Tema

Ingen myser i Minsk

Text: Adam Cwejman

Få reflekterar nog över vilka idéer som byggt städerna de bor i eller besöker. Men de flesta har nog förmågan att känna, uppleva och reagera om en hel stad domineras av en enskild ideologi. Ledarskribenten Adam Cwejman tar avstamp i Minsk, där människan är nedtryckt och bara tjänar rollen som rekvisita i maktens skådespel.

Minsk är en speciell stad. Var man än befinner sig i den, till ytan men knappast sett till befolkningsstorleken, största europeiska staden är skalan gigantisk och människans roll obefintlig. Det handlar inte om att husen nödvändigtvis är så anmärkningsvärt höga, eller att biltrafiken och stadens larm är så öronbedövande att den enskilde försvinner i sorlet.

Trafiken är rätt sparsam jämfört med exempelvis Stockholm och på vissa ställen är staden kusligt tyst. Det är avstånden mellan husen, de gigantiska boulevarderna och trottoarerna som skulle ha kännts väl tilltagna i Beijing som sticker ut. Skalan som används i Minsk tycks vara användbar på en ras av människor tredubbelt så stora och långa som dagens snittmänniskor.

De städer som, likt Minsk, byggts på detta sätt har satt ideologin och utopin i centrum för stadsplaneringen och byggnadskonsten. Vare sig det handlade om grandios nationalism i det utförande Albert Speer föreställde sig i Germania, Tysklands tilltänkta huvudstad, eller kommunistisk socialistisk realism som syns i Warszawas stalinistiska kvarter byggda på 1950-talet, har stadsplaneringen underställts en utopistisk idealism. Individen har i dessa städer medvetet förpassats till periferin. Stadens funktion är i dessa utförande är att hysa institutioner, ideal och makt samt uttrycka dessa totalt i varje enskild del av gaturummet.

Normalt liv, det vill säga att röra sig till och från arbetet, handla, flanera, besöka och uppehålla sig i gatumiljön tillhörde aldrig planen i syntetiska städer som Brasiliens huvudstad
Brasilia, Burmesiska Naypyidaw (som påbörjades först 2002!) eller nordkoreanska Pyongyang. Dessa handlingar och rörelser befinner sig i dessa totalitärt utformade städer alltid någonstans i bakgrunden.

Det handlar i de kollektivistiska städerna inte bara om att ställa idén framför individen på ett symboliskt plan. Det finns även en nyttomaximerande och auktoritär baktanke. Den totalitära staden dubbelarbetar nämligen även som polisstatsfunktionalist.

Stora och breda gator, milsvida siktlinjer och få gömställen gör att demonstrationer och folkliga uppror blir snudd på omöjliga. Utan ett finmaskigt nät av vägar där bostäder, butiker, publika, privata arenor blandas går det inte för den enskilde att gömma sig. Staten har planerat allt i minsta detalj. Inget har växt utom staten och varför skulle staten i en sådan process lämna utrymme för såväl oberoende byggkonst som fria människor?

Städer som Minsk och Naypyidaw råkar vara väldigt utstuderat planerade. Men även i betydligt mildare fall så är stadsplanering ingen slump. Oavsett om det är marknadsincitament som vrider fram en viss sorts exploateringsgrad, eller om det är vissa trender bland arkitekter och beslutsfattare som orsakar planering av ett annat slag, så finns det underliggande idéer.

Den stad som växte fram under 1800-talet i Sverige och stora delar av Europa grundades i uppfattningen att det organiska, asymmetriska och av nöd och fattigdom framväxta skulle ersättas med räta linjer, logiska gatustrukturer och en arkitektonisk miljö som upprepades, även om enskilda hus präglades av variation. Det som i dag tillhör de stockholmska malmarna eller Göteborgs Vasastaden hörde till en epok i bygghistorien som premierade hög exploatering, sällskapsliv och ett gaturum som skulle tjäna framväxten av en borgerlig urban kultur. Det är dessa stadsdelar som också behållit sin attraktivitet in i vår tid av hipsterkultur, intresse för uteliv, restauranger och livlig gatuverksamhet.

Minsk är det inte många som längtar till, varför skulle man? I Minsk myser man inte. I den, låt oss kalla det borgerliga staden, står däremot människans intresse, individualism och loja flanerande i centrum.

Problemet är inte att stadsplanering påverkas, direkt eller indirekt av ideologiska idéer. Det går knappast att komma ifrån. Frågan som alltid måste besvaras när man funderar på vilken stadsplanering som ska råda är vilka de ideologiska fundamenten som i dag präglar stadens utseende och utveckling är. Besvarar man inte den frågan spelar det ingen roll hur Plan- och bygglagen utformas eller på vilken nivå byggmomsen sätts.

Adam Cwejman är ledarskribent på GP

@adamcwejman

adam.cwejman@gp.se

Fler artiklar av Adam Cwejman

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr