Kultur

Värdekonservativ bukfetma på liten ö

Text: Tomas Izaias Englund

Den som följer den skandalomsusade författaren Stig Larsson vet att han ofta framställer sig själv som en miserabel skitskalle som utövar sadomasochistiskt sex mot alldeles för unga självdestruktiva tjejer.

Att läsa Stig Larssons senaste bok »Folk på ön« blir därför ganska svårt. Läsningen färgas av kulturuppropen i samband med #metoo-kampanjen. Det gäller inte minst den i boken rätt tråkiga berättelsen om hur Larsson hänger med konsertpianisten Love Derwinger på den numera ökända Kulturmannens klubb »Klubben«.

Mötet med pianisten är en i sig tämligen harmlös historia som i huvudsak används som proxy för en senare story om en prostituerad kvinna med perfekt gehör (vilket i sin tur hänger ihop med Larssons återkommande tankar om »objektiv kvalitet«).

Ja, ni fattar. Över huvud taget är det svårt att uppröras över Larssons syn på relationen mellan kvinnor och män, hur han inte begriper sig på homosexualitet, moderna fenomen som internet, och all annan moralisk–värdekonservativ bukfetma som han samlat på sig över åren i Skellefteå, och i katolska kyrkan.

Jag antar att salongsfyllesnacket är oundvikligt för stilen. Maggropen snarare än intellektet är Stig Larssons huvudsakliga konstnärliga instrument. »Folk på ön« blandar just vackra personporträtt av människor som bor på Lilla Essingen med de tradiga personliga utläggningarna.

Stig Larsson hinner dessutom med en rad anekdoter om allt ifrån Syrienkriget till klasskampen på 1970-talet. Han avhandlar bland annat hur han under en middag hemma hos Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter ställer värdparet till svars för folkmorden i Östtimor. Och hur det känns helt naturligt för honom att som middagsgäst bjuda på lite dålig stämning lagom till kaffet och avecen.

»Folk på ön« är framför allt ett kärleksfullt vittnesmål från kvartershaket Rosa drömmars uteservering. Larsson beskriver ett slags döende Folkhemssverige där personer fortfarande heter saker som Kari, Yvonne, Lasse, Tina (med den trebenta hunden Polly), Ingrid, Juha, Bosse och Sofie; den snygga hårfrisörskan från Örnsköldsvik.

Stig Larssons eleganta sätt att närma sig Lilla Essingens människor är med andra ord en form av fri journalistik eller snarare vad god lokaltidningsjournalistik borde vara. Det vill säga, rejält egensinnig.

Larssons styrka är att han tar varje enskild människa på dödligt allvar utan att vare sig sminka eller exploatera henne.

»En sexa sambuca« tycks dessutom lösa de flesta problemen på ön. Detta oavsett om det handlar om levercancer, kol eller problem med hjärtat.

Gott om sjukdomar är det i detta litterära landskap. Mellan kvarterskrogen Rosa drömmar, tobakshandeln och Ica Hulvens (numera Ica Nära Essingen) vandrar långtidssjukskrivna och förtidspensionerade och morsar på halvt hederliga byggjobbare, och företagsamma invandrare i servicenäringen.

Ja, bortsett från de som får sin lön den tjugonde så tecknas i »Folk på ön« nakna porträtt av de personer som tjänar starkölsdrickarna med vänliga ord, rabatterad falukorv och billiga smuggelcigaretter. Aldrig förr har Stockholms strävsamma småföretagare fått detta erkännande för sin sociala roll!

Larsson blottar de sociala banden mellan den delen av borgerligheten som på ett mellanmänskligt plan möter stadens människor, ja, även dem på marginalen.

Närbutikernas sociala funktion ska inte underskattas. Stig Larssons författarskap är stadens småborgerlighet personifierad.

Han dricker sitt kaffe genom att värma mjölk och blanda den med Nescafé. Han äter mandarinsorbet. Och på Lilla Essingen kostar en Nebuchadnezzar 8,5 på flaska ganska exakt 67 kronor.

Bara så ni vet.

Tomas Izaias Englund är medlem i Liberal Debatts redaktion och politisk redaktör på liberala Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland.

@tomasizaias

tomas.englund@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Tomas Izaias Englund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr