionden även blivit föremål för akademiska studier och fick stort erkännande genom Richard Thalers nobelpris i ekonomi 2017.

Syftet med nudgning är att ändra beslutsarkitekturen utan att begränsa valfriheten eller avsevärt påverka de ekonomiska incitamenten. Metoden har därmed flera fördelar jämfört med nuvarande miljöåtgärder: Föreskrifter och förbud förvägrar människor och företag att fatta självständiga beslut, och skatter och subventioner har hittills visat sig vara otillräckliga.

För att förändra beslutsarkitekturen, alltså öka sannolikheten att ett val träffas över de andra, finns flera tillvägagångssätt. Två av dem är att ändra den fysiska miljön eller att använda uttänkta förval. Om man vill öka försäljningen av ekologiska produkter kan de placeras i blickfånget i affären och valet av grön el kan öka genom att det sätts som standardalternativ. Det centrala för att något ska kallas en nudge är att ingen tankeverksamhet krävs, beslutet sker omedvetet.

Trots nudgnings många fördelar har strategierna än så länge lyst med sin frånvaro i svensk politik. Med tanke på att själva definitionen av en nudge inkluderar att den inte får inskränka människors autonomi borde metoden vara ett kap för liberala politiker. Exempelvis skulle det statliga förvalet för premiepensionen kunna innebära placering i miljövänliga fonder och nedskräpning kunna minskas genom färgglada papperskorgar.

Invändningar har väckts mot nudging med argumentet att det är paternalistiskt. Är det inte ett uttryck för brist på förtroende för människors förmåga att fatta bra beslut?

Jag menar att det snarare är realistiskt. Varje dag fattar vi tusentals beslut, men vi uppfattar dem inte eftersom de går på rutin. Då en vana utförs minskar den mentala aktiviteten, hjärnan går in i ett viloläge och vi upplever det som att allt sker per automatik. Det är omöjligt att alla dessa tusentals val ska vara medvetna och genomtänkta, eftersom den kognitiva kapaciteten är begränsad. Att hjälpa människor fatta bra beslut är inte att misstro deras intelligens, det är att ha kännedom om deras begränsningar.

Dessutom tyder forskningen på att vi inte har något emot dessa puffar i rätt riktning. I flera studier av nudging har försökspersonerna i efterhand blivit tillfrågade om hur de upplevt att deras val blivit påverkade. De var lika nöjda med sina val som om de inte blivit föremål för nudging. Och varför skulle de inte vara det? Valmöjligheterna har inte minskat, det slumpmässiga har bara bytts ut mot det planerade. Med nugding går man från ett oinformerat, omedvetet, godtyckligt val till ett av någon annan genomtänkt, medvetet och informerat.

Det ihärdiga arbetet att bryta en vana tar 20 till 100 dagar. Det gäller för dem som själva vill göra det. I dagsläget är det många som inte är informerade eller har en vilja att minska sin miljö- och klimatpåverkan. Att övertyga dem om att något måste göras och dessutom få alla att göra genomtänkta val för att bryta sina vanor kommer ta lång tid. Tid vi inte har. Frågan vi måste ställa oss är om det egna godtyckliga ”valet” är bättre än det informerade.

Elin Henriksson är psykologistudent och en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2018. I sommar praktiserar hon på Dalarnas Tidningars ledarsida.

Fler artiklar av Elin Henriksson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr