Tema

För att förstå filantropin måste vi gå till historien

Text: Lars Trägårdh

Sverige är inte USA – i alla fall inte när det gäller stora filantropiska avtryck. Men en annan typ av välgörenhet var helt avgörande för framväxten av välfärdssamhället. LD bad författaren och professorn Lars Trädgårdh beskriva grogrunden för svensk filantropi.

Står vi inför filantropins återkomst i Sverige? Det finns tecken på detta – såväl vad gäller det konkreta givandet som tonläget i det offentliga samtalet. För inte så länge sedan var »filantropi« och »välgörenhet« ord som hade något unket, gammaldags och moraliskt tvivelaktigt över sig. Idag ser vi en ny generation av unga entreprenörer som inspirerade av sina förebilder i den anglosaxiska världen ser filantropin som en naturlig förlängning av deras kommersiella verksamhet. De är »filantrokapitalister« som menar att de kan investera samma energi och kreativitet som gjort dem rika genom sina vinstdrivande företag i filantropiska initiativ med lika goda resultat.

Samtidigt ställs förhoppningar på dem från annat håll, från medborgare och politiker som oroar sig över den skattefinansierade offentliga sektorns kapacitet att möta de krav och förväntningar som tornar upp. Detta gäller såväl de krassa ekonomiska behoven som förmågan till innovation. Med andra ord: vi har en perfekt storm av inre vilja bland filantrokapitalisterna och ett yttre behov i samhället.

Mycket talar alltså för att vi står inför en filantropisk revolution som skulle kunna innebära en omförhandling av vårt samhällskontrakt. Å andra sidan finns det även skäl att titta tillbaka historiskt, speciellt om vi vill förstå såväl möjligheter som hinder för filantropins återkomst.

Det moderna svenska civilsamhället måste förstås i ett historiskt perspektiv mot bakgrund av marknadssamhällets och den moderna demokratins genombrott under artonhundratalet. I takt med att den gamla feodala ordningen föll samman, kom nya organisationer och föreningar att växa fram i vad historikern Torkel Jansson har kallat »ett sprängfyllt tomrum«.

En del organisationer var politiska, andra var ekonomiska, religiösa eller sociala, och tillsammans svarade de på en ny tids behov, där individer frigjorts från en äldre tids institutioner. Å ena sidan yppade sig möjligheter för politisk, social och ekonomisk självorganisering när gamla hierarkiska och feodala strukturer gick i graven, å andra sidan ledde de snabba omvälvningarna av den ekonomiska och sociala ordningen till att många plötsligt stod utan social och ekonomisk trygghet och därför var i behov av nya sammanslutningar som gav dem såväl politisk röst som social service. Detta nya föreningsväsende kom att spela en avgörande roll för framväxten av både en modern offentlighet med fria och ofta oppositionella media och ett fritt föreningsliv, och nya former för social gemenskap, välfärdsproduktion och politisk organisering.

En stundtals förvirrande mångfald av organisationer och föreningar utgjorde dåtidens svenska civilsamhälle. Här fanns det utrymme för aktiebolag och arbetarföreningar, nationellt sinnad idrott och gymnastik, religiös väckelse och skarpskytteföreningar, sjukkassor och producentkooperation, bildningscirklar och fruntimmerssällskap, de nödlidandes vänner och reformvännernas sällskap och mycket annat. Först långt senare kom de klassiska folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och den kooperativa rörelsen – att dominera synen på vad som omfattade civilsamhället.

Det sena artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet var en tid av snabb ekonomisk utveckling. Likt idag innebär detta mycket gott för det stora flertalet, men det skapade också väldiga klyftor mellan de mycket rika och de som av ett eller annat skäl inte drogs med. En viktig del av dåtidens civilsamhälle var därför organisationer som försökte lindra konsekvenserna av fattigdom, arbetslöshet och sjukdom: liberala självhjälpsgrupper, arbetarrörelsens kooperativ, religiösa samfund, den borgerliga välgörenheten och de filantropiska stiftelserna som samlade in pengar som sedan kunde användas till välgörenhet riktad mot de mindre bemedlade.

Bland de många sällskap som stiftades under denna tid fanns Ersta diakoni som grundades redan 1851 och startade den första sjuksköterskeutbildningen i Sverige. Ersta och andra religiöst färgade institutioner såg sin roll som hjälpande i klassisk kristen anda. Denna form av filantropi kom att förknippas med välgörenhet, det vill säga försök att direkt lindra lidande och nöd. Men även om kopplingarna mellan filantropi och välgörenhet var och är viktiga, finns det goda skäl att hålla dem isär. Sålunda noterar historikern Roger Qvarsell att vad han kallar den vetenskapliga och politiskt inriktande filantropin var annorlunda. Denna syftade snarare till att reformera samhället i stort.

Många av dessa politiska filantroper tillhörde den tradition som man i USA kallar den progressiva eran. Kännetecknande för denna orientering var de starka banden mellan filantroper, akademiker och politiker. Ambitionen var att med vetenskapliga metoder och på basis av solid, saklig kunskap reformera samhällets lagar och institutioner. Man tog initiativ, skapade verksamheter, investerade i forskning, men såg också sin uppgift att få med politiker, myndigheter och regeringar i produktiva partnerskap.

I Sverige innebar detta att man gärna på sikt såg att stat, landsting och kommun skulle ta ansvar för att de goda idéer och praktiker som filantroper och entreprenörer i civilsamhället sjösatte lokalt sedan skalades upp och spreds till samhället i stort. Den politiskt filantropin gav också tidigt resultat: pensionsreformen 1913, fattigvårdslagen 1918, skapandet av socialstyrelsen och socialdepartementet var konkreta exempel. Och det fortsatte så. Som historikern Maribel Morey har visat i sin forskning om relationerna mellan Gunnar och Alva Myrdal och ledande amerikanska stiftelser som Rockefeller och Carnegie var kopplingarna mellan svensk socialdemokrati och amerikansk progressiv filantropi såväl djupa som långvariga.   

Med demokratins genombrott 1920 och socialdemokratins frammarsch efter 1932 kom dock fokus att flyttas från civilsamhället mot staten: från medlemskap till medborgarskap, från självhjälp och välgörenhet till sociala rättigheter, från filantropi till skatter. Inom arbetarrörelsen kom filantropi och välgörenhet att bli föremål för stark kritik: om välgörenhet upplevdes som dygdefullt och fint för dem som gav – en impuls rotad i altruism och medkänsla – kunde den också uppfattas som djupt kränkande för de som stod med mössan hand. Många menade att filantropin byggde på odemokratiska och ojämlika maktrelationer, där småfolket utsattes för förnedrande allmosor från de bättre besuttna borgarna. Ett primärt syfte för den gryende välfärdsstaten blev också att befria människor från beroendet av denna form av borgerlig välvilja som strukturellt var knuten till ojämlikhet och hierarkisk samhällsordning. Universella, skattefinansierade sociala rättigheter ställdes mot en förnedrande och stigmatiserande välgörenhet kopplad till filantropiskt givande.

Den borgerliga välgörenheten och filantropin kom i denna process att hamna i historiens skugga i Sverige, detta i motsats till USA och de kontinentaleuropeiska länderna, där filantropi, välgörenhet och civilsamhällebaserad välfärd kom att utvecklas, antingen som ett alternativ till offentlig omsorg och sjukvård (USA) eller i nära samspel med staten enligt subsidiaritetsprincipen (Tyskland). USA, Tyskland och Sverige liknade på många sätt varandra i början av 1900-talet, och amerikanska och tyska influenser var synliga både bland demokratiska, medlemsbaserade folkrörelser, i liberala självhjälpsgrupper och i den kristna och borgerliga välgörenheten och filantropin. I dag, ett hundratal år senare, framstår länderna emellertid som uttryck för tre olika »modeller« för välfärdens finansiering och produktion.

Givet detta historiska arv finns det skäl att vara både optimistisk och pessimistisk vad gäller filantropins möjligheter idag. Den progressiva filantropin, med dess positiva syn på staten och demokratin, är ett gammalt arv som kan tyckas vara mer relevant än någonsin. Den mer sentida anglosaxiska filantropi som snarare vetter åt välgörenhet torde ha sämre förutsättningar.

Lars Trägårdh är författare och professor i historia och civilsamhälleskunskap.

Lars.Tragardh@esh.se

Fler artiklar av Lars Trägårdh

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr