Tema

Nu har Norden väntat länge nog

Text: Gunnar Wetterberg

Ett enat Norden framstår i dag som en tämligen abstrakt framtidsvision. Vägen måste stakas ut. LD bad historikern och författaren Gunnar Wetterberg, tillika varm anhängare av en nordisk union, att teckna bilden av hur ett enande skulle kunna gå till i praktiken.

Mitt i arbetet med Skånes historia (numera ute som del I-III, Bonniers) slog mig ett nytt perspektiv på Norden. Vi brukar berömma oss av att samarbeta så bra – men varför var vi överhuvudtaget splittrade i fem stater och tre självstyrande områden?

Jag rotade vidare och insåg att det kunde ha varit annorlunda. Vid flera tillfällen sedan 1300-talets början hade vi kunnat bli ett rike – men ofta har främmande stormakter velat något annat, och bidragit till att sätta käppar i hjulet, från Hansan till USA och Sovjetunionen.

Med den insikten skrev jag hösten 2009 ett par debattartiklar i DN och argumenterade för att de nordiska länderna borde gå samman i en förbundsstat. Det ledde i sin tur till att jag fick uppdraget att skriva Nordiska Rådets och Ministerrådets årsbok 2010, där jag utvecklade resonemanget. Jag betonade två argument: dels den säkerhets- och utrikespolitiska aspekten, dels de fördelar för tillväxten som en förbundsstat skulle kunna ge. Haken är förstås: Hur kommer man dit?

Det rimliga första steget vore att tillsätta en förstudie om en förbundsstat. Ett sådant beslut lägger ribban högt, men föregriper inte det slutliga avgörandet. Den tvingar alla inblandade att fundera över vad som skulle krävas för att göra förbundsstaten möjlig. Därigenom skärper den analyserna, men det borde också leda till att även ett misslyckande blir fruktbart. Om man efter förstudien bestämmer sig för att projektet inte går att genomföra, eller måste skjutas på framtiden, så har man antagligen ändå hittat en rad delprojekt som kan genomföras.

Förbundsstaten är en politisk fråga. Det är en självklarhet att förstudien måste ledas av tunga politiker med god förankring i hela Norden. Med Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet finns det ett naturligt institutionellt sammanhang för studien. Samtidigt måste det pågå en debatt i de nationella parlamenten, både för att pröva om idén håller och för att påverka de egna besluten under resans gång, så att de nationella åtgärderna inte oavsiktligt motverkar förberedelserna för förbundsstaten.

Förbundsstatens utformning reser en rad besvärliga frågor. Därför behöver förstudien knyta till sig de bästa analytikerna, inom och utom akademierna, inom och utom Norden. Men till syvende och sist är det den breda förankringen som avgör om det är möjligt att gå vidare. För den sakens skull är det rimligt att också bjuda in näringslivet, de stora folkrörelserna och företrädare för kultur och utbildning till arbetet.

Jag föreställer mig att förstudien arbetar under några år, med många seminarier och rapporter längs vägen. Om den väl kommer igång har Norden knappast haft en större fråga på dagordningen i modern tid. Det borde betyda att förstudien ynglar av sig i skuggutredningar och parallellstudier som berikar debatten. I detta skulle Föreningarna Norden kunna vara viktiga.

Förstudien kommer säkert också att peka på konkreta områden och åtgärder som borde genomföras utan att avvakta förhandlingen. Frågans vikt drar in de ledande politikerna i övervägandena. I det läget får det bästa inte bli det godas fiende. Då bör arbetet på delområdena sättas igång så fort som möjligt utan att läggas in i den större förhandlingen. De konkreta resultat man kan uppnå under resans gång bidrar bara till att förbättra förbundsstatens förutsättningar, och de kommer säkert till gagn även om förbundet inte blir av. Jag har själv pekat på arbetsmarknaden som ett område med stor potential för ökad samverkan. Precis som vi fick en gemensam nordisk civilrätt i början av 1900-talet borde vi ge juristerna i uppdrag att skriva gemensamma skatte- och socialförsäkringsregler i de stycken som berör arbetskraft som rör sig över gränserna.

Om förstudien leder till ett förslag att gå vidare borde nästa fas bli ett inriktningsbeslut och därefter en förhandling mellan de fem länderna. Det är en förhandling som antagligen kommer att ta ett antal år, även den. Det är också i denna fas man måste klargöra förhållandet till omvärlden. I de flesta av världssamfundets organisationer är alla de fem länderna medlemmar, vilket bör betyda att medlemskapet bara övertas av förbundsstaten, men i några sammanhang – EU, NATO, eurosamarbetet, har staterna i dag valt olika lösningar, och dessa måste harmonieras så att förbundsstaten kan klara ut sitt förhållande till omvärlden.

Det är inte troligt att förbundsstaten är mogen för ett definitivt beslut förrän efter 10–15 år. Antagligen skulle det underlättas om staterna aktivt arbetade för att främja en debatt över gränserna om Nordens framtid. Frågans vikt borde göra stora delar av den nordiska allmänheten intresserad av att följa diskussionerna. Utan en bred folklig förankring är förbundsstaten inte möjlig, men tanken måste få tid på sig att slå rot.

Jag utgår från att beslutet i länderna måste upprepas och prövas i samband med allmänna val, kanske också genom folkomröstningar, vilket betyder att processen kommer att ta flera år. Ytterst är utgången beroende av att tillräckligt många är beredda att arbeta tillräckligt hårt för att alla trassliga detaljer ska redas ut – och för att medborgarna ska vilja ha det nya. Det förutsätter ett politiskt engagemang och en organisatorisk kraft som inte kan tas för givna, men som skulle kunna bära ovanligt rik frukt.

I svallvågorna efter DN-artiklarna 2009 frågade en journalist om jag tror att jag kommer att få uppleva förbundsstatens tillkomst. Då blev jag tvungen att räkna efter – men jo, om statistiken håller har jag kanske 25–30 år kvar att leva, och det borde kunna räcka.

År 2040 är det ingen omöjlighet att vi har ett förenat Norden, även om processen skulle haka upp sig några gånger på vägen. Jag garderade mig – chansen att den verkligen skulle bli av taxerade jag till fem procent. Sedan dess har ett par olika gallupar visat att omkring 40 procent i alla länderna tycker att en förbundsstat vore en bra eller ganska bra lösning. Därför har jag reviderat upp sannolikheten – till åtta procent. Men de procenten är goda nog att arbeta för!

»At opregne alle de Fordele for Hverdagslivets Sysler, som sandsynligen vilde udspringe af Foreningen, overstiger langt min Evne«, skrev N.F.S. Grundtvig i sin pamflett för ett enat Norden år 1810. Det är fortfarande svårt, men ändå troligt att fördelarna finns där om vi vågar försöket. Förbundsstaten Norden kan höra till de områden i Europa som har de ljusaste framtidsutsikterna.

Gunnar Wetterberg är historiker och författare.

gunnar@wetterberg.org

Fler artiklar av Gunnar Wetterberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr