Kultur

Fina anekdoter men för lite ideolgi i »Leijonkungens« bok

Text: Patrick Krassén

Lars Leijonborg har med sin memoarbok Kris och framgång. Mitt halvsekel i politiken åstadkommit en förvisso ofullständig, men ändå givande historieskrivning om Folkpartiets inre liv under ett antal decennier, med vilket han är tätt förknippad. Boken ger dock mer än så – den är fylld av personliga skildringar och historier, som både ger läsaren sympatier och lämnar kvar en del obesvarade funderingar.

Redan här kan det vara på plats med ett klargörande. Jag arbetade som politiskt sakkunnig och talskrivare hos Leijonborg på Utbildningsdepartementet 2009 och har även haft kontakt med honom av och till sedan dess. En helt neutral läsare är jag således inte – men det är frågan om det ens går att hitta någon sådan. Många har lärt känna Leijonborg under hans år i och nära politiken och de flesta tänkbara är nog på något sätt jäviga.

»Kris och framgång« är skriven tematiskt, inte kronologiskt, vilket både är en styrka och en svaghet för läsupplevelsen.
Liknande händelser och sammanhängande politikområden med långa tidsspann kan beskrivas väl avgränsat, men samtidigt blir berättelsen stundtals hoppig – i synnerhet vad gäller beskrivningarna av tiden mellan valen 2002 och 2006.

Efter det förstnämnda fördes långtgående diskussioner med bland annat Miljöpartiet om att bilda en mittenregering. Med ett stukat Moderaterna, som med nöd och näppe lyckades bli största borgerliga parti, och ett Folkpartiet som tredubblats, hade Leijonborg (i valrörelsen inte oävet förärad med smeknamnet »Leijonkungen« av media) segervittring. Hur nära det var att han blev statsminister återkommer ofta som minnesstycke i boken – även om det förstås inte går att säga säkert hur nära det egentligen var.

De syrliga känslorna inför Moderaterna går tillbaka långt i Folkpartiet, och även hos Leijonborg. Efter att Folkpartiet gjort upp med Socialdemokraterna om skattepolitiken i »den underbara nattens reform« 1981,
bakom ryggen på Moderaterna, lämnade Moderaterna den dåvarande borgerliga regeringen. Hela 1980-talet framstår i Leijonborgs beskrivningar som präglat av misstänksamhet mot det större borgerliga partiet – ibland av ideologiska skäl, men ofta av främst partipolitiska. Även i denna tidskrift märktes tongångarna.
I det nummer som firade Liberal Debatts 60-årsjubileum, utgivet 2007, författade jag en artikel med rubriken När vi hatade Moderaterna. Artikeln blickade tillbaka på hur Moderaterna hade behandlats i LD under åren, och illustrerade med en tecknad omslagsbild från 1980-talets mitt, där en fågel med Ulf Adelsohns ansikte kackar på två vanliga människor nere på marken.

Efter bildandet av Allians för Sverige 2004 och valvinsten 2006 tinade relationerna med Moderaterna, även om en större kvarvarande spänning under de följande åren antyds av Leijonborg än vad som uppfattades utåt.

De kritiska tonerna är inte reserverade för Moderaterna. Vid flertal tillfällen beskriver Leijonborg Folkpartiet och Liberalerna som en »sekt«, vilket i alla fall jag uppfattar som ett kanske väl starkt ord. Alla politiska partier har udda sociala kännetecken, och i ett mindre, ideologiskt förankrat parti som Folkpartiet blir säkerligen tendenserna till att vilja ha rätt hellre än att få rätt starkare än i större kader- eller folkrörelsebetonade partier.

Kanske i syfte att luckra upp sekttendenserna har Leijonborg återkommande värvat in kända profiler från andra samhällssektorer till partiet: Volvos vd PG Gyllenhammar och skådespelaren Georg Rydeberg på 80-talet, författaren Marit Paulsen och debattören Mauricio Rojas på 90-talet, nämns bland annat i boken. (Journalisten Maria Carlshamre, numera Robsahm, som kom in i EU-parlamentet för FP 2004, är eventuellt ett mindre smickrande exempel, även om det kanske inte var Leijonborg som initierade den värvningen.)

För den politiske historienörden är bokens rika mängd anekdoter en stor behållning: detaljer från strider på FPU-tiden, relationer med andra samtida politiker, mer och mindre dramatiska tilldragelser under utlandsvistelser, den gången när Leijonborg fick inhandla ett exemplar av Playboy till Jan-Erik Wikström. Delarna som beskriver högskole- och forskningspolitiken är kanske främst av intresse för oss som jobbade med dem.

Vad saknar man? Leijonborg beskriver egentligen aldrig ideologiska grundvalar särskilt ingående, varken sina egna eller Folkpartiets. Kanske beror det på att det är sakfrågor snarare än abstrakta resonemang som allt som oftast leder en till den form av socialliberalism som är att förknippa med Folkpartiet. Hur som helst hade man som läsare velat veta lite mer om hur Leijonborg betraktar liberalismens ideologi.

En annan fråga som likaså hade kunnat beröras mer är synen på och relationen till facket, i synnerhet LO. Folkpartiet då var, som Liberalerna nu, ett akademikerpräglat parti. Men Leijonborgs mest aktiva år sammanfaller också med en tid i svenskt samhällsliv då näringslivet utvecklades och internationaliserades, samtidigt som fackens ställning har försvagats (även om LO:s inflytande över dagens socialdemokrater är svårdiskutabelt).

Allt som allt illustrerar »Kris och framgång« väl vilken lång och mångfacetterad karriär i politiken Lars Leijonborg har haft. När jag själv gick med i LUF 2001 stod Folkpartiet och balanserade på fyraprocentsspärren, och Leijonborg var kraftigt ifrågasatt som partiledare. När detta skrivs ligger Liberalerna runt samma siffror.

Patrick Krassén är jur kand och fil kand i statsvetenskap, och var redaktör för Liberal Debatt 2007-09.

@nedskattning

patrickkrassen@hotmail.com

Fler artiklar av Patrick Krassén

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr