Tema

Klimatologisk kalops i omsusat Luleå

Text: Gustav Juntti

Varför blåser det så mycket i Luleå? Är staden felbyggd redan på drottning Kristinas tid, eller kanske ett offer för ett socialdemokratiskt maktmonopol? LD:s Gustav Juntti reste hem för en vandring bland dragiga korridoreffekter och väldiga skrytbyggen.

Luleborna kan alltid lita på vinden. Men de vet inte varför. Min vän N och jag har länge hört skrönan upprepas med en bondes enträgenhet: »Lule är felbyggt. He därfö’ he blås’ nå för-e-bannat i schtaun!« Min väns farfar var tidigare stadsarkitekt i Luleå, och borde kunna bringa klarhet i ämnet.

Men nej, inte ens N kan vederlägga berättelsen om ingenjören som byggde staden efter sydeuropeiska luftgenomströmningsprinciper – med breda gator från nord till syd – men glömde att det sällan finns stora varmluftsmassor att föna ur den begränsa(n)de innerstaden.

Att Luleå stad är felkonstruerad är en officiell hemlighet för alla med norrbottnisk stamtavla. Det eviga vindpåslaget är en meteorologisk konstant som tas med i varje beräkning av krog-köande och ispromenader. Man undrar ju: Är det därför ungdomarna utvandrar?

Vind påverkar människors beteenden i och användande av stadsrummen. Inom urban forskning kallas sådant klimatkalkylerande för mikroklimatplanering, alltså hur ett avgränsat stadsrum ska utformas för att människor ska vilja vistas där samtidigt som väder och natur ska finnas närvarande i rummet.

Mikroklimatplanering ger exempelvis att det kan vara önskvärt att begränsa vindflöden i städer. Men samtidigt bör den vindsugne ha tillgång till blåst även inom stadsperimetern. Psykologiskt uppfattas vind mer positivt i vattennära områden än i landlåsta lägen eller slutna gaturum.

Det finns därför en rimlighet i att stadens invånare ges möjlighet att stå i kontakt med omgivningens element – och i förlängningen sig själva. Luleås identitet bygger trots allt på närheten till vatten.

Stadens centrum ligger på en halvö där Luleälven och Östersjön möts, och landets näst största skärgård sträcker sig längs Lulekusten. Ryktet om stadens överflöd av elementära intryck borde alltså indikera god planläggning. Historien håller dock inte med.

Jag är uppvuxen i världsarvet Kyrkbyn, där Luleå stad låg innan landhöjningar och ökad sjöhandel drev den nyblivna staden närmre kusten. År 1648 gav riksregeringen via resolution klartecken att flytta staden, och satte i november det året ingenjör Erick Ericksson Niures på jobbet. Niures arbetade som stadsbyggare och lantmätare i Norrland på uppdrag av arkitekten Nicodemus Tessin den äldre, mest känd som upphovsman till Drottningholms slott och Tessin den yngre, som senare anlade Kungliga slottet i Stockholm.

För att något ska vara felbyggt måste det finnas en korrekt ursprungsmodell att jämföra arkitektoniska felslut mot. Sannolikt var Niures inte så bevandrad i vare sig mikroklimat eller modern urban forskning, så han drämde till med ett klassiskt rätvinkligt rutnätsmönster á la Paris eller Manhattan. Mönstret nyttjades vid tiden för anläggandet av städer från norr till söder: Härnösand, Söderhamn, Karlskrona och de nordliga och sydliga malmarna i Stockholm fick alla stadsplaner utifrån stormaktstidens rutnätsideal. År 1649 lät drottning Kristina brevledes meddela att hon uppskattade Niures utstakade stadsplan för Luleå, och så tog nyanläggningen fart på allvar.

Sedan dess har inte mycket förändrats. I början ville stadens borgare inte bygga enligt det dubbeltomtssystem som Niures drog upp. Arkitektonisk asymmetri uppstod, och år 1790 fick någon nog: Staden skulle rätas till. Gatorna skulle bli 18 alnar (11 meter) breda och tvärgator skulle bli 14 alnar (8 meter) breda. Så blev det dock inte. Tiden gick sin gilla gång.

Framme vid år 1858 skulle återigen en ny stadsplan antas. Blivande stadsingenjör J E Nyström invände mot planen eftersom en av tvärgatorna inte löpte parallellt med de övriga. De styrande valde vid magistratssammanträdet den 9 november samma år att strunta högaktningsfullt i Nyströms påpekanden, med förbehållet att en omreglering inte var helt otänkbar »i händelse av härjande brand«.

Den 11 juni 1887 skrivs i stadsfullmäktiges protokoll om en eldsvåda »förlidne natt« som »började i 37:e kvarteret« och »som på 5 à 6 timmar ödelade utom kyrkan och mekaniska verkstaden, 75 gårdar«. Det mesta brann alltså ner den natten när vindarna var nordvästliga. Ingen människa miste livet, men en ny stadsplan kom att se dagens ljus.

Vid tidpunkten för den stora stadsbranden var Gustaf Wilhelm Bucht stadsingenjör. För att få staden på fötter igen – och för att undvika nya bränder – genomdrev Bucht en plan med hjälp av den stockholmske stadsingenjören O Fröman. Den 5 september 1888 antog stadsfullmäktige den nya planen som kungen godkände den 17 oktober samma år. Planen innebar bland annat att gatubredden på vissa stråk ökade till 24 meter, att högre stenhus än de nedbrunna tvåplansvillorna i trä restes och att björkar planterades längs stråken för att få eventuella framtida bränder att inte sprida sig lika fort.

Bucht var troligen lika lite bevandrad i mikroklimat och vindflöden som Niures var, och det är fullt rimligt. Men 1888 års stadsplan nyttjas ännu som grundplåt för staden, och det är här vi finner flera förklaringar till att staden är så omsusad.

De genomgående gatorna och stråken, deras bredd och den över tid ökande byggnadshöjden bidrar sammantaget till att skapa flertalet vindeffekter. En kallas för hörneffekt, som tydligast framträder i bebyggelse med passager som är åtminstone sex meter breda mellan hus med 3-5 våningar. Ingen gata i Luleå är smalare än åtta meter, och sedan Buchts tid har byggnader i regel gått från att vara 3-4 till 4-5 våningar. Många äldre centrala trevåningshus har byggts på med ytterligare två plan, och nybyggnationerna drar mot fem våningar eller fler.

En annan effekt kallas för korridoreffekt. Den uppstår i miljöer med byggnader högre än sex meter där bredden mellan husen som mest motsvarar två hushöjder. Eftersom majoriteten av husen i Luleå är åtminstone 12 meter höga
(4-5 våningar), men inga gator är bredare än 24 meter, betyder det att korridoreffekten är permanent.

Vindhastigheter påverkas naturligtvis även av byggnaders höjd: Symmetri och låga höjder mildrar turbulens. I Luleå byggs det dock allt högre och mindre regelbundet. Det innebär att snabbare vindar från högre höjder leds ner via de stegrande byggnaderna och förstärks flera gånger om inuti korridorerna.

Eftersom syd-sydvästlig och nord-nordvästlig vind dessutom är de vanligaste vindriktningarna längs norra ostkusten, träffar de stadens syd-nord-löpande gator i just den 45-gradiga vinkel som vindexperter menar förstärker hörneffekten allra mest. Allt detta samlat på en halvö om 1 gånger 1,5 kilometer!

Det går knappast att enbart lasta Niures eller Bucht för denna klimatologiska kalops. Är det några som borde ställas till svars så är det människorna i stadshuset – stadens första höghus. Redan innan uppförandet drev politikerna en höghuslinje mot arkitekt Bo Cederlöfs ritningar och vilja. Fler våningar på huvud- och kringbyggnad krävdes av dåvarande stadsfullmäktige.

När det brutalistiska huset slutligen invigdes i januari 1958 slog stadsfullmäktiges ordförande, socialdemokraten Nils Malmgren, ifrån sig kritiken om ett skrytbygge och försvarade niovåningskolossen som »en arbetets byggnad«. Dessedan huserar kommunfullmäktige i stadshuset, och från början av 70-talet har kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och alla nämnder rattats av sossar. Den röda hegemonin har varit en förutsättning för motvindspolitiken.

För det är på politiskt initiativ som det byggs allt högre. Ingenstans i stadens översiktsplan som sträcker sig till år 2050 nämns ordet vind, och i bilagan med konsekvensbeskrivningar handlar stadsplaneringsavsnittet mest om målkonflikten mellan efterfrågan på vattennära boytor och strandnära biologisk mångfald.

I detaljplanen för »Kuststad« – den senaste satsningen i Södra hamn – som fullmäktige godkände 2013 finns ordet vind heller ej med. Formuleringar om att byggnader bör vara mellan tre och sex våningar, men kan nå upp till tolv våningar, finns det fler av. Avstånden mellan husen föreslås vara mellan 15 och 20 meter.

Sossarnas höghöjdsbaserade motvindspolitik förnekar sig inte: korridoreffekten ska upprätthållas. Därför hålls Overtonfönstret – ett begrepp för vilka idéer och åsikter som får plats i den offentliga debatten – stängt av luleborna i ren självbevarelsedrift. Det är så man garanterar fortlevnaden av ett femtioårigt maktinnehav. Så jag undrar: Vem går till val på sänkta vindhastigheter i Luleå senast 2025?

Gustav Juntti är ledamot av Liberal Debatts redaktion. Han är uppväxt i Luleå och har tidigare vikarierat som ledarskribent på Expressen och Liberala Nyhetsbyrån.

@gustavheten

gustav.juntti@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Gustav Juntti

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr