Kultur

Alla som inte dansar är SD-män

Text: Tomas Izaias Englund

Det har nu gått många decennier sedan rockmusiken förlorade sitt monopol på intelligenta tonåringar. Att den elektroniska dansmusiken skulle gå samma öde till mötes var lika oundvikligt.

Kvar återstår nu bara politik och identitet.

Möjligtvis handlar det om förändringar som kräver tråkiga postmarxistiska förklaringar som att digitala produktionsförhållanden gjort alla till potentiella musikskapare och att själva musiklyssnandet därför kraftigt devalverats (när gamla hierarkier inte gick att upprätthålla), men borta är de i alla fall: de medvetna musikkonsumenterna.

Lyssnarna, som Johan T Karlsson – mer känd som Familjen – vänder sig till med sin flyktingvänliga electropop, kan i och för sig också kallas för medvetna; om man syftar på det som går pricka in i en GAL-TAN-matris.

Albumet »Kom« (2018) är musik för personer som gillar texter av typen: »När allting ligger i ruiner/Och allt i dig skriker […]/Lämnar drönare och strider/I tårar och med sorg/«. Eller som tycker att feministisk spoken word är en krydda i tillvaron.

Sabrina Ibenjellal från Revolution Poetry bidrar i alla fall med förortsfriska textrader på låten »Mandems«, och rimmar på ord som »normer« och »former« till ett kompetent housebeat.

Även Shout Out Louds Bebban Stenborg gäster Familjens skiva med ännu en medveten text om syriska flyktingar på låten »Allt som ändå var du«.

Storyn bakom Familjens comeback sägs nämligen vara att Johan T Karlsson inte tycker om Sverigedemokraterna, och i synnerhet inte att SD har fått ett stort inflytande i hans älskade Hässleholm. Det är därför han nu går full Åsa Romson på sin apolitiska danspublik. »Vi som inte tror på rasism och machokultur ska känna en gemenskap i detta. Det är verkligen en positiv skiva«, hävdas det i Aftonbladet (180304).

Egentligen är det ett slags övergrepp att göra så. Men också genialt att producera ett konceptalbum med humanitär stormaktsmusik för den svenska öppna era hjärtan-generationen. Mellan de drivna popmelodierna, och det Stone Roses-dröniga svänget, erbjuder Familjen identitetspolitisk nostalgi för de av oss som (faktiskt) ser tillbaka på den korta tiden med de öppna gränserna innan den svenska migrationspolitikens kollaps 2015 med viss stolthet.

Detta är väl också det som är Familjens verkliga problem. Att det finns för lite snowflakes, framförallt i Skåne, nu för tiden.

Tomas Izaias Englund är medlem i Liberal Debatts kulturredaktion.

tomas.izaias.englund@liberaldebatt.se

@tomasizaias

Fler artiklar av Tomas Izaias Englund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr