Tema

I Danmark är man åtminstone öppen med slutenheten

Text: Karin Pihl & Kajsa Dovstad

Ett enat Norden kräver förståelse länderna emellan. Särskild brist på detta tycks råda mellan Sverige och Danmark. LD åkte till Köpenhamn för att ta reda på varför danskarna är som de är.

Danmark och Sverige har en blodig historia. Under åtta sekler har vi slagits, försonats och slagits igen. Nuförtiden skjuter vi inte ner varandra med vapen, men gärna med ord. Invandring och feminism har stått i centrum för det verbala krig som de svenska och danska intellektuella eliterna har utkämpat de senaste åren – gärna i samsända program i SVT och den danska motsvarigheten DR. Danmark är sexistiskt och främlingsfientligt, tycker svenskarna. Sverige är en PK-diktatur, tycker danskarna.

Svenska politiker som varnat för ökad främlingsfientlighet har pekat på Danmark som ett avskräckande exempel. På den västra sidan om Öresundsbron lyckades Fremskridtspartiet, den danska motsvarigheten till Ny Demokrati, med skattesänkarpopulism och invandringsfientlighet på dagordningen, att reinkarnera sig självt till Dansk Folkeparti.

Till skillnad från den samling stollar som leddes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister lyckades frontfiguren Pia Kjærsgård etablera Dansk Folkeparti som ett stabilt parti som samarbetat med borgerliga Venstre. När Sverigedemokraterna började växa under 2000-talets första år, med Skåne och Blekinge som starkaste fästen, varnade många liberala skribenter och debattörer för att Sverige skulle gå i dansk riktning. Snart kommer den politiska debatten att kretsa kring främlingsfientlighet, hets mot muslimer och intolerans, menade många.

Hur blev det nu med den saken? Och är vi egentligen så olika?

PK-bashing på Ekstra Bladet

När vi sitter och väntar i receptionen blir vi plötsligt oroliga över att vi är för ledigt klädda.
Vi befinner oss i Politikens hus vid Rådhuspladsen i Köpenhamn, där dagstidningen
Politiken och kvällstidningen Ekstra Bladet har sina redaktioner. Förvisso ska vi besöka den senare, men ändå. Som LD:s utsända vill vi ju se proffsiga ut.

När Thomas Harder kliver ur hissen och hälsar oss välkomna med ett stort leende inser vi att vi inte hade behövt vara oroliga. Thomas, som inte ska förväxlas med författaren med samma namn, är iklädd en lila T-shirt med orange tryck ovanpå en långärmad tröja, samt säckiga chinos och basketskor som matchar T-shirten. Liksom alla danskar verkar han vara på gott humör.

För att komma upp till redaktionen måste vi gå igenom en rigid säkerhetskontroll. »Ekstra Bladet är en Muhammedtidning«, säger vår värd med samma glada tonfall, och visar oss hur vi ska stå i luftslussen för att bli insläppta.

Det första vi ser när vi kommer upp på redaktionen är en den stora tavlan med de färdiga sidorna till morgondagens tidning. Det är lunchtid, så bara ett uppslag är klart: det med sexannonserna, som läsaren hittar längst bak i tidningen. »Det här har ni inte i svenska tidningar!«, säger Thomas och ler.

Vi får en rundtur på redaktion. Det skulle kunna vara vilken svensk tidning som helt, om det inte vore för alla vinflaskor, tomma och halvfulla, som står utspridda lite varstans. Möjligen är det som en svensk kvällstidning på 80-talet, fast här tycks det sitta kvinnor i alla chefsrum.
Kulturkrocken är total.

Thomas frågar om vi vill ha kaffe. Han berättar att själv dricker han två liter te och en liter kaffe om dagen: »Men det är egentligen för lite. Min ambition är sammanlagt fyra liter per dag«. Utan att vi behöver fråga säger han att han måste »tisse« nästan hela tiden.

Vi går till Thomas redaktion »Nationen!«. Spritflaskorna står överallt. På hans eget skrivbord sitter en vikingafigur med rödvit hjälm.

Thomas skriver artiklar som sammanställer reaktioner på skandalösa händelser. Det ger klick. Entusiastiskt tar han upp sitt redigeringsprogram och visar hur många sidvisningar hans artiklar har. Han beskriver att Ekstra Bladet – i Sverige ofta omnämnd som en främlingsfientlig snuskblaska – förvisso knappast anses vara något finkulturellt i Danmark, men genererar flest läsarreaktioner av alla tidningar i landet.

Kommentarsfälten svämmar över av arga danskar som reagerar på artiklarna Thomas skriver. I de omröstningar som avslutar så gott som varje text säger hundratusentals danskar sin mening. Mitt emot sitter en kille som modererar kommentarsfälten på heltid.

»Alla ska få säga vad de tycker. Men ren rasism tillåter vi inte«, säger Thomas.

Vi frågar om folk blir arga.

»Ja, många anser att vi begränsar deras yttrandefrihet. Om du vill sätta upp ett rasistiskt anslag på din egen ytterdörr, så visst, gör det. Men yttrandefriheten innebär inte att man ska få skriva vad som helst i vår tidning.«

Ofta kretsar artiklarna kring Sverige. Thomas har som arbetsrutin att surfa in på Aftonbladet och Expressen för att hitta någon arg
feminist eller antirasist som sagt något ilsket. Den svenska politiska debatten är en guldgruva för en dansk kvällstidningsjournalist som måste tänka på annonsintäkter och sidvisningar.

Metoden går till enligt följande: Thomas hittar en artikel om någon som krävt att skolmatsedeln ska byta namn, eller om en »känd profil« på en stor svensk tidning som sexhotat sina kolleger.

I stället för att, som svenska journalister, låta kändisars twittrande exemplifiera de olika sidorna i debatten väljer Thomas ut några upprörda kommentarer på Facebook och gör en artikel av det. Ekstra Bladet skriver åt folket.

Vi vill så klart veta vad de danska läsarna tycker om Sverige. Men det känns lite fånigt att ställa frågan. Svenska medier är ju besatta av hur man i utlandet ser på Sverige. Vid minsta kritik tar vi åt oss och reagerar likt en duktig flicka som bryter ihop över att få B i stället för A. Ironiskt nog verkar Thomas inte blinka över frågan:

»Att det är för mycket invandring. Och att man inte får säga sin mening.«

Thomas kollega, som hittills suttit tyst i den andra änden av rummet, ropar plötsligt att »Svenskerne er en flok PK-idioter!«.

Alla skrattar. Åt vad är dock något oklart.
Skrattar vi för att Ekstra Bladets danska läsare är knäppa? Eller är det vi svenskar som är det? Eller är det hela situationen som bara är förbaskat stereotyp?

Och på tal om stereotypt. Thomas visar oss texten han håller på att redigera. Det danska herrlandslaget i fotboll har nyss tagit sig till VM och i omklädningsrummet firade de med en hejaramsa om »store patter«. Till och med i Danmark väcker ett sådant beteende anstöt.

En svensk journalist hade bildsatt artikeln på skärmen med det danska fotbollslandslaget.
Thomas låter den i stället visualiseras genom en bild på ett par riktigt stora bröst.

Alla skrattar igen. Store patter! Vi känner att vi måste passa oss för att inte dras med för mycket. Det är dags att få det att bränna till. Vi frågar om inte exempelvis muslimer tar illa upp när Ekstra Bladet skriver artiklar som enbart går ut på att människor ifrågasätter rätten att bära slöja. Thomas svarar: »Personligen hatar jag religion. Och jag tycker att det offentliga ska vara fritt från religiösa symboler. Vad folk har på sig på sin fritid skiter jag dock i.«

Vi följer upp genom att fråga om det i Danmark, liksom i Sverige, är vanligt med vittnesmål där företrädare från etniska och religiösa organisationer larmar om diskriminering. Thomas ger då ifrån sig dagens högsta skratt: »Nei, nei, nei!«. Han beskriver det sedan som att minoritetsföreningar försökte få till en sådan mediebild för ungefär tio år sedan, men att de danska medierna inte nappade.

Thomas betonar att även om Ekstra Bladet gör narr av offentliga personer, så tar man allvarligt på ansvaret att berätta den enskilde läsarens historia. Som exempel visar han en artikel om en dansk man som kämpar mot danska myndigheter för att få uppehållstillstånd åt sin käresta som invandrat från ett land i Asien. Artikeln blev inte den mest klickade, men »jag gjorde det för honom [maken]«, säger Thomas med en viktig min. Ekstra Bladet är PK-bashing med ett mänskligt ansikte.

Det danska tillståndet

År 2009 skrev den svenska journalisten Lena Sundström (som nu bytt namn till Lena ten Hoopen) Danmarkskildringen Världens lyckligaste folk (Leopard förlag). Under några månader bor hon i Nørrebro i Köpenhamn för att försöka få ett svar på frågan om vad som egentligen händer i Danmark. Hon skildrar kulturkrockar, invandrares förutsättningar och främlingsfientlighetens utbredning. Är det gamla, kulturradikala, öppna Danmark ett minne blott? Har danskarna blivit ett konservativt och slutet land? Hon pratar med politiker, invandrare på språkkurs och dansken på parkbänken
och visst verkar en intolerant våg ha svept över Danmark. Många läste reportaget och oroade sig över att den svenska debatten skulle börja likna den danska.

Alla blev dock inte lika imponerande. Mikael Jalving, dansk historiker och journalist på Jyllands-Posten, surnade till rejält. Som hämnd för svenskans påhopp på Danmark – vilket han kallade ett »fuskbygge« i en debattartikel i Expressen – skrev han en egen reportagebok om Sverige. I Absolut Sverige – ett land i förändring (AlternaMedia), som kom på svenska 2011, med ett förord av konstnären Lars Vilks, reser Jalving från Malmö till Kiruna och tillbaka. Han är inte imponerad och redogör syrligt för de problem han anser att Sverige har: stor invandring, gängkriminalitet och givetvis en kvävande genusideologi. Jalving pratar med motståndare till »PK-förtrycket« och går runt och tänker på öl. Han förargar sig över att han inte blir upphetsad av svensk feministisk porr. Likaså irriterar han sig över att han blivit dålig i magen av allt kaffe svenskarna hällt i honom.

Jalvings bok mottogs ljumt av svenska recensenter. De flesta avfärdade honom som en främlingsfientlig gnällspik, inte minst för att han deltagit som panelgäst på ett evenemang med högerextrema Nationaldemokraterna.

Så här i övergången mellan 2017 och 2018 kan man kanske konstatera att bägge författarna hade rätt, på sitt sätt. De svenska Moderaterna har – ungefär, kanske och eventuellt – öppnat för att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Samtidigt har problem kopplade till stor invandring gjort sig påminda och socialdemokrater såväl som högerdebattörer kräver stängda gränser och assimileringspolitik. Finns det ens längre någon betydande skillnad mellan Sverige och Danmark? Och i vad består den isåfall?

»Vher gang« vs. Systembolaget

Vi bestämmer oss för att försöka besvara frågan. Och vad passar bättre än att använda sig av den klassiska, etnografiska metoden och göra som urinvånarna? Vår första dag i Köpenhamn lider mot sitt slut. Vi styr mot första bästa bodega: ett litet ölhak där man röker inomhus och där bartendern ofta känns mer berusad än gästerna.

Stället känns som en svartklubb men är helt lagligt i Danmark. Cigarettröken kliar i ögonen. Vi är uppenbarligen inte fulländade etnografer som är helt anpassade till miljön vi studerar.

Utelivet i Danmark är raka motsatsen till det svenska. Om man sitter på en bar i Köpenhamn men tröttnar på utbudet tar man bara med sig sin öl och försvinner in på nästa ställe. Där svensken står trängd i en väl avgränsad rökruta med
vakter som noga kontrollerar att man inte tar ett steg utanför inhägnaden vandrar dansken fritt. Är man inte nöjd med vinutbudet på en dansk restaurang kan man ofta gå ut och köpa sig en flaska på närmsta snabbköp för att sedan komma tillbaka och korka upp. De trendigaste danska nattklubbarna »lukker når folk ønsker at gå hjem«. Svenska festprissar körs ut i god tid innan den kommunalt bestämda stängningstiden.

I Sverige värnar vi ju trygghet och säkerhet. Ändå är brott mot person, som rån och misshandel, mer förekommande i Sverige än i Danmark. År 2013 skedde nästan dubbelt så många sexualbrott i Sverige. Det måste helt enkelt vara något med det danska »hygge« som gör att människor kan bete sig som folk trots avsaknaden av restriktioner från stat och kommun.

Vi tar en tur till Kristiania på vägen hem. På Pusherstreet sker cannabisförsäljningen öppet. De små stånden har banderoller med Buddha, Jesus, Bob Marley och budskap om Peace, love and understanding. Vi observerar vilka Köpenhamnare som kommer hit för lite sent kvällsröka.

Här hänger de utslagna knarkare som svenska folkhälsofrälsare varnar för, men också vanliga studenter och medelklasspar på hundpromenad. Trots knarkförsäljningen känns det tryggare att vandra genom Kristiania en fredagskväll än att gå genom Stockholms central vid samma tidpunkt. Här finns inga killgäng som stirrar och gör miner.

Men även danskarna har problem med kriminalitet och våldsbrott, om än centrerat till en annan stadsdel. Under sommaren drabbades norra Nørrebro av gängskjutningar.

Skillnad mellan en förfest i Lund och i Köpenhamn

»De uppmanade män att inte vara ute på kvällarna, eftersom de kriminella riktade in sig på att skjuta män… När jag cyklade runt i området i somras såg jag alltid till att dra på bra musik på mobilen. I fall jag skulle bli skjuten ville jag dö med en bra låt i lurarna.« Det säger Trygve Ulriksen Skogseth, som vi träffar på en pub lördagseftermiddagen på hipstersidan av Nørrebro – Köpenhamns Södermalm.

Trygve är vad man kan kalla en äkta nordbo: uppvuxen i en liten by norr om Trondheim, utbildad i Lund och, sedan några månader tillbaka, arbetande i Köpenhamn. Som norrman lär han kunna analysera både den svenska och den danska debatten med lite perspektiv, tänker vi.

Trygve har lättare att hänga med i dansk politik: »I Danmark är det enklare att omvärldsbevaka. Här säger folk vad de tycker.  I Sverige måste man läsa mellan raderna på ett annat sätt.«

Den svenska debatten känner vi väl. Drev i sociala och etablerade medier kan drabba den som bara uttrycker sig lite konstigt eller inte är helt insatt i kontexten. Vad som på ytan kan verka vara ödmjukhet är elitism ur ett läsarperspektiv. Skriver man en text som exempelvis kritiserar kostnadsutvecklingen av LSS-stöd måste man lägga in massa passusar om att stöd till funktionsnedsatta i grunden är bra. Annars riskerar man att anklagas för att vara helt emot sådan ersättning. Det verkar som att svenskar har en förmåga att utmåla meningsmotståndare som onda. Och tolka deras åsikter på värsta tänkbara sätt.

»Det är svårare för en utomstående att fatta vad en politiker eller debattör menar, eftersom allt är så inlindat«, säger Trygve om Sverige. Vi frågar om han tycker att svenskar är mer ängsliga än danskar. Så är det, enligt Trygve:

»Det är skillnad på att gå på förfest i Köpenhamn och en förfest i Lund, om man säger så. Det finns saker man inte skämtar om i Sverige.«

Trygve berättar om när han en gång under sin tid som lundastudent försökte liva upp stämningen på en förfest på vänsterkantrade Smålands nation. En kille kom fram och skulle kontrollera vem han var. »Jag jobbar för Säpo«, svarade Trygve. Stämningen frös till is.
Studentradikalerna på Smålands tyckte inte att det var roligt att Trygve skämtade om att han var infiltratör. Norrmannen försökte rädda situationen: »Kom igen killar, det där var ett objektivt roligt skämt!« Responsen var noll.

Smålands nation må vara extrem, men Trygve berättar också om andra situationer där han har fått känna på kulturkrockar under sina år i Sverige. Med tiden lär man sig, säger han norskt glatt och uppmanar fler norrmän att studera i Sverige och för den delen i Danmark. Många norrmän väljer att plugga i Köpenhamn och det är ovanligare att söka till svenska universitet. Trygve menar att det nog beror på de nära historiska kopplingarna länderna emellan.

Vi tänker att det nog också har att göra med att Danmark är mer ungdomsvänligt än Sverige.

En invandringsvän i motvind

Det är full rulle inför de kommunal- och regionval som ska ske om bara några dagar. Köpenhamn pryds av valaffischer. De flesta saknar dock slagord, med undantag för Kristianiapartiet, vars posters pryds av en kvinna sittandes på en toalett i form av en bärstol buren av fyra män, och texten »fler offentliga damtoaletter i Köpenhamn!«.

Sigrid Friis Proschowsky går inte till val på fler damtoaletter. Däremot är jämlikhet viktigt för henne. Hon är ordförande för Radikal Ungdom, ungdomsförbund till Radikale Venstre – svenska Liberalernas systerparti, men som i dagens politiska landskap kanske har mer gemensamt med Centerpartiet eller Miljöpartiet.

Vi träffar Sigrid på ett café vid Nørreport på söndagsmorgonen. Det märks inte att hon dagen innan har kampanjat i alla kommuner på östra Jylland. Hon är provocerande pigg och glad för att vara mitt i en valspurt. Vi köper en kopp kaffe och slår på bandspelaren.

Vi frågar om vilka reaktioner hon möter som invandringspositiv i Danmark. Radikale är ett av få partier som vill göra det lättare att invandra.

Sigrid ler och slår ut med armarna. »Jadu, man får höra att man är ‘PK’. Debatten i Danmark har blivit för extrem. Invandringsminister Ingrid Støjberg firade den femtionde åtstramningen av dansk migrationspolitik med tårta. I en TV-debatt kan politiker stå och säga att mänskliga rättigheter inte ska gälla i Danmark.«

Danmark, ett land med hälften så många invånare som Sverige, tog emot 20 000 flyktingar under asylkrisen 2015. Konsensus är att det var på tok för mycket. Sigrid verkar dock inte anse att hon är särskilt »utsatt« när hon driver en migrationsvänlig linje. I stället suckar hon över hur hon pedagogiskt och rationellt måste förklara hur Danmark kan integrera fler invandrare genom en god arbetsmarknads- och utbildningspolitik. Mest får hon svar från människor som tjötar om att hon »vill ha det som i Malmö«. Det är med andra ord lite som i Sverige, fast tvärtom.

Vi smuttar på det svaga kaffet. Mikael Jalvings tarmproblem får en förklaring. Danskarna är inga koffeinister.

I Danmark går det inte att spela offerkortet. Den som är personligen berörd av en fråga har heller inte tolkningsföreträde, utan måste leverera sakargument. Sigrid säger att ett sådant debattklimat huvudsakligen är bra, men också att den som har blivit utsatt på riktigt kan ha svårt att få gehör: »Vi är ju världens lyckligaste land, i Danmark kan ingen må dåligt.«

Vi frågar om det inte är lite märkligt att den »politiskt korrekta« uppfattningen, mainstreamåsikten, är att det är dåligt att vara politiskt korrekt? Är det inte PK att vara anti-PK?

»Jo, det kan man säga«, svarar Sigrid.

Vi pratar om ett annat hett debattämne: #metoo, kampanjen som syftar till att uppmärksamma sexuella trakasserier. Den är stor även i Danmark och Sigrid tycker att initiativet är bra.  Vi frågar vilket stöd och utrymme #metoo fått stöd i media och bland politiker. Sigrid svarar:

»Ja, det är många ministrar som har gått ut och stöttat kampanjen. Men den har även fått kritik. Många tycker att det inte spelar så stor roll, att en man la handen på en kvinnas rumpa för tio år sedan.«

Liksom i Sverige tycks mottagandet av kampanjen vara något av en generationsfråga.

Är vi så olika som vi tror?

Den gångna hösten har en av de stora politiska frågorna i Danmark varit ett offentligt
burkaförbud. Det stora borgerliga partiet Venstre, som innehar statsministerposten, vill instifta en lag som förbjuder ansiktstäckande slöjor. Partiet har dock länge varit splittrat. Precis som Thomas Harder på Ekstra Bladet anser många Venstrepolitiker att staten inte har att göra med människors klädval. I övrigt har regeringspartierna varit oense. Förslaget ser ändå ut att gå igenom eftersom Socialdemokraterna svängt.

En annan, i en svensk politisk kontext, kontroversiell lagskärpning är tiggeriförbudet. I somras röstade folketinget igenom skärpta straff för att tigga. En man från Rumänien har dömts till två veckors fängelse.

Kontrasten mellan burkaförbud och tiggeristraff – som knappast kan säga vara särskilt »GAL«, för den som gillar GAL-TAN-skalan – och de till synes frihetsälskande danskarna som röker på barerna är stark. Eller är den det?
Har Lena ten Hoopen verkligen rätt i sin spaning att Danmark på senare år har gått från att vara ett öppet, progressivt land till en nation där ledorden stavas inskränkthet och bakåtsträvande? Kanske är det en missuppfattning alltihop. Det danskarna älskar är kanske varken en filosofisk definition av frihet eller en svensk variant.

Danskarna försvarar den danska versionen av frihet, bestående av pilsner, politisk inkorrekthet ochttade fetter.

Dubbelmoral och hyckleri? Kanske. Å andra sidan kan man fråga sig om vi svenskar är rätt personer att döma.

Danskarna har egentligen aldrig gjort anspråk på att vara ett land där mångkultur och tolerans råder. Det är det vi som gjort. Och vad har hänt i Sverige? Miljöpartiet vill förbjuda könssegregerad idrottsundervisning, efter att en muslimsk friskola uppmärksammats i medierna. Partierna tycks ense om att nyanlända behöver gå kurser i svenska värderingar. Liberaler vill sätta stopp för religiösa skolor, eftersom alla har rätt till en uppfostran fri från religion. Uppenbarligen finns det skarpa, och i ett internationellt perspektiv snäva, gränser för den svenska toleransen.

De två länderna är olika på många sätt. Svenskar är i grunden bönder, präglade av socialdemokratisk kollektivism. Därav Systembolaget. Danmark, med sin historia av fria näringsidkare och handlare, är mer borgerligt sinnat. Därav Kristiania. Innerst inne vill dock både svenskar och danskar att andra ska vara som vi själva är. Vi vill försvara det vi har och det vi upplever som hotat. Skillnaden är att dansken säger det rakt ut.

Karin Pihl är Liberal Debatts kulturredaktör.

@Karin_Pihl

karin.pihl@liberaldebatt.se

Kajsa Dovstad är frilansskribent och läkarstudent.

@kajsadovstad

kajsa.dovstad@gmail.com

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr