Recension

Alice Bah Kuhnke borde hylla Edén

Text: Olof Kleberg

Recension Nils Edén – demokratins statsminister (Ekerlids) av  Sverker Oredsson

Äntligen kom beslutet efter nära 30 års strid, i december 1918 – alla, kvinnor och män, skulle få rösta i valen till riksdagen och kommunerna.

Sverige hade fått en vänsterregering av liberaler och socialdemokrater på hösten 1917. Statsminister blev liberalen och historieprofessorn Nils Edén, bördig från Piteå. Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting var en kort tid finansminister men blev sedan den viktiga demokratimotorn i riksdagen.

Regeringen föreslog våren 1918 kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt – men högern sa nej. Först sedan vände det. Revolutionerna i Ryssland och Tyskland och Kejsar-Tysklands nederlag mot demokratierna i världskriget i november 1918 fick högern att tappa kraften.

Nils Edén insåg det psykologiska ögonblicket: nu eller aldrig. Hans regering föreslog på nytt lika kommunal rösträtt och slog fast att kvinnlig rösträtt skulle genomföras (av grundlagsskäl kunde beslut tas först våren 1919). Branting genomdrev reformen i riksdagen mot små eftergifter till den knorrande högern (var det bra att dra in kvinnorna i politiken och så vidare).

Till slut, 1921, fick kvinnorna för första gången rösta till andra kammaren.

Vi befinner oss alltså i ett historiskt jubileumsår. Detta vill den tyvärr just avlidne lundaprofessorn Sverker Oredsson påminna om med sin bok Nils Edén – demokratins statsminister (Ekerlids). Edén var ju den politiker som främst drev fram demokratin.

Boken behövs sannerligen. Vi har en regering som, trots påstötningar från riksdagen, nästan bortser från genombrottet 1918 – det får vänta till 2021, tycker Alice Bah Kunkes kulturdepartement. Pinsamt, okunnigt, ohistoriskt.

Att Norge blev fritt från Sverige 1905 och att Finland förlorades till Ryssland 1809 uppmärksammades stort med studiecirklar, möten och manifestationer. Men demokratin 1918… en axelryckning.

Oredssons bok om Nils Edén är den första utförliga skildringen av hur Edén, inte oomstridd liberal ledare efter Karl Staaffs död 1915, blev en kraftfull statsminister.

Ett antal viktiga sociala reformer genomfördes, inte minst åttatimmars arbetsdag.

Vänsterregeringen sprack 1920 och tre år senare sprack även det liberala partiet. Majoriteten ville driva fram ett spritförbud (trots att en folkomröstning sagt knappt nej) och Edén gick ur partiet. Han blev därpå landshövding i Stockholm.

Oredsson betonar två statsmäns betydelse: Edén satte landets framtid före delar av partiet, Branting satte demokratin före klasskampen. På så sätt kunde Sverige utan revolt och våld förvandlas till en demokrati.

Olof Kleberg är tidigare chefredaktör för LD och fri skribent.

olof@kleberg.nu

Fler artiklar av Olof Kleberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr