På djupet

Här är ödesfrågan för socialdemokratin

Text: Jonas Hinnfors

Runtom i Europa har socialdemokratiska partier fått lämna ifrån sig makten. I Sverige indikerar sjunkande opinionssiffror att svensk socialdemokrati står på tur. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, tar här ett steg tillbaka för att förstå socialdemokratin.

Socialdemokratins hjärta

Socialdemokratins honnörsord har länge kunnat sammanfattas som ett »anständigt« samhälle byggt på jämlikhet och solidaritet med möjlighet att förbättra sin egen livssituation. Utöver regelverk på arbetsmarknaden konkretiserades dessa värden länge framförallt via ständigt nya satsningar för att utvidga välfärdsstaten. Pensioner, föräldraförsäkring, förskolor, socialförsäkringar, skolor och universitet – bit för bit introducerades den ena reformen efter den andra. Samtidigt som partiet alltså förde en väldigt ideologiskt präglad politik var strategin i mångt och mycket pragmatisk. Målet var att förbättra för de sämst ställda och i vid bemärkelse för kollektivet arbetarklassen. Medlet var dock inte i första hand reformer som selektivt inriktade sig på dem. I stället lyckades Socialdemokraterna kombinera den ideologiska grunden med en långt driven pragmatism som bestod i att inkludera de välbeställda och den breda medelklassen i välfärdsstaten. Merparten av reformerna designades dessutom så att individers val blev möjliga snarare än att valen definierades av kollektiv tillhörighet.

Välfärdsstaten är ett projekt som inte bara symboliserat socialdemokratins själ. Den var populär också. Länge lyckades Socialdemokraterna med konststycket att tilltala närapå alla samhällsgrupper, eller i varje fall ungefär hälften av väljarkåren. Inte minst lyckades partiet nå ut till såväl arbetarväljare som medelklassväljare.

År 2018 står Socialdemokrater däremot inför svåra strategiska val. Under något decennium har partiet inte lyckats leverera stora välfärdsreformer alls. Försök att bevara det som redan uppnåtts är det ganska gott om, men det handlar om »återställare« snarare än utbyggnad. 2010 och 2014 års valresultat på runt 31 procent var historiskt låga. Partiet riskerar hamna i en situation där varken en bred arbetarklass eller en bred medelklass uppfattar Socialdemokraterna som sitt naturliga val. Utan reformer som garanterar en god service och skydd mot olika slags inkomstbortfall, som tilltalar båda grupperna, riskerar Socialdemokraterna att förlora det som gjort dem unika och framgångsrika; förmågan att kombinera ideologisk framtidsvision med konkreta reformer som inkluderar alla snarare än riktar sig till enskilda grupper.

Alliansen med medelklassen

Genom att rikta sig till medelklassen blev »Arbetarepartiet« mindre beroende av arbetarklassens röster. Långsiktigt fanns mycket som talade för den taktiken. Andelen i arbetaryrken kom successivt att minska. Dessutom pekade en hel del redan på 1950-talet mot att tjänstemannagrupperna skulle öka. I valet 1956 var arbetarklass och medelklass ungefär jämnstora i den svenska väljarkåren (enligt yrkesklassificering i till exempel Per Hedberg: »Väljarnas partier«, Rapport 2015:06, Valforskningsprogrammet, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet). 2014 var fördelningen 30/70 procent. Här fanns alltså ett tydligt valstrategiskt inslag.

Lika viktig var partiledningens analys av möjligheterna att förverkliga de ideologiska målen om att faktiskt förbättra villkoren för breda arbetargrupper och samhällets sämst ställda. Sådana reformer skulle bli dyra för statskassan och därför kräva rejäla skattehöjningar. En växande medelklass med goda inkomster gick förvisso att beskatta, men för att undvika skatterevolter där de borgerliga partierna skulle locka skattetrötta väljare behövdes reformer som attraherade just tjänstemännen. Lösningen blev att utforma välfärdssystem som också passade den mer välbeställda och högre utbildade halvan av folket. I rask takt utvecklades så systemen enligt inkomstbortfallsprincipen. ATP var sinnebilden för en sådan reform, men även sjukförsäkringen och den senare föräldraförsäkringsreformen med ursprungligen 90 procent ersättning av inkomstbortfall vid ledighet för att sköta små barn.

Förskoleutbyggnad tilltalade också en bred medelklass där kvinnor ganska tidigt valde att utbilda sig och att förvärvsarbeta även när familjen hade små barn. Den följande enorma utbygganden av universitetsväsendet är också i mångt och mycket något som framförallt utnyttjats av en bred medelklass – men möjliggör även klassresor. Paradoxalt nog hade denna socialdemokratiska modell därför en hel del gemensamt med socialliberalismens fokus på samhällsstödd klassmobilitet, individuella val och frihet från beroende av kollektiv, familj eller social status.

Från expansion till effektivi-sering och bevarande

Sedan 1990-talet har Socialdemokratin kämpat för att kombinera den konkreta uttolkningen av sina ideologiska målsättningar om jämlikhet – utbyggnad av välfärdsstaten – med ekonomisk hållbarhet. Den socialdemokratiska välfärdsmodellen var populär men väldigt dyr. När resurserna inte räcker längre för fortsatt utbyggnad, eller rentav nedskärningar blir nödvändiga, hamnar modellen i kris. En ständig retorik om jämlikhet, rättvisa och solidaritet, kräver konkreta åtgärder för att inte tappa i trovärdighet. Kärnväljare som lockas av sådana budskap förväntar sig sannolikt ständigt nya reformer, annars urholkas legitimiteten. I stället följde besparingar och effektiviseringsåtgärder – och kärnväljarna började släppa taget om socialdemokratin under 1990-talet. Samtidigt började ersättningsnivåer knutna till inkomst i socialförsäkringssystemen – a-kassa, pensioner, sjukförsäkring – att trimmas nedåt. Systemen blev successivt mindre attraktiva för dem med högre inkomster för vilka incitamenten ökar att i stället börjar se sig om efter privata alternativ – och efter vilka partier som bäst garanterar sådana lösningar. Även på andra områden, till exempel köer till sjukvård eller lärartäthet i skolor och förskolor, kan starkare grupper komma att överväga vilka partier som erbjuder de mest förmånliga villkoren för alternativa lösningar om systemen sviktar.

Ideologisk symbolik i stället för konkret leverans

Bristande leverans av förbättringar är i sig problematiskt för socialdemokratin. Att besparingar också kan innebära politiskt sprängstoff har försöken att få ner kostnaderna i LSS-systemet antytt. Utgifterna för systemet har ökat dramatiskt och med snäva kostnadsramar för offentlig sektor är förmodligen något slags besparingar ekonomiskt befogade. Alla sådana försök riskerar dock obönhörligt att få karaktären av att gå ut över de allra mest behövande – och så har också debatten utvecklats. Nedläggningen av BB i Sollefteå visar också på svårigheter att genomföra till synes rimliga effektivitetsåtgärder. Kritiker menar att det är orimligt att inte alla kvinnor har tillgång till ett nära och lättillgängligt BB.

Förespråkarna för nedläggning pekar på att kostnaderna för att upprätthålla ett litet BB med hög specialistkompetens jämfört med att stärka en större enhet inte kan försvaras. Vad som är rätt eller fel är en normativ fråga men det är intressant att jämföra Sollefteåstriden med den kamp som var en pusselbit vid övergången till friskolor och i förlängningen till vinster i välfärden.

Nedläggningen av en byskola i Dalarna i mitten av 1980-talet ledde till att föräldrar ockuperade skolan och slutligen fick rätt att driva den vidare i egen regi. Trycket på politikerna – inte minst de socialdemokratiska – att acceptera systemskiftet blev till slut för stort. Exakt hur BB-frågan slutligen kommer att hanteras får framtiden utvisa, men pressen i riktning mot större enheter och effektivisering lär inte upphöra.

På många vis är debatten om vinster i välfärden en viktig symbolfråga med potential att både hjälpa och stjälpa Socialdemokraterna. I takt med att partiet har accepterat stora inslag av marknadslösningar i offentlig sektor och när partiet samtidigt har upphört att regelbundet presentera stora svepande utvidgningar av välfärdsstaten har skillnaden gentemot de borgerliga partierna delvis suddats ut. Ett sätt att öka den ideologiska glöden är onekligen att kritisera de vinstdrivande inslagen i den privatorganiserade delen av välfärden.

Hur kostnader och huvudmannaskap i offentlig sektor i allmänhet och i välfärdsstaten synnerhet skall lösas är en komplicerad och naturligtvis ideologisk fråga. Vinstdebatten visar dock på ett nästan övertydligt sätt att den gamla kombinationen av å ena sidan ideologisk hetta via konkreta reformer som förbättrar för många människor och å andra sidan pragmatism i bemärkelsen åtgärder som tilltalar andra grupper än kärnväljarna håller på att tunnas ut. I den mån väljarkåren uppfattar vinstbegränsningar som ett sätt att rädda resurser till skolor och vårdinrättningar kan förslagen antagligen potentiellt fungera som ett sätt att understryka socialdemokratins vilja att välfärdsstaten skall hålla hög klass för alla.

Samtidigt knyts förslagen inte på något direkt vis alls till några mätbara öronmärkta och konkreta stora förbättringsreformer – exempelvis viss lärartäthet – som kunde uppfattas av föräldrar. Inte heller lär den generella kostnads- och effektiviseringspressen minska i sig. Skulle samtidigt förslagen uppfattas som menliga för möjligheterna att välja skola och vård riskerar förslagen i slutändan att varken förknippas med förbättringar för skolor i utanförskapsområden eller i mer välmående delar av landet, samtidigt som skol- och vårdval knappast förbättras. Kvar återstår en ideologisk markör utan den pragmatiska motvikt som var efterkrigstidens signum.

För Socialdemokraterna är det livsviktigt att undvika att bli ett parti som varken levererar reformer för den sämst lottade halvan av befolkningen eller klarar att utforma välfärdsstaten på ett sådant vis att den lyckligt lottade halvan av befolkningen ser socialdemokratin som sitt alternativ. Försvinner förmågan att konkret gestalta den speciella kombinationen av ideologi och pragmatism äventyras hela projektet. Även om reverenser till de ideologiska honnörsorden kanske lever kvar rycker steget närmare att då börja formulera helt andra konkreta politiska förslag. I förlängningen upplöses det som utgjorde partiets själ.

Valrörelsen 2018 blir helt enkelt intressant.

Jonas Hinnfors, professor i Statsvetenskap

@JonasHinnfors – jonas.hinnfors@pol.gu.se

Fler artiklar av Jonas Hinnfors

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr