Tema

Vilka står där när välfärdsstaten faller?

Text: Anders Rönmark

2013 gick det inte längre och staden Detroit sattes under tvångsförvaltning. När nöden var som störst skulle till och med stadens konstsamling säljas. Journalisten Anders Rönmark berättar om staden som brann, hur den reste sig ur askan och hur det till sist visade sig att samhället är mycket större än välfärdsstaten.

Under ett par år i början av 2010-talet var Detroit favoritplatsen att åka till för journalister i jakt på en enkel story. The Motor City, där Henry Ford lagt grunden till USA:s bilindustri, där skivbolaget Motown skickat fram världsartist efter världsartist i rampljuset och där segrar för stadens hockeystolthet Detroit Red Wings var mer regel än undantag, var på dekis. Ordentligt. Inte »underskott i den kommunala budgeten och lite stigande arbetslöshet«-tillbakagång, utan på väg ner i avgrunden.

Bilder på övergivna hus och arbetslösa bilarbetare, rapporter om brottslighet och fattigdom, statistik som visade att Detroits befolkning sjönk kraftigt – allt kablades ut över världen. Detroit blev symbolen för kapitalismens kris, bilindustrins fall, korruption och maktmissbruk. 2013 var konkursen – inte för något kommunalt bolag, utan för hela staden Detroit – ett faktum.

Den som blev överraskad av Detroits snabba fall under 2000-talet missade ett antal viktiga saker. Detroit hade varit på väg ner under lång tid. När det uppmärksammades att stadens befolkning sjunkit till under 700 000, och därmed hade mer än en miljon färre invånare än då staden var som störst, glömdes det ofta bort att nämnas att stadens befolkning var som störst 1950. Det glömdes bort att den övre medelklassen sedan länge lämnat staden Detroit för att bosätta sig i de välmående förorterna (och egna kommunerna) runt staden. Det glömdes bort att det fanns gott pengar omkring Detroit, men att de definitivt inte fanns i den offentliga sektorn eller i den vacklande bilindustrin. Men de fanns på annat håll…

Detroits motto är »Speramus meliora; resurgent cineribus«, vilket kan översättas till »Vi hoppas på något bättre, det ska resa sig ur askan«. Jo, det har använts ett flertal gånger i artiklar om Detroits comeback-story. Mottot skapades förvisso efter en stor brand 1805 och har inga kopplingar till upploppen 1968, bilindustrins fall i samband med finanskrisen 2008 eller konkursen 2013. Men fågel Fenix-referenser används flitigt i artiklar om Detroit i dag. Den enkla vinkeln numera är nämligen Detroits comeback-story, den om staden som kanske inte kommit helt på fötter, men åtminstone är på väg upp igen.

Entreprenören Dan Gilbert lyfts ofta – med all rätt – fram som en orsak till vändningen; Gilbert har flyttat stora delar av sitt företag Quicken Loans till Detroits stadskärna, skapat tusentals nya arbetstillfällen och dessutom köpt upp ett stort antal fastigheter. Det som inte köps upp, byggs om och renoveras av Gilbert och andra tunga investerare, det rivs och bränns ned av kommunalarbetare. En annan person som lyfts fram som bidragande till Detroits vändning – borgmästaren Mike Duggan – har nämligen, förutom genomgripande förändringar av den offentliga förvaltningen i staden, också blivit känd som den som gett godkännande till att över 10 000 övergivna bostäder och butikslokaler bränts ned för att ge plats åt nybyggen.

Näringslivet och politiken går numera hand i hand (kritikerna hävdar att entreprenörer som Gilbert drar och leder politiken lite för tydligt och utnyttjar situationen med en stad i akut behov av pengar och arbeten), men en tredje komponent – som spelade en avgörande roll under de allra tuffaste åren – var familjerna som skapade sina förmögenheter i Detroit och som låtit pengarna, via stiftelser, komma tillbaka till stadens invånare och institutioner: filantroperna.

En kvarts promenad genom downtown Detroit tar dig förbi några av stadens viktigaste institutioner och ger dig också en påminnelse om filantropins betydelse. Den nya hockey- och basketarenan, Little Ceasars Arena, hade aldrig blivit verklighet om inte den numera avlidne ägaren av Detroit Red Wings, Mike Ilitch, haft en vision om flytta in stadens NHL- och NBA-lag från Detroits utkanter till centrum. Ilitch-familjen, som är god för drygt sex miljarder dollar, bedriver sin filantropiska verksamhet via Ilitch Charities, där fokus ligger på utbildning och stadsutveckling. Längre upp på kanten ligger Detroit Symphony Orchestras konserthus, The Max M. and Marjorie Fisher Music Center. Max Fisher skapade sin förmögenhet på bensinstationer och den stiftelse som i dag lever vidare i hans och hustrun Marjories namn, har konst och kultur som sitt stora fokusområde och har, tillsammans med familjerna Frankel och Davidson, varit symfoniorkesterns största välgörare.

Några minuter från »The Max« ligger Detroits konstmuseum, Detroit Institute of Arts, med en konstsamling värd miljarder. Detta hade inte undgått konkursförvaltaren som hanterade Detroits kollapsade ekonomi 2013, och helt plötsligt ställdes kulturell verksamhet mot kommunal förvaltning på ett sätt som inte politikerna hade tänk på.

Konkursförvaltaren bestämde sig helt enkelt för att sälja konstsamlingen från det kommunalt kontrollerade konstmuseet för att få in pengar till den kassa ur vilken pensioner till främst poliser och brandmän skulle hämtas. Chocken över detta hot mot Detroits kulturella historia, som främst filantropin – inte kommunen – varit med om att bygga upp och bevara, fick de stora stiftelserna att agera.

Tillsammans med delstaten Michigan och ett antal företag med starka kopplingar till Detroit samlades över 800 miljoner dollar in, och i en uppgörelse som kort och gott fick heta »The Grand Bargain«, köptes konstmuseet loss från kommunen; pensionspengarna betalades in i utbyte mot att Detroit fick bli en fristående stiftelse och, framför allt, konstsamlingarna lämnades intakta. Arkitekterna bakom uppgörelsen, och de största bidragsgivarna, hade alla namn som för en Detroit-bo låter väldigt bekanta.

The Ford Foundation gick in med 125 miljoner dollar. The Kresge Foundation (uppkallad efter den legendariske Detroit-affärsmannen S.S Kresge, grundare av K-Mart) betalade 100 miljoner dollar. W.K Kellogg Foundation (flingfabrikanten var från Michigan och företagets huvudkontor finns fortfarande i Battle Creek, ett par timmars bilfärd från Detroit) stod för 40 miljoner dollar. Den redan nämnda familjen Davidson gick via sin stiftelse in med 25 miljoner dollar.

En av de mest aktiva stiftelserna var The John S. and James L. Knight Foundation, vars egna kapital byggdes upp av den förmögenhet som bröderna Knight skapade via sitt lokaltidningsimperium. Stiftelsen har sedan 50-talet gett mer än kvarts miljard dollar till olika projekt i Detroit-området och när en av stadens viktigaste kulturella institutioner stod under hot så agerade man. Enligt rapporter från det styrelsemöte där Knight-stiftelsen skulle besluta om en insats på 20 miljoner dollar till »The Grand Bargain« så reste sig Beverly Knight Olson, dotter till James L. Knight, upp och slog fast att hennes farbror John hade älskat både staden Detroit och tidningen Detroit Free Press. »20 miljoner är inte nog«, förklarade den yngre Knight. Stiftelsen gick till slut in med 30 miljoner dollar.

Beverly Knight Olsons inställning är inte unik. När jag besökte filantropiska stiftelser i USA 2016 var just kärleken till hembygden en gemensam nämnare för de filantropiska initiativ som tagits; städerna som lagt grunden för familjernas rikedomar skulle nu få ta del avkastningen. Eller rättare sagt få fortsätta ta del av den.

Utmärkande för de familjedrivna stiftelserna var det långsiktiga engagemanget i städernas utveckling. I vissa fall var dessa fastslagna i orubbliga stiftelsestatuter, i andra upprätthållna genom ett närmast religiöst vårdande av ärvda visioner. Så även en syn på filantropins roll som en naturlig och nödvändig del av företagandet och ett fungerande samhällssystem.

I städer som Detroit har stiftelserna dessutom tagit på sig roller som tidigare innehafts av offentlig sektor och klivit in när pengar saknats på grundläggande politikområden som utbildning och socialtjänst. Det är inte bara »the extra« – som konst och kultur – utan också »the essential« som filantropin nu väntas ta hand om, som en stiftelseföreträdare uttryckte det.

I Sverige är vi vana att förhålla oss till välfärdsstaten som det yttersta av skyddsnät. Men vad händer när det rämnar? Lärdomarna från Detroit är flera. Mest påtagligt hur det har ett egenvärde att fler institutioner än bara de offentliga är med och bygger lokalsamhället. Nu står inga av Sveriges kommuner omedelbart inför den situation som drabbade Detroit, men även om skeendet är mer krypande så kommer det ökade behovet av vård och omsorg obönhörligen medföra strängare prioriteringar och att fler är med och axlar ansvar för det gemensamma.

En avgörande förutsättning för den starka amerikanska filantropin är så klart att skattesystemet uppmuntrar sådan verksamhet. I Sverige skaver tanken på att människor med stora förmögenheten ska kunna undanta delar av dessa från beskattning för att sedan använda dem i egna projekt och verksamheter, utefter egna tankar. I extremfallen medför detta också ett visst mått av institutionell konkurrens.

Samtidigt är det svårt att tänka sig att samhället som sådant vore rikare om filantroperna inte »gav tillbaka« i den utsträckning de gör i dag. Den amerikanska filantropin är också rotad i betydligt djupare kulturella lager än de rena ekonomiska incitamenten. Redan när din karriär når ett chefsjobb på lägre nivå kommer förväntningarna från omvärlden på att du, utöver att betala skatt, ska visa tacksamhet mot det samhälle som gjort resan möjlig.

Anders Rönmark är opinionschef i MittMedia. Reportaget blev möjligt tack vare ett stipendium från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.

@andersronmark – anders.ronmark@mittmedia.se

Fler artiklar av Anders Rönmark

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr