På djupet

Vilken politik skapar växande företag?

Text: Michel Elmoznino Laufer & Karl Wennberg

Undantaget krafter långt till vänster som är skeptiska till företagandet i största allmänhet så omhuldas småföretagen och småföretagarna av i stort sett alla politiker. De statliga stöden är många och miljarderna rullar. Men fungerar det? Ekonomerna Michel Elmoznino Laufer och Karl Wennberg menar att det är dags att göra upp med myterna i näringspolitiken.

Många europeiska länder liksom EU-kommissionen har i många år haft specifika program för att gynna små- och medelstora företag, så kallade »SMEs«. SMEs brukar definieras som företag med mindre än 500 eller 250 anställda. Redan ett företag med 50 anställda är dock ganska stort i en svensk kontext.

En bärande motivation till detta är att SMEs är viktiga för jobbskapande och ekonomisk utveckling. En annan, mer sällsynt förekommande förklaring, är att lagstiftning och konkurrensförhållanden missgynnar SMEs jämfört med stora företag, och de därför behöver olika typer av stöd.

Vissa av dessa stödformer finns även i Sverige och svenska politiker talar sig gärna varma för vikten av småföretag. Sverige satsar, liksom och många andra länder, årligen miljardbelopp på olika typer av statliga stödåtgärder för SMEs.

I brist på bättre mått för att uppskatta småföretagandet har forskare historiskt studerat antalet egenföretagare, och politiken följt efter genom att med politiska förslag försöka öka antalet företagare och nya företag för att på så sätt öka tillväxten. Gedigna studier har dock funnit att antalet företagare och antal småföretag i en ekonomi faktiskt har ett negativt samband med tillväxt i BNP. Ur ett forskningsperspektiv framstår alltså den politiska fokuseringen på SMEs som något underligt.

De flesta småföretagen skapar inga nya jobb över huvud taget. De är små därför att de inte har förutsättningar att växa, på grund av ointresserade ägare eller en begränsad marknadspotential.

Det är också på sin plats att ifrågasätta huruvida småföretagen i sig är ett politiskt problem över huvud taget. Det finns inga påtagliga hinder för att starta småföretag i Sverige i dag. Vår byråkrati är internationellt sett effektiv och kraven för att bilda aktiebolag, i vilka ägarens risk är lägre, är låga. Det räcker med att titta på alla frisersalonger, nagelstudios, pizzerior, caféer, blomsteraffärer, restauranger, boutiquer som startas varje år runt om i landet. Enligt forskningen finns få eller inga behov av särskilda politiska insatser för dessa. Dessa företag växer inte, men de ger meningsfullhet, jobb och försörjning åt ägaren och kanske ett fåtal anställda. Ofta är lönerna ganska låga i småföretag, men det kan möjligtvis vägas upp av ett gott arbetsklimat, fria arbetsformer och andra informella förmåner.

Vad politiken bör fokusera på är i stället de företag som har tillväxtpotential, det vill säga företag som startas av tillväxtorienterade entreprenörer, och se till att dessa får chans att växa.

Den internationella forskningen har de senaste decennierna skiftat fokus från småföretag till entreprenörskap. Vår egen och andras forskning har visat att unga snabbväxande företag, så kallade gaseller, står för en oproportionerligt stor del av skapandet av nya jobb (netto). Dessa företag finns i alla branscher, är både stora och små, och är utspridda över hela landet.

Nyföretagande, främst innovativt sådant, och tillväxt i unga företag är av stor vikt för ekonomisk utveckling, men inte antalet småföretag i sig.

Entreprenörer i nystartade företag möter tillväxthinder i form av brist på kapital, svårigheter att rekrytera nyckelkompetens och ogynnsamma skatteregler, såsom brist på en fungerande lagstiftning kring personaloptioner och krångliga 3:12-regler som har ändrats flera gånger.

Bristen på startkapital utgör ett stort problem för nystartade företag där många grundare förlitar sig helt på personliga besparingar, arbetar utan att ta ut lön (med försörjning från sidouppdrag) för att kunna finansiera företaget de första åren. Sedan finanskrisen 2008 har det dessutom blivit än svårare att få bankfinansiering för nystartade företag. Bankerna har ökat räntekostnaderna för företagslån och infört hårdare krav på säkerheter och personlig borgen.

Förmögna privata investerare, så kallade »affärsänglar«, är viktiga aktörer för tillväxtorienterat entreprenörskap då de bidrar till nya företag med både finansiering och erfarenhet från företagsledning. Banker och formella riskkapitalister tenderar att gå in i senare skeden. Eftersom affärsänglar tar stora finansiella risker är det viktigt att dessa ges tillräckliga incitament att investera. Det investeraravdrag som den förra regeringen införde var ett steg i rätt riktning för att underlätta för privata investeringar i nya tillväxtvilliga företag.

Ett annat viktigt instrument för tillväxtföretag, som är betydligt vanligare i andra länder, är så kallade personaloptioner. Med löfte om betydande ekonomisk ersättning om företaget lyckas hjälper optioner till att attrahera nyckelkompetens till start-ups som ännu inte har råd att erbjuda de höga löner och den trygghet som dessa nyckelpersoner kan få annorstädes.

I Sverige tvingas många företagsgrundare avstå från att använda sig av personaloptioner på grund av krångliga regelverk och mycket höga marginalskatter – inte sällan upp till 60 procent av vinsten. Från och med 2018 har nya regler kring personaloptioner börjat gälla i Sverige, dock endast för företag med mindre än 50 anställda. Men reformerna är ändå ett steg i rätt riktning. Mindre start-ups kan nu ge ut optioner gratis till sin personal, där den anställde inte betalar skatt förrän aktien man köpt för optionen säljs och där optionstagaren betalar kapitalskatt på 30 procent.

I stället för att ta itu med de verkliga hindren för tillväxt satsar Sverige miljardbelopp på olika typer av statliga stödåtgärder för SMEs, till exempel statligt riskkapital och selektiva företagsstöd. Ett flertal forskningsstudier har dock påvisat problem med dylika stödåtgärder.

Även om exempel på framgångsrika stödåtgärder finns, leder dessa ofta till förvridna incitament och byråkrati snarare än samhällsnyttig tillväxt. I boken Tillväxt genom stöd – en bok om statligt stöd till näringslivet (Tillväxtfakta/Tillväxtanalys, 2015), diskuteras ett antal problem med att statsmakten ägnar sig åt aktiv näringspolitik. Risken är alltid överhängande att statliga medel går till de företagare som är skickligast på att söka pengar eller påverka politiker genom lobbying, i stället för till dem som har mest nytta av pengarna.

Företag riskerar i slutändan att styra om sin verksamhet från produktivt arbete till att söka stöd. Selektiva stöd leder i sin tur lätt till »undanträngningseffekter« där företag som beviljas stöd försämrar konkurrensen för bättre företag inom samma bransch som inte fått statlig uppbackning. Dessutom är det minst sagt svårt för statliga aktörer att veta exakt var och när de ska intervenera för att få marknaden att fungera bättre. Det är givetvis också praktiskt svårt och ofta kostsamt att välja ut vilka företag som ska få stöd.

På senare tid har det kommit flera förslag om att många av välfärdssamhällets system – såsom sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringen – ska anpassas med övergångsregler för företagare. Det är sant att få företagare kan tillåta sig själva att vara sjuk eller hemma med barn någon längre tid. Frågan är dock om olika typer av övergångsregler är rätt väg att gå, eller om företagarna i stället bör betala mindre i skatt och egenavgifter för sociala förmåner de ändå inte kommer att nyttja. Det är svårt att se framför sig den handlare som helt sonika stänger butiken vid en förkylning, eller avhåller sig från att arbeta med orderboken eller bokslutet trots att hon eller han har en bebis där hemma. Liksom andra försök att få företagare att komma in i system skapta för löntagare är utsikterna att lyckas små.

En liberal ekonomisk politik bör i stället ta utgångspunkt i statens roll att sätta upp ramar och rättvisa spelregler för det fria företagandet. Politiken bör se till att konkurrensen fungerar och att oligopol inte uppstår, att tullar och handelshinder är låga, och att investeringsbeslut tas av enskilda företagare i stället för av myndigheter som investerar någon annans pengar.

I stället för att försöka hitta på olika typer av stödåtgärder för företag som mest har gemensamt att de är små behöver politiker sannolikt göra mindre. Det som görs bör dock göras bättre och med koordination över nationsgränserna. Gemensamma internationella regler krävs för konkurrensneutralitet och för att SMEs inte ska missgynnas i till exempel offentlig upphandling. Främst behövs regler för att hindra storföretag från att tvinga SMEs till otillbörliga betalningsvillkor, samt ett mer effektivt skydd av småföretagens intellektuella rättigheter.

EU-kommissionen har de senaste decennierna i mångt och mycket tagit över USA:s tradition av marknadsekonomins skydd mot monopolister genom aktiva åtgärder för att säkerställa konkurrens. Den policyn är viktig att upprätthålla och regeringen bör agera för att säkra internationellt stöd för ordningen. Samtidigt bör EU:s omfattande mångmiljardrullning i form av stödåtgärder till företag, med omfattande rapporteringskrav, upphöra.

Sverige har en unik kombination av stora internationella företag och relativt högproduktiva SMEs. För att bibehålla konkurrenskraften bland SMEs och få fler att starta och växa företag krävs breda reformer, investering i infrastruktur och utbildning, snarare än riktade stödåtgärder åt olika branscher eller storleksklasser av företag. Småföretagarna är många och stolta. De vill och kan klara sig själva, gärna med något mindre pappersexercis.

Michel Elmoznino Laufer är ek. lic.
mitchel_85@hotmail.com

Karl Wennberg är professor i företagsekonomi vid Linköpings universitet.

karl.wennberg@liu.se

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr