Kultur/Krönika

Jan Björklund är på väg, men för mig så får resan till Mars gärna vänta

Text: Gustav Juntti

Bland montrar och mervärdesbeskattade människor höll de vi refererar till som mittenpartister landsmöte i Västerås. Kanske ska de i stället betecknas som aspirerande marsianer?

Varför Mars? Det har att göra med termodynamik och Harry Martinsson.

Liberalerna vill friktionsfritt transportera sig från politisk kyla till värme, vilket skulle bryta mot termodynamikens andra huvudsats: värme kan aldrig öka utan att 1) arbete tillförs och förbrukas (förlust av så kallad exergi), och 2) oordningen i omgivningen, så kallad entropi, ökar proportionerligt mot exergiförlusten.

För att världen ska ha riktning och mening måste viss exergi förbrukas och oordning finnas. Men Liberalernas logiska lapsus består i att de menar att de måste röra sig dit de nu rör sig och att ingenting kommer att ändras.

»Vi bevarar västvärldens värderingar och vinster!«, kvittrade partisterna som bara har fem men lät som tolv procent. Vilket förklarar »peppen« när major Björklund dansade in i salen, rättskaffens som en 80-talets folkpartist, och kavlade upp sina blåklintsblåa skjortärmar.

»Vi är det enda partiet som tar avstånd från SD och samtidigt är öppna om integrationsproblem,« sade han, och förklarade framtiden liberal.

Men, kontrar skeptikern, Socialdemokraternas hela apparat är ju inriktad på just detta? Jo, förvisso, medgav Björklund, men sossarna tvekar på det ekonomiska samarbetet, tillade han. Typ. Jaha, så bortsett från monarkin och den solidariska lönepolitiken är ni två bönor ur samma stjälk?

Vi skulle förstå att tiden för bombhögern och förbudisterna var förbi. Framtiden tillhör burkaliberalerna och salig folkpartist. Jag själv förstod inte mycket mer än att jag satt på första rad och beskådade politisk haute couture. Är det såhär en modeuppvisning går till?

Björklund menade också att de gångna årens debattklimat har förhindrat en informerad debatt kring de problem och kriser vi nu står inför.

Jourhavande metrologer tillika storstadsliberaler på plats i kongressalen höll hårt i sina vältvinnade rättesnören: Vi har alltid diskuterat allting precis som det är!

Något skulle i alla fall ändras. På Nyamko Sabunis tid rädes minsann ingen liberal morgondagens ledarsidor. År 2017 ska Liberalerna återigen säga som »det faktiskt är«. Och de gör det »för barnens skull«.

Undertecknad tvivlar. Globen må bli varmare varje år, men det är knappast konversationellt töväder dessa dagar. Vi klarar banne mig inte ens att enas om definitionen för ett strukturellt budgetunderskott. Runt partiet som (åter) ska stå för det fria samtalet och sökandet efter kunskap hägrar nu en (Gunnar) Helénsk aura av kluvenhet.

Och eftersom Moderaterna börjat prata vuxenhet, krävs så bara att Kristdemokraterna plockar farfarsrollen och Centerpartiet alla könsförvirrade för att den alliansiga stjärnfamiljen ska vara komplett!

Hur som haver: I luften dröjde sig en air av populistisk åderkålång (tack, Harry Martinsson!) kvar när Jan Björklund klarat av förmiddagens linjetal och presskonferens.

Det var inte bara i talet som Harry Martinsson hägrade. Hans epos Aniara, där jordbor måtte fly till Mars för att livet på Tellus fallerar, skymtar förbi i Liberalernas beskrivning av verkligheten och sökandet efter en nygammal värld med frihet från knark och sossig likvärdighet. I berättelsen om oss själva har vi gått fel och vilse, så nu hotas den värld vi känner. Det faller därför på Liberaler att föra allihopa till säkerhet – typ på planeten Mars.

Liberalernas existentiella tvivel artikuleras även det i Martinssons verk. Frasen »jag drömde mig ett liv men glömde vara« saknar liberal i adjektivform. Att svenska partier graviterar mot nya maktpoler är ingenting nytt. Men på min planet, där jag kommer ifrån, bygger bannlysningar varken frihet eller förtroende.

Kanske står liberaler på ett landsmöte om ett decennium och mumlar om den värld som skälvde och hur straffskärpningar var ett sätt att försvara samhällets mjukhet och liberalismens opartiska medmänsklighet.

Problemet ligger nog i att jag inte kunde se dessa tio år förflyta. Fast på mötesmänskorna förstod jag det mer som att landets liberalismbrist i stor del beror av ett optimeringsproblem i Twitteralgoritmer: att landets övriga 95 procent helt enkelt inte förstått att det pågick ett viktigt möte som berörde vem som helst!

Vad är det här egentligen, tillfrågades alla som korsade min väg. Ett svar fastnade: »är inte det här bara en hop människor som hoppas att saker blir bättre?«

Älskade kära fina tanke om mänsklig blomstring, kom. Vi ska inte med till Mars.

Gustav Juntti är ledamot av LD:s redaktion.

@gustavheten

gustav.juntti@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Gustav Juntti

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr