Tema

Grön liberalism handlar om individens ansvar

Text: Jessica Katz

Att formulera liberal miljöpolitik kan tänkas utmanande, eftersom man ställs inför till synes oförenliga idéer om ansvarsförhållanden och rättigheter. Men designen av en liberal miljöpolitik behöver inte vara så krånglig som man tror. Det som krävs är egentligen bara tre utgångspunkter: det egna ansvaret, prissättning efter effekter och fritt val.

Allmänningens dilemma, negativa externaliteter och vägningen av intressekonflikter är centrala problem för att beskriva mänskligt beteende när man samsas om resurser. Så ser även premisserna i stor utsträckning ut för politiska avvägningar i förhållande till klimathotet. Hur en liberalt sinnad person ska ställa sig till politiska verktyg som regleringar, skatter eller subventioner, bör därför ses i ljuset av dessa utmaningar.

För många liberaler kan ett första hinder handla om att man tror sig behöva kompromissa om beskrivningen av restriktioner. Författaren Mattias Svensson menar i Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) att somliga tror att liberaler behöver omformulera inskränkningar till möjligheter eller friheter, för att passa in möjliga miljöpolitiska åtgärder inom den ideologiska kompassen.

En betydande svårighet ligger i att ställa individuella positiva rättigheter i förhållande till kollektiva negativa rättigheter. För att överhuvudtaget kunna driva någon slags miljöpolitik måste således en liberal i förlängningen sträva efter att det som blir bäst för det stora flertalet också är eftersträvansvärt för individen. I syfte att komma till rätta med detta dilemma bör en startpunkt vara att ta fasta på det egna ansvaret.

Att man ska bära sin egen kostnad är utgångspunkten för i stort sett alla liberala ställningstaganden. Detta kan en liberal, med fördel, hävda regleras genom äganderätten. En invändning blir då hur man ska förhålla sig till den klimatpåverkan som uppstår på egendomar som inte kan avgränsas eller tydligt skyddas. Gränsen för det egna ansvaret för exempelvis haven och luften är svårdefinierad. Då utgör flygskatt, grön skatteväxling och trängselskatt några exempel på hur individen kan stå för sin egen klimatpåverkan.

En andra utgångspunkt för den liberala miljöpolitiken skulle kunna vara att förändra värderingen av rättigheter, så att de överensstämmer med deras konsekvenser. Ett sådant synsätt menar Mattias Svensson kan, bland annat, användas i förhållande till koldioxidskatt: ”Genom hela ekonomin skickas prissignaler där koldioxidintensiv konsumtion får stå tillbaka och investeringar därmed kan göras i den mest lovande ersättningstekniken.” På så sätt skapas förutsättning för att minimera klimateffekterna, utan att man ruckar på individuella friheter. En liberal kan följaktligen prissätta efter externaliteter, vilket också följer den liberala respekten för negativa rättigheter. Vad gäller de positiva rättigheter finns andra möjliga styrmedel.

Bland tänkbara instrument står subventioner, kampanjer och regleringar till buds. Subventionen på elcyklar är ett exempel på hur politiker försöker förmå fler att köpa en, enligt vissa, klimatmässigt god investering. Samtidigt skapas inlåsningseffekter om man stödjer vissa initiativ på bekostnad av andra. Dessutom innebär en sådan vänsterdriven miljöpolitik begränsningar som tvingar in människor i komplicerade, ofta kostsamma och i högsta grad illiberala, vardagsbeslut. Det blir helt enkelt för otympligt att skjutsa mormor på elcykeln, även om det är mer klimatmässigt hållbart. Dessutom blir det svårt att avveckla en subvention när den väl är på plats. För en konsekvent liberal miljöpolitik blir subventioner därmed inte en framkomlig väg.

Andra i dagsläget diskuterade miljöpolitiska åtgärder – såsom “köttfria måndagar” eller miljözoner – är, utifrån ett liberalt perspektiv, alltför inskränkande på människors vardag. Att som vänsterpolitiker försöka styra över människors livsval blir för liberalen otänkbar, olönsam och ineffektiv moralism.

I stället måste respekten för den fria viljan driva klimatpolitiken. Att människor fattar rationella beslut baserade på insikter om alternativen är kärnan i den liberala tanken. På ett individuellt och samhälleligt plan bör en liberalt sinnad därför förespråka informationsspridning och i detta nummer tidigare beskriven nudging – incitament för att förmå människor att själva fatta klimatmässigt hållbara beslut.

Egentligen handlar grön liberal politik bara om att gå tillbaka till rötterna. Med fokus på det egna ansvaret, prissättning efter effekter och individens fria val blir framtidens liberala miljöpolitik möjlig.

Jessica Katz är konsult och en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2018. I sommar praktiserar hon på Liberala Nyhetsbyrån.

Fler artiklar av Jessica Katz

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr