Fröken Pihl filosoferar

Den starka känslan av att verkligen inte bry sig

Text: Karin Pihl

Jag är innerligt trött på turerna kring Svenska akademien. Jag var det redan innan hela »knytbluskampanjen« drog igång. Trots att jag är en varm förespråkare av kvinnor och vårt deltagande i den intellektuella toppsfären kunde jag inte uppbåda någon energi att vara upprörd.

Antagligen är jag fortfarande sur över att Bob Dylan fick Nobelpriset. De skulle ha gett det till The The i stället. I’m just a symptom of the moral decay that’s gnawing at the heart of the country… Ändå har jag under dessa månader låtsas bry mig. Jag har lajkat texter på Facebook som har tagit strid för den ena eller den andra ledamoten, trots att jag knappt orkat läsa mer än ingressen.

Jag har i diskussioner hittat på en åsikt om att det är viktigt att man ser att denna institution som något större än den skandalfabrik den är i nuläget, att man säkert kan ifrågasätta Sara Danius ledarskap, men att det kanske finns en könsaspekt i det hela. Ja, om hon hade varit man, ja då vet vi inte, och Horace, är han vidrig, ja, eller lite skön? Borde inte Ebba Witt-Brattström hålla käft någongång? Björn Wiman, ja, det är ju bra att han tar ställning för, eh, vem håller han på nu igen? Ja, han är för jämställdhet, det är ju en god poäng han gör där.

Jag har liksom bytt åsikt beroende på vem jag pratat med. Inte för att jag har velat vara till lags. Jag har inget emot att diskutera med folk jag inte håller med. Jag är helt enkelt trött på själva samtalsämnet och vill styra in det på något annat. Exempelvis hur fantastisk Benjamin Ingrosso är.

Men deprimerad blir man ju. Och inte blev det bättre när den vänsterprofilerade journalisten Alexandra Pascalidou dök upp med en »egen« akademi. Om det är något jag inte står ut med är det självutnämnda rebeller som ska starta »alternativ« till etablerade företeelser och institutioner. Doing the omoralisk schlagerfestival, liksom. Helt vidrigt.

Och vem fan lyssnar på progg i dag? Odrägliga göteborgare som inte ens kan stämma en gitarr. De har knappast ett eget museum i dag, och hade de haft ett hade de i alla fall inte kunnat ta 250 spänn i inträde.

Åter till Pascalidou. Det är något med den där entreprenörsandan som stör mig, ovanpå min grundläggande irritation. Hennes initiativ skulle lika gärna kunna vara en motion från en MUFkongress: om vi inte gillar den gamla akademien, kan vi starta nya, och den som överlever kommer att vara den som står sig bäst på marknaden! Att Pascalidou är lika duktig på media (ingen ironi här!) som alla dessa MUF-brudar – de borgerliga feministerna – som »brinner« för typ sänkt »mensskatt« – gör ju inte saken bättre.

Nu när jag sitter och skriver detta märker jag ju att jag har en massa åsikter om turerna kring Svenska akademien. Men inte ens dessa rader har någon särskild kvalitet. Att gnälla på Pascalidou, är inte det rätt trött? Jag får väl försvara mig med att denna text skall läsas på någon sorts meta-nivå, där detta meningslösa babbel i textform ska tolkas som en ironisering av svensk kulturdebatt. Det är så många ord hela tiden…

Kanske borde man lägga ner skiten ändå? Svenska akademien består ju ändå till 100 procent av gamla 68-gubbar och -tanter. Det är helt sjukt när man tänker på det. Inte konstigt att det verkar vara si och så med moralen. Så här lagom till 50-årsjubileet av året 1968 kan man också fråga sig hur det kommer sig att 68-orna och deras patetiska arvtagare fortfarande styr Sverige. Det går ju trots allt en röd tråd från Walter Benjaminavgudarna på 1970-talet och dagens genushegemoni. I grund och botten handlar allt om meningslöst ifrågasättande.

Ovanstående är kanske dumt att skriva på en sida som säger sig vara kulturradikal. Men då har man missat kärnan i radikalismen: den totala nihilismen. Och eftersom nihilism är tomhet och vakuum kan man ju fylla det med vad man vill, så länge man tar avstånd från rådande mainstreamuppfattningar. Lagom avstånd, alltså – jag vill fortfarande vara välkommen på diverse fester och mingel i Almedalen… Där kan vi fortsätta diskussionen om det var rätt av Kristina Lugn att peta sig i näsan just när Sara Danius skulle krossa patriarkatet. Ja, jag håller med, det var onödigt. Det är dags för en revolution nu alltså. Girl power, eller jag menar, hashtag, eller, åh där är Bawar Ismail!

Efter några år som professionell åsiktsmaskin har jag blivit så bra på det här att jag inte är rädd längre. Det är bara att nicka och hålla med. I see the look in your eyes but I aint feeling no pressure.

Karin Pihl, sitter i Liberal debatts redaktion.

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr