Tema

Ansvar, inte »killmiddagar«, är vägen framåt för män

Text: Benjamin Kalischer Wellander

Samtidens besatthet av att dekonstruera och normkritisera är förödande för unga män. Desillusionerade män behöver omfamna sin manlighet och avfärda den feministiska idén om arvssynd, skriver Benjamin Kalisher Wellander.

Vad är ett gott liv? För den moderna människan tycks svaret ha blivit något målstyrt och ouppnåeligt i sin komplexitet. Vi ska lyckas i arbetslivet utan att försaka sociala relationer och familjeliv. Vi ska vara miljömedvetna och hälsosamma. Äta veganskt, glutenfritt och ekologiskt. Träna och meditera. Öka vår produktivitet på jobbet. Nogsamt dokumentera varje framsteg på sociala media. Stärka vårt eget varumärke.

Till vår hjälp finns en arsenal av kommersiella produkter. Appar hjälper oss att meditera och planera. Matkassar underlättar miljömedvetna kunders vardag. Självhjälpskurser och »coachande« böcker ska få oss att må bra. Allting kan förklaras rationellt och varje val handlar om att nyttomaximera. Väljer man konsekvent rätt i livets olika faser, kan man till slut välja ett riktigt bra ålderdomshem där man kan få dö någorlunda värdigt.

Man ska inte överdriva. Men finns det inte en brist på meningsfullhet i den moderna tillvaron? Gud är död sedan länge och utöver det som kan förklaras rationellt finns ingen underliggande mening. Särskilt tydligt blir det i ljuset av samtidens förhärskande intellektuella ambitioner – de som gör gällande att allting bara är meningslösa konstruktioner. Att nationell gemenskap är en villfarelse, att kulturen är godtycklig, att alla relationer bara handlar om makt. Att ingenting är sant och att det helt enkelt inte finns någon mening med någonting. Att man inte kan vara säker på någonting annat än att man innerst inne antagligen är rasist.

Så ser vi hur nationella och kulturella föreningsband ersätts med politiserade grupptillhörigheter. Riktig religion ersätts med pseudo-spiritualitet; folk äter glutenfritt i stället för koscher. Vi blidkar en besjälad planet genom att avstå från att flyga. I livsval som utger sig för att vara rationella och nyttomaximerande går det att ana ett försök till spirituell utfyllnad, en förstulen ambition om att fördjupa den verklighet som samma rationella och upplysta synsätt förklarat tom på mening.

I det moderna livet ökar valmöjligheterna förbryllande fort. Paradoxalt nog handlar allt om att välja rätt trots att valet i grund och botten saknar mening. Därmed inte sagt att alla lever i ett nihilistiskt kaos. De flesta lyckas ändå sätta ena foten framför den andra utan att ta stöd av religion eller andra metafysiska meningsbegrepp. Men innebär detta att ingen längre behöver vägledning trots att tillvaron blir allt mer komplex? Att alla förmår sortera bland alla valmöjligheter och staka ut en meningsfull riktning för sina liv?

Det finns åtminstone en grupp som verkar lyckas sämre med ovanstående: unga män. Dåtidens unge man behövde inte fundera över om det var lönt att sköta sitt ansvar gentemot stammen, kärnfamiljen, nationen eller religionen; det var en förutsättning för överlevnad.

Detta förhållande var aldrig oproblematiskt, men det inskärpte dygder, socialiserade individen och gav ett svar på frågan om syfte. För dagens unge man är nästan allt ansvar frivilligt. Och det verkar ha lett till problem. Män halkar efter i skolan, de halkar efter socialt och de tar livet av sig i högre utsträckning än kvinnor. Somliga nätdejtar sig från säng till säng i stället för att odla meningsfulla relationer. Somliga tynar bort framför spelskärmar. Andra missbrukar pornografi eller droger. Sammantaget tycks det finnas en växande grupp män för vilken livet framstår som meningslöst att engagera sig i. De ser ingen mening med att följa regler och villkor som andra satt upp. De drar sig undan ansvar och vuxenblivande.

Den övergripande feministiska diskursen underlättar knappast i detta avseende. På vilket sätt stärker idén om patriarkal arvsynd mäns motivation till att förbättra sina egna, och i förlängningen andras, liv?

Entré Jordan Peterson. Som fenomen betraktat fascinerar han. Den stridbare psykologiprofessorns rekordsnabba resa mot det absoluta rampljuset förklaras delvis av dragningskraften till just unga män. Hans budskap går på flera sätt i klinch med de värderingar som råder i hashtag-eran.

Det första är formen. I den nya tidens medielandskap har åhörarens uppmärksamhet blivit kort, svårfångad och enormt dyrbar.

Ärtiga utspel á 140 tecken och kompakterat innehåll, som allra helst utprånglas i en av PR-konsulter figursydd audiovisuell skrud, är vad gemene man tros fördra.

Peterson vänder upp och ned på detta förhållningssätt. Tvärtemot den hävdvunna logiken tillåter han sitt budskap att vara djuplodande, omfattande, brokigt och bitvis omständligt till formen. I stället för att hålla allt omsorgsfullt trimmat och noga repeterat medges tiden som det naturliga talet behöver.

Det andra skälet är innehållet. Jordan Peterson ger sig i kast med något så komplext som att förklara hur livet kan vara meningsfullt.
I detta förklarar på sätt och vis även hur det manliga, till sin essens, kan ha en mening.

Enligt Peterson utspelas den mänskliga tillvaron i kraftfältet mellan två fundamentala entiteter: kaos och ordning. Kaos är det okända. Kaos är cancer, när motgångarna anhopas och blir övermäktiga. Men kaos är också det som ordning skapas ur; det är både skapelse och undergång. Det är potential och kreativitetens urkälla. Kaos är naturen och den feminina arketypen, urmodern. Ordning är den fundamentala, förutsägbara strukturen. Villkoret för ett liv som går att leva. Ordning är kultur och vetenskap, den manliga arketypen, urfadern.

Mellan dessa entiteter finns en medlande kraft som kan bringa ordning ur kaos och vice versa. Peterson benämner detta logos, den gudomliga arketypen vartill människan är avbild.

Dialektiken mellan kaos och ordning är enligt Peterson grunden för allt som är gott. Renodlat kaos är destruktion och hopplös oförutsägbarhet, men renodlad ordning är å andra sidan tyranni. Tillvaron behöver ett inslag av kaos, ett okänt territorium att utforska, ett yin i ett yang. Ett fullödigt liv framhärdas på den tunna linjen mellan kaos och ordning, längs det logos som medlar mellan dess krafter. Det liv där sanning talas, där man står upp mot tyranniet å ena sidan och bringar ordning ur kaos å andra sidan. Där man vandrar med Gud.

Samtidigt utlovas ingen sorgfrihet. Peterson poängterar att livet ofrånkomligen innebär lidande. Så varför söka mening? Därför att mening, till skillnad från efemär lycka, är det som består trots att lidandet alltjämt gör sig påmint. Vi kan inte vara lyckliga fast vi lider, men vi kan känna mening. En mening, ett syfte, vidmakthåller människan genom lidandet.

Enligt Peterson är den ständigt återkommande hjältemyten en artikulation av detta förhållande, en lösning på problemet att det finns problem. Den framhåller att det i en värld av lidande och ondska går att skapa mening. Hjälten skapar både ordning ur kaos och står upp mot tyrannisk ordning. Han talar sanning, förkroppsligar logos. Peterson manar unga män (och kvinnor) att se till hjälten som ideal. Att engagera sig i sitt liv och ta på sig ansvaret som det innebär att medla mellan kaos och ordning.

Enligt honom är samtiden patologiskt fixerad vid idén om rättigheter – som om livet i grund och botten handlade om att tillgodose sina rättigheter. Peterson påpekar att det finns en förljugenhet om faktumet att någons rättigheter motsvaras av en annans skyldigheter. Skyldigheter har därigenom fått en falskt underordnad betydelse. Petersons tes är att ett syfte förutsätter ansvar, att livsmening skapas genom att axla skyldigheter.

I stället för ändlös dekonstruktion och monotont, förhandsgivet »problematiserande« fyller Peterson det manliga begreppet med en positiv mening. Den manliga arketypen är att skapa ordning ur kaos. Både män och kvinnor behöver kunna förkroppsliga denna arketyp för att leva ett fullödigt liv. Det manliga har en mening.

I detta bemyndigas unga män, i stället för att utmålas som ständiga förövare och samhällsproblem. Män måste inte be om ursäkt för sin manlighet för att kunna förbättra sina liv. De måste inte gråta ut på »killmiddagar« som arrangerats med kvinnliga feministers goda minne. De behöver inte obönhörligt ifrågasätta sig själva, utan bevisa för sig själva att de duger till att axla ansvar.

Många berömmer Petersons filosofiska förmåga och ideologiska klartänkthet, men han är varken filosof eller ideolog. Hans outtalade ståndpunkt är att allt väsentligt redan har sagts om tillvarons premisser. Genom årtusendena har de av kaos och ordning formade livsvillkoren upplevts, uttalats, bearbetats och destillerats i berättelser. Peterson hämtar därför inspiration till sina livsråd från de stora berättelserna, den mytologi som utgör kulturens inre väsen. Likväl lyckas han i någon mening avtäcka västvärldens uråldriga kulturkärna och tillgängliggöra den för en bred publik. På så vis är han snarast att likna vid ett döda rösters ombud och en världsordningens försvarare.

Och är inte en världsordningens försvarare vad unga män allra mest behöver i dag?

Benjamin Kalisher Wellander är läkare.

benjamin.kalisher-wellander@regiongavleborg.se

Fler artiklar av Benjamin Kalischer Wellander

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr