Tema

Kommuner och riskkapital åderlåter miljonprogrammen

Text: Malin Lernfelt

Efter femtio år av bristande underhåll och hög omflyttning är renoveringsbehovet i de svenska miljonprogrammen nu enormt. Regeringen vill lösa krisen genom nya bidrag. Skribenten Malin Lernfelt menar att de som bär ansvaret ska betala för sin försummelse.

Miljonprogrammet är ett sorgebarn. Det är svårt att se det på annat sätt. De dryga en miljon bostäderna som byggdes i snabb takt mellan 1965-1975 för att råda bot på bostadsbristen och höja bostadsstandarden runt om i landet resulterade visserligen i att människor blev mindre trångbodda och slapp dela toalett med grannen, men problemen lät inte vänta på sig.

Ganska snart efter att de storskaliga industriellt präglade bostadsområdena började växa fram, blev de på många håll platser där sociala problem frodades och omflyttningen var hög.  En situation som kvarstår än i dag och som bidragit till att skicket på fastigheterna i de områden som byggdes under rekordåren ofta är under all kritik.

Under de gångna 50 åren har dessutom fastighetsägarna – i de flesta fall allmännyttan – ofta snålat rejält med underhållet samtidigt som vinsterna från hyresintäkterna varit en stabil kassako för kommunerna. Nu har man dock nått vägs ände. Miljonprogramsområdena måste renoveras om de inte skall behöva rivas. Upprustningen beräknas kosta hundratals miljarder kronor vilket riskerar att drabba många av de boende – människor som generellt har låga inkomster och små möjligheter att finna en annan bostad.

En studie som Chalmersforskaren Mikael Mangold presenterade förra året och som kartlagt renoveringsbehovet med en önskvärd förbättring av boendekvalitet och energiprestanda i kombination med de boendes socioekonomiska situation, visade att de ekonomiskt utsatta områdena har störst upprustningsbehov och att hyrorna, efter förväntade renoveringar, kan komma att öka med så mycket som 35-50 procent av befintlig hyresnivå. Det vore naturligtvis ett problem och kan förvärra såväl ekonomisk utsatthet som segregation. Människor kan tvingas att lämna sina hem.

Att den rödgröna regeringen, pådriven av Vänsterpartiet, i ett försök att skydda hyresgästerna mot orimliga hyreshöjningar beslutat att satsa en miljard kronor på upprustningen av socialt utsatta bostadsområden är därför inte särskilt överraskande.

Enligt bostadsminister Peter Eriksson (MP) handlar det om att stimulera fastighetsägare att öka takten med att förbättra boendemiljön och underlätta omställningen till ett energisystem baserat på förnybar energi.

Tanken är god. Samtidigt är regeringens subventioner ur ett likabehandlingsperspektiv snudd på absurda då konsekvensen blir att de fastighetsägare som inte har tagit ett långsiktigt ansvar för att hålla sina hyreshus i ett gott skick nu får en del av sina kostnader täckta av skattebetalarna. Incitamenten för andra hyresvärdar att i framtiden leva upp till sina skyldigheter blir inte särskilt goda med den typen av politik. Det bästa hade därför varit att, i stället för att ösa pengar över kommuner och riskkapitalister som inte skött sina åtaganden, börja ställa krav.

Med tanke på hur mycket pengar som plockats ut ur miljonprogrammen under åren borde dess hyresvärdar gott och väl ha råd att betala för renoveringarna själva. Mellan 2011 och 2014 tog kommunerna ut nästan sju miljarder kronor från de allmännyttiga bolagen i så kallad för värdeöverföring. Pengar som användes till annan kommunal verksamhet. År 2015 var siffran 633 miljoner kronor. Vissa kommuner bryter till och med mot lagen och plockar ut mer än vad som tillåtet. Att detta görs samtidigt som fastigheterna förfaller och man har mage att ta emot pengar från staten är oacceptabelt.

Enligt lag måste man som fastighetsägare göra en översyn och stå för behövliga reparationer och underhåll med »skäliga tidsmellanrum«. Detta oavsett om hyresgästerna klagar eller inte. 50 år är definitivt inget »skäligt tidsmellanrum«.

Om miljonprogrammens framtid skall bli ljusare än dess historia krävs att bostadsbolagen – privata och allmännyttiga – slutar att fuska med underhållet, upphör med att plocka ut orimliga vinster och värdeöverföringar, samt att miljardupprustningarna görs i dialog med de boende. Miljonprogrammets invånare har i många fall redan fått stå ut med allt för mycket och ingen skall behöva lämna sitt hem för att ens hyresvärd under lång tid inte tagit sitt underhållsansvar. Det kommer att bli dyrt. Men inte lika dyrt som att tvinga ut människor på gatan.

Malin Lernfelt Liberal skribent och samhällsdebattör.

@MalinLernfelt

Fler artiklar av Malin Lernfelt

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr