Tema

En oundviklig konflikt med välfärdsstaten

Text: Noomi Weinryb

Mer pengar till angelägna ändamål är ingen emot. Men vad händer med samhällsmodellen som sådan när filantropin bryter fram? LD bad organisationsforskaren Noomi Weinryb, som doktorerat kring filantroper och ansvarsutkrävande, reflektera kring vad en ökad närvaro av filantropi kan innebära för välfärdsstaten.

Filantropi är en möjlighet till mer medel för det allmännas bästa, men samtidigt också en väg bort från de ideal som präglat den moderna svenska offentliga förvaltningen. Ett »Filantropia«, vilket skisseras i det här numret av LD och också görs gällande av flera forskare på området, är måhända en utopi för den som vill frigöra medel för att fritt förbättra och förnya (Acs, 2013). Men när dessa privat fördelade medel väl börjar ersätta den offentliga förvaltningen i de delar som vi vant oss att betrakta som kärnan av välfärdsstaten, så riskerar vi också att rucka på några av de normer som kommit att prägla idealet om en demokratisk, rättssäker och likvärdig välfärdsstat. Jag tänker här främst på ämbetsmannanormer såsom opartiskhet, kompetens och regelstyre (Weber, 1978).

Filantroper har ingen anledning att vara opartiska, i stället är deras speciella kännetecken att de kan vara partiska, de kan bedöma och döma vart deras pengar ska gå just för att de tycker att det är viktigt (Frumkin, 2006). Annars hade ju deras förmögenheter lika gärna kunna betalas och distribueras som skattemedel. Även om filantroper ofta tillsätter vetenskapliga råd eller andra typer av forum där professionen inom ett område ska inkluderas, har filantropen i regel sista ordet. På samma sätt är filantropers kompetens ofta just att de har pengar, snarare än att de kan sakområdet. I fråga om regelstyre är filantropers verksamhet i allmänhet mindre reglerad än den offentliga förvaltningen. Även om stiftelser kan sägas regleras genom stadgar och länsstyrelsernas inspektion, så är deras mandat ofta breda och graden av detaljstyrning låg.

Filantropi som vi känner den i Sverige i dag är ofta viktig för kulturverksamheter, föreningsliv och forskningsfinansiering. Men den förändring det innebär att låta en större del av samhället styras och organiseras genom privata donationer ska inte underskattas. Inte minst handlar det om att de krav vi ställer på den offentliga förvaltningen aldrig kan överföras helt och hållet till civilsamhället, med mindre än att civilsamhället förlorar sin särart.

Vi har demokratiskt kommit fram till att vi ska erbjuda likvärdiga välfärdstjänster till alla medborgare, men detta kan inte filantroper krävas upprätthålla. Likvärdighet förutsätter både demokratiskt ansvarsutkrävande och en rättssäker förvaltning (Romzek and Dubnick, 1987; Bovens, 2007).

I min egen forskning har jag framförallt studerat filantroper som är finansiellt oberoende, då jag tänker att detta oberoende får teoretiskt intressanta konsekvenser för möjligheten att avkräva dem ansvar. Om vi tänker oss att ansvarsutkrävande kan vara kopplat till resursförsörjning, så kan vi se medborgarna som utkrävandes ansvar av staten (i bred bemärkelse). På samma sätt kan investerare och kunder utkräva ansvar av företag, och donatorer och medlemmar kan utkräva ansvar av ideella insamlingsorganisationer. Huvudtanken här är att det finns grupper som kan utkräva ansvar av dessa typer av organisationer, och detta ansvarsutkrävande i sin tur påverkar organisationernas beteende.

Ansvarsutkrävande kan exempelvis ske genom att man formulerar kritik (protest) eller att man helt enkelt överger den som inte levt upp till ens förväntningar (sorti) (Hirschman, 1970). Protester kan ske genom sociala rörelser, digitala såväl som analoga, eller genom mer traditionella politiska kanaler så som myndighetskontakter, brev, remissvar, insändare och debattartiklar i tidningar. Sorti kan ske genom att man helt enkelt slutar donera till en hjälporganisation, slutar handla på ett företag, eller slutar rösta på ett visst politiskt parti. Vi kan betrakta både protest och sorti som former av kontrollmekanismer som granskar och utvärderar den som levererar och finansierar en välfärdstjänst, och som ser till att etablerade normer följs och följs upp.

Mot filantroperna finns varken formella vägar för att protestera, eller några tydliga sätt att som enskild medborgare i samhället göra sorti. Incitamenten för lyhördhet mot de människor som är beroende av verksamheten som finansieras filantropiskt är också mindre än i kommersiella verksamheter, där missnöjda kunder är dåligt för affärerna.

Ett annat sätt att reflektera kring filantroper och ansvarsutkrävande är att se dem som en del av New Public Management, där den offentliga förvaltningen samverkar med en rad privata utförare av välfärdstjänster (Hood, 1991). Ur detta perspektiv är strategierna röst och sorti också relevanta begrepp, men lika relevanta är den alltmer omfattande användningen av andra granskningsverktyg såsom återrapportering, upphandling och kvalitetsmätning (Power, 1997). Detta så kallade granskningssamhälle, har expanderat till de flesta sfärer och även civilsamhället är påverkat av dess retorik och praktik (Hwang and Powell, 2009; Maier et al., 2014).

Granskningssamhället innebär att en decentraliserad förvaltning, med delvis privata utförare, i allt högre grad styrs genom krav på återrapportering baserade på olika typer av kvantifierade mätverktyg. En viktig skillnad mellan de privata utförare vi är vana att se i dagens välfärdssamhälle och ett »Filantropia« är dock att de samtida välfärdstjänsterna är offentligt finansierade, och därmed också kontrollerade för att leva upp till likvärdighet och rättssäkerhet.

Filantroper, i rollen som finansiärer, är inte alls lika benägna att själva låta sig granskas på samma sätt som staten. I stället riktas filantropernas granskningsmekanismer allt som oftast mot de organisationer som tar emot deras donationer (Weinryb et al., 2016). Detta visar på filantropernas särart och utmaningen i att inlemma dem i etablerade gransknings- och kontrollmönster.

Sammanfattningsvis vill jag säga att även om ett »Filantropia« är av godo, i den meningen att förmögenheter som samlats in på marknaden kan väntas komma det allmänna till nytta, så finns det också stora risker med detta scenario.

Den brist på granskning och kontroll som kännetecknar filantropernas arbete är också viktig för deras framgång, om man ser dem som en fri kraft som ska utmana etablerade strukturer och skapa möjligheter till att se saker på nya sätt. När dessa medel däremot börjar användas i stor skala för att ersätta välfärdssystem, riskerar vi att förlora de normer om i dag präglar den svenska offentliga förvaltningen – opartiskhet, kompetens och regelstyre – och som i varje fall i teorin är byggstenar i vårt förhoppningsvis inte alltför sköra demokratiska och rättssäkra
samhällsbygge.

Noomi Weinryb är organisationsforskare. Hon disputerade 2015 i företagsekonomi vid Uppsala universitet och är i dag biträdande lektor vid Förvaltningsakademin på Södertörns högskola. Avhandlingen heter Free
to Conform – A Comparative Study of Philanthropists’ Accountability
.

noomi.weinryb@sh.se

Referenser

Acs Z. J. (2013) Why Philanthropy Matters: How the Wealthy Give, and What It Means for Our Economic Well-Being, Princeton: Princeton University Press.

Bovens M. (2007) Analysing and Assessing Accountability: A Conceptual Framework. European Law Journal 13: 447–468.

Frumkin P. (2006) Strategic Giving: The Art and Science of Philanthropy, Chicago: University of Chicago Press.

Hirschman A. O. (1970) Exit, Voice, and Loyalty: Responses to Decline in Firms, Organizations, and States: Harvard university press.

Hood C. (1991) A Public Management for All Seasons? Public Administration 69: 3-19.

Hwang H. and Powell W. W. (2009) The Rationalization of Charity: The Influences of Professionalism in the Nonprofit Sector. Administrative science quarterly 54: 268.

Maier F., Meyer M. and Steinbereithner M. (2014) Nonprofit Organizations Becoming Business-Like a Systematic Review. Nonprofit and Voluntary Sector Quarterly: 1-23.

Power M. (1997) The Audit Society: Rituals of Verification, Oxford: Oxford University Press.

Romzek B. S. and Dubnick M. J. (1987) Accountability in the Public Sector: Lessons from the Challenger Tragedy. Public Administration Review: 227-238.

Weber M. (1978) Economy and Society: An Outline of Interpretive Socilogy: Univ of California Press.

Weinryb N., Blomgren M. and Wedlin L. (2016) Beyond the Public/Private Divide – a Comparative Study of Civil Society Research Funders. EGOS- European Group for Organizational Studies Conference. Naples, Italy.

Fler artiklar av Noomi Weinryb

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr