Perspektiv

Att försvara populismen är att försvara demokratin

Text: Hugo Brundin

Hur kan man vara emot alla former av populism, men samtidigt försvara demokratin? Hugo Brundin reder ut begreppen och härleder populismens rötter till den franska upplysningen.

Om du öppnar valfri svensk nyhetssida och söker på »populism« kommer du snabbt märka att det blivit ett skällsord som kan appliceras på nästan vilken politisk figur som helst. Särskilt oroande är det för högerdebattören som blir associerad med begreppet. »Högerpopulismens frammarsch« beskriver inget annat än en reaktionär, rasistisk och bakåtsträvande rörelse, som kanske till och med för tankarna till en viss politisk rörelse i 30-talets Tyskland, enligt populismens självutnämnda motståndare.

I själva verket vilar den moderna demokratin på just populism. En av upplysningens ledande filosofiska idéer var egalitarismen. Att det inte finns en klass människor med en naturligt högre kapacitet för mänskligt förnuft, att ingen är »född att leda« och andra »födda att följa«. Den gamla tidens aristokrater hade ingen större rätt till makten än de livegna bönder de regerade över. Det dröjde inte länge innan de gamla samhällsstrukturerna började skaka och folket krävde en stat som representerade dem alla. Det var inte längre staten som gav människor sina rättigheter, utan staten som härrör sin makt från folket. Vad är det om inte populism? När journalister ojar sig om »politikers populism« hörs ett eko av upplysningens kritiker. Ve och fasa! Tänk om den politiska klassen skulle försöka representera plebejerna och deras bekymmer! Tydligast ser vi detta i Storbritanniens folkomröstning för att lämna EU, där den politiska intelligentsian inte skyr några medel för att försöka vända resultatet i en av de största omröstningarna i landets historia.

Den stereotypa Brexit-väljaren beskrivs som äldre, lågutbildad och arbetarklass. För visst kan man inte vara för ett utträde ur EU om man inte är en gammal idiot från landsbygden som tror att invandrare har tagit hans jobb?

Vad antyds när demografiska faktorer används för att patologisera och förminska de oliktänkande? Att lågutbildades åsikter är mindre värda? Att de hade kommit fram till »rätt« slutsats om de bara läst på universitet? Om man läser brittisk media kan man ledare efter ledare läsa om mer eller mindre seriösa förslag att inskränka äldre medborgares rösträtt, just för att de disproportionellt röstade för »Brexit«. Det är ingenting annat än paternalistisk elitism. Det förmodar att pöbeln har sämre förmåga att resonera och bilda en egen uppfattning, att de inte har samma rätt eller förmåga att delta i viktiga politiska beslut.

Det faktum att vi alla hört om att ditt och datt ska »gynna SD« är bevis för att samma mentalitet har vuxit sig stark i Sverige. Allt ifrån nyhetsrapportering, politikers kommentarer och enskilda medborgares uttalanden i utländsk TV kritiseras på denna basis.

I Sverige anses det alltså vara fullt rimligt att kritisera människor på grund av att de sagt eller gjort något, som i sin tur kan leda till att andra människor börjar sympatisera med ett visst politiskt parti.

Om man är en inflytelserik person måste man hela tiden vakta sin tunga och inte uppmärksamma »fel« nyheter eller bekymra sig för mycket om »fel« frågor. Det är en bild av vuxna människor som en lättlurad, irrationell mobb som måste styras och stävjas.

Dåliga idéer är fortfarande dåliga idéer, oavsett om de har populärt stöd eller inte. Ett land ska inte heller styras enbart genom majoritetsbeslut. I en fungerande demokrati måste det finnas skydd för individuella rättigheter mot en majoritet som skulle kunna inskränka dem. Men det är en annan sak än den antidemokratiska och elitistiska tendensen att misstro och förminska människors åsikter, just för att de inte är universitetsutbildade stadsbor.

Om man försöker förklara politiska rörelser genom att omyndigförklara deras medlemmar, snarare än argumentera och lyssna på deras bekymmer, då är man inte särskilt mycket bättre än aristokraterna på Versailles.

Hugo Brundin är student vid Handelshögskolan i Stockholm

hugo.brundin@gmail.com

Fler artiklar av Hugo Brundin

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr