Tema

Falukorvskvinnan är den stora hjälten

Text: Karin Rebas

»Vet du, jag har en Persian! Det är Meowths utveckling!«

Ett tag oroade jag mig för att mina pojkar – nu fem och sju år – var helt socialt inkompetenta. Borde de inte åtminstone säga hej till sina vänner, innan de började rabbla faktauppgifter om Pokémon eller vad de just upptäckt om sin favoritdinosaurie? Sedan insåg jag att kompisarna svarade på samma sätt: genom visa upp sina kunskaper och ägodelar i en slags ständig tävlan.

»Fast jag har en Articuno. Den är en LEGENDARISK Pokémon.«

Om det beror på miljö eller arv kan jag inte avgöra. Men det är något med den manliga tävlingsinstinkten som både fascinerar och irriterar mig.

Under större delen av mänsklighetens existens har vi levt i små gemenskaper. Det gav möjlighet till även ganska medelmåttiga människor att sticka ut, genom att vara Bygdens Bästa Fiolspelare eller Hon som är Ovanligt Skicklig på Korsstygn.

Nu jämförs vi, via vanliga eller sociala medier, med resten av planetens drygt sju miljarder människor. Och då blir tävlandet i en helt annan skala och tycks nå samtliga delar av livet.

Det duger inte att göra klumpiga tryfflar till julgodis, för att imponera krävs skickligt marmorerade praliner av specialimporterad choklad. Trädgården kan inte vara bara en gräsmatta och några hallonbuskar, nej, marken ska täckas av den perfekta gräsblandningen och klippas av en robotgräsklippare för tjugo papp. Färden till och från jobbet förtjänar en ny, vacker cykel i lättviktsmaterial och som behöver ständigt underhåll.

Alla dessa intressen kräver koncentration, tid och pengar. Inte sällan kräver de också att någon annan sköter det där som pågår i skarvarna, det som inte kan renodlas.

Påfallande ofta tycks det vara männen i min närhet som upphöjer vardagliga sysslor till Konst eller en Livsstil eller åtminstone till Viktiga Intressen som Förtjänar att Tas på Allvar. Ja, även de jämställda engagerade papporna. Räddningen undan det dränerande familjelivet tycks vara att göra materialsporter av allt.

Hur stressade papporna än är tycks de ha tid att leta över halva Sverige efter den perfekta dörren till husrenoveringen. De ägnar helgerna åt att baka perfekta surdegslimpor, lära sig surfa eller träna inför maraton, de samlar på vin, handgjorda skor, brädspel och släpkärror och visar gärna upp allt detta för världen.

Jodå, jag inser att allt som ska göras väl kräver tid och att även föräldrar förtjänar att få ägna sig åt egna intressen. Men baksidan av det ständiga tävlandet inom snart sagt livets alla områden är att det kan göra skalan för vad som är en lyckad insats i vardagen helt förvrängd.

Som när en bekant suckade över att hennes man var så skicklig på allt han företog sig – inklusive att laga mat. Att han stod i köket om lördagarna med toppråvaror och topputrustning, medan hon tog hand om barnen och hemmet, och att hon var den som hämtade barnen från skolan och lagade vardagsmaten – det spelade liksom ingen roll.

Hans högstanoteringar satte nivån för vad som var bra mat i familjen. Eller när en annan bekant pratade beundrande om hur hennes man tränade inför den svenska klassikern, medan hon själv knappt orkade dra iväg på lunchpass. Att hon styrde upp barnens aktiviteter medan mannen tränade smällde inte lika högt.

Här skulle jag kunna få med en passus om hur män tycks umgås genom att göra saker och visa upp sina färdigheter, och alltför sällan lär känna varandra på djupet, vilket bidrar till den manliga ensamheten. Eller också kunde jag dra en lans för flickors och kvinnors rätt att få nörda loss och utveckla egna specialintressen.

Men insikten som nått mig nu i medelåldern är att det är något skevt med hela skalan. Att briljera är roligt, men det verkligt svåra och berömvärda är inte punktinsatserna, att då och då skrälla till med en middag som förtjänar en Michelinstjärna. Den verkliga konsten är att orka upprätthålla en hög lägstanivå trots ständigt suboptimala förutsättningar. Det är att karva ut ett fungerande liv i det kaotiska flöde som orsakas av hundra missmatchade par vantar, tusentals puttekulor och cirka tre miljarder Pokémonkort.

Få hobbies eller arbetsuppgifter kräver en sådan ansträngning som att en vanlig regnig torsdag i april frakta hem sura barn från förskolan, dra igång en tvätt, ägna stunderna mellan matlagning och konfliktlösning till att baka, fördela och städa upp trolldeg, att organisera tekalas med nallarna, få barnen att äta en näringsriktig middag och gå och lägga sig i tid. Och att sedan diska, vika tvätt, betala räkningar, plocka i ordning för att därefter somna, vakna och göra om allt på nytt.

Dag efter dag efter dag efter dag. Utan påtagliga bevis för att man åstadkommit något av värde, mer än möjligen några skratt och mätta magar och nötta jeans och krumma små trolldegssniglar som målats i orange och sedan står på någon hylla och förfaller ett tag innan de förpassas till soporna.

Att ta spjärn mot en global trend av specialisering och tävlan kan verka lönlöst. Men man kan göra motstånd, i det lilla, och påminna sig om vilket hästjobb en vanlig vardag innebär. Att det finns ett enormt värde också i det som inte är tävlingsmässigt eller Instagramvänligt. Det är trots allt alla vi som oftast nöjer oss med »good enough« som drar runt världen.

Karin Rebas är skolpolitisk expert på Svenskt Näringsliv och liberal skribent.

@karinrebas

karin.rebas@gmail.com

Fler artiklar av Karin Rebas

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr