På djupet

Hur marknadsstyrd är du i ditt givande?

Text: Gabriel Ehrling

Även om inställningen till filantroper är ambivalent så finns det en typ av givande som går hem i alla läger i Sverige: det till traditionella hjälporganisationer. LD:s chefredaktör Gabriel Ehrling, som 2016 studerade givandet till hjälporganisationer i en D-uppsats, menar att kunskapen är låg och beskriver en logik som är krassare än de flesta vill tro.

Du vaknar med en nyfunnen känsla av beslutsamhet. I dag ska du äntligen göra verklighet av något du tänkt många gånger: Du ska göra något i kampen mot cancer.

Ditt liv har dock fallit sig så att det aldrig blev någon läkarexamen, och du har heller inte tid att skaffa en nu. Så i stället landar du i att det bästa är att ge pengar till en hjälporganisation. Vad du inte vet är att det finns drygt 400 hjälporganisationer med 90-konton i Sverige, och att inte mindre än 35 av dessa redan i sina namn anger att hjälparbetet specifikt rör cancer. Så hur bestämmer du vilken organisation som ska få dina pengar?

Gemensamt för de flesta ledare i ideella organisationer är att de tror att civilsamhället fungerar på ett vis som är väsensskilt från hur det går till på renodlat kommersiella marknader. Det har de både rätt och fel i.

Klart är att för hjälporganisationerna som arbetar mot cancer så innebär mångfalden av alternativ obönhörligen en konkurrenssituation. Alla vill ha dina pengar – och du måste välja.

Men att utvärdera hjälporganisationer är inte lika enkelt som att hitta rätt avokado på Ica. Du kan inte röra och känna, väga eller klämma, på hjälparbetet i fråga. Förutsatt att du inte tänker ge bort flera miljoner kronor så vill du heller inte lägga ner särskilt mycket tid på uppgiften.

I stället är det rimligt att anta att ditt val styrs av allmänna uppfattningar om hur saker »ska fungera« hos hjälporganisationer. Förenklat uttryckt vill du ge dina pengar dit de gör störst nytta, och du är särskilt angelägen om att undvika »skojare« som ägnar sig åt fiffel och båg.

Såväl inom organisationsteorin som i föreningslivet ägnas mycket energi åt att försöka förstå och beskriva vad som gör att vissa organisationer framstår som mer tilltalande än andra. Ofta beskrivs det som skiljer agnarna från vetet som legitimitet.

Att legitimitet spelar roll i just det här fallet framgår inte minst av den svenska 90-kontostandarden för hjälporganisationer – och det faktum att de som inte klarar kraven ofta utmålas och betraktas som svindlare. Organisationerna hade helt enkelt inte betalt tiotusentals kronor i årlig avgift, och utsatt sig för den tidskrävande extra revisionen, om det inte vore så att den legitimitet som erhålls är värd mera.

När jag under 2016 försökte bli klokare på hur legitimitet formar givandet till hjälporganisationer använde jag mig av det som inom organisationsteorin ofta kallas institutionella kopplingar (se framför allt Baum & Oliver, 1991). I korthet går denna tanke ut på att organisationer kan förbättra sina prestationer (här: samla in mer pengar) genom att samarbeta med ansedda statliga eller icke-statliga organisationer inom området. Samarbetet som sådant innebär alltså en konkurrensfördel då kopplingen får den egna organisationen att framstå i bättre dager.

För svenska hjälporganisationer kan det exempelvis röra sig om att bli »ramorganisation« hos den statliga biståndsorganisationen Sida, ett samarbete med rika Postkodlotteriet, eller varför inte ett partnerskap i nätverket »Ideell Arena«. Om teorin stämmer bör alltså förekomsten av institutionella kopplingar avspeglas i den faktiska insamlingen.

Det visade sig finnas flera empiriska exempel på att organisationer som har någon form av samarbete (minst ett) med en välrenommerad organisation presterar bättre än de som inte har det. Rimligtvis gäller detta även för hjälporganisationer i Sverige. Däremot hittade jag inga studier på huruvida vi även ska förväntas oss att organisationer som samarbetar med flera andra organisationer också samlar in mer pengar än de som samarbetar med färre. Om så är fallet skulle nämligen antalet institutionella kopplingar fungera som en förutsägelse om de relativa framgångarna i insamlingsarbetet.

Baserat på en vanlig definition av institutionella kopplingar identifierade jag nio olika sådana relationer till hjälporganisationerna som har 90-konto. Tillsammans innehöll dessa inte mindre än 339 individuella kopplingar. Tabell 1 visar hur många hjälporganisationer som hade respektive stöd, samt vilken typ av stöd man fick åtkomst till genom samarbetet (ekonomiska bidrag, marknadsföring, påverkansarbete eller ledar- och organisationsutveckling).

Då antalet organisationer med många kopplingar var få, grupperades hjälporganisationerna i fyra grupper: De utan kopplingar, de med en koppling, de med två kopplingar, samt de med tre eller fler institutionella kopplingar. Fördelningen visas i tabell 2.

För att försöka isolera sambandet mellan de institutionella kopplingarna och hjälporganisationernas intäkter rensades sedan statistiken från Svensk insamlingskontroll (som utger 90-kontostandarden), så långt som möjligt, från de medel som respektive hjälporganisation fick genom sina samarbeten. Därtill kontrollerade jag för samband mellan intäkter och hjälporganisationernas samlade tillgångar (i praktiken: om det rörde sig om en stor och rik organisation eller en liten och fattig) samt de administrativa kostnadernas andel av intäkterna.

Studien gav flera statistiskt signifikanta resultat. Mest intressant var att institutionella kopplingar var en god indikator på hjälporganisationernas framgång i insamlingsarbetet. Som förväntat fanns stöd för användning av teorin i dess ursprungliga utförande: hjälporganisationer som hade minst en institutionell koppling kunde förväntas prestera bättre än de som inte hade några. Därtill visade det sig också, som jag förmodat, rimligt att förvänta sig att organisationer som har fler samarbeten också samla in mer än organisationer som har färre.

Det fanns även statistiskt stöd för att storleken på hjälporganisationernas finansiella tillgångar och den kostnadsnivå med vilken man bedriver verksamheten ger en god fingervisning om intäkternas storlek. Som förväntat var större kapital förknippat med större intäkter och organisationer med låga kostnadsnivåer förefaller samlar in mer pengar.

Värt att understryka är att det här rör sig om samband (att hjälporganisationer som har många samarbeten samlar in mer), men inte nödvändigtvis av karaktären orsak och verkan (att det är samarbetet i sig som gör att de gör det).

En utifrån teorin intuitivt tilltalande förklaring till varför fler institutionella kopplingar hänger ihop med högre intäkter är att enskilda donatorer upplever organisationer med många samarbeten som mer legitima: Att »någon annan«, genom samarbetet, har garanterat att det är en »bra« organisation och att den »sköter sig«.

Du som vaknade i morse, och i dag vill göra en insats för cancerforskningen, har kanske kommit i kontakt med Cancerfonden genom den reklam som regelbundet skickas hem i brevlådan från Postkodlotteriet. Eller så har du tagit intryck av det faktum att flera av hjälporganisationerna som ägnar sig åt cancerfrågor samarbetar med stora sjukhus.

Under de år jag var förtroendevald och tjänsteman i ideella organisationer gick det inte en vecka utan att jag häpnade över andra ledares förhållande till ekonomi och ekonomiska vetenskaper. Inte sällan koketterades det över att sådant behöver man ju inte kunna i föreningslivet.

Min egen slutsats av studien jag i grova drag redogjort för ovan är därför att det är dumt att låtsas som att det inte finns mycket att lära om ideella och idéburna verksamheter genom att använda teorier och metoder utvecklade för att förstå marknadsmekanismer.

Vad man sedan gör med den kunskapen? Ja, det är en annan fråga.

Gabriel Ehrling är LD:s chefredaktör, ledarskribent på Dalarnas Tidningar och ek. mag. i företagsekonomi. Han har tidigare varit förtroendevald och tjänsteman i Förbundet Vi Unga, Studieförbundet Vuxenskolan och Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer.

@gabrielehrling

gabriel.ehrling@liberaldebatt.se

Uppsatsen, som finns tillgänglig på nätet, heter »All linkages are equal, some linkages are more equal than others – Does the number of institutional linkages predict fundraising among aid organisations in Sweden?« (Ehrling, 2016)

Fler artiklar av Gabriel Ehrling

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr