På djupet

Agenda 2030 är en farlig papperstiger

Text: Martin Ängeby

FN skapades för att bevara fred och att slå vakt om den enskilda människans värde. Därför finns ett skimmer runt FN:s nya utvecklingsmål Agenda 2030. Målen prioriteras högt av regeringen, särskilt inom biståndspolitiken. Martin Ängeby, generalsekreterare på Silc, skärskådar vad agendan egentligen består i och vad den betyder.

Inom FN har det sedan starten funnits en spänning mellan diktaturer och demokratier. Medan demokratierna vill lägga fokus på rättigheter så vill diktaturerna lägga fokus på utveckling. FN:s utvecklingsagenda, Agenda 2030, har inte fokus på rättigheter. Detta är dess största brist. Och eftersom den inte bygger på rättigheter så kan den inte heller vara styrande för en liberal utvecklingspolitik. De viktigaste normerna till skydd för individen återfinns i den universella deklarationen för de mänskliga rättigheterna, som antogs av generalförsamlingen i Paris år 1948 med 48 röster för, noll röster emot och åtta blanka röster (bland annat från Sovjetunionen, Sydafrika och Saudiarabien). Här återfinns rätten till liv, yttrandefrihet, rörlighet inom och över gränser, asyl, fria val och organisering, men även vissa sociala rättigheter som mat, bostad, kläder, hälsovård och rimlig arbetstid.

Efter grundandet av FN och formaliseringen av de mänskliga rättigheterna, hade man kunnat tänka sig att organisationen och världens länder skulle skrida till verket. Men många av FN:s medlemmar var inte villiga att främja de rättigheter man kommit överens om ens från början.

I stället för att främja de normer som redan var etablerade (främst de mänskliga rättigheterna), utvecklades fler normer. Visionerna blev viktigare än verkligheten. Runt visioner kan man samlas, runt verkligheten tvistas det. Visioner är helt enkelt mindre politiskt känsliga. Nästa stora kompromiss på rättighetsområdet kom 1966. Då togs två konventioner, en med konventionen för medborgerliga och politiska och en om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I den senare åtog sig undertecknarna att det skulle utgå »lön på allmänna helgdagar« och att »förbättra metoder för produktion, lagring och distribution av livsmedel«. Sovjetsfärens ande vilar över den ekonomisk-sociala konventionen, frihetligheten över de politiska rättigheterna.

Agenda 2030 antogs i samband med att FN firade 70 år. Programmet är ett flaggskepp med 169 globala mål som FN:s medlemsländer har åtagit sig att genomföra. De 169 målen sorteras under 17 aggregerade målrubriker, till exempel »säkerställa hållbara konsumtions- och produktionsmönster« (mål 12) eller »bygga motståndskraftig infrastruktur, verka för en inkluderande och hållbar industrialisering samt främja innovation« (mål 9). Rusiga av den globala marknadsekonomiskt drivna tillväxten som lyft miljontals personer ur fattigdom förenas alla länder i att fattigdomen nu ska avskaffas en gång för alla.

De globala målen bygger på omfattande kompromisser som har gjort dem luddiga där de behöver vara skarpa. Särskilt i frågan om jämställdhet blir detta tydligt. Vi kan till exempel läsa i mål 5 (jämställdhet) punkt 5.4 att ambitionen är »att främja delat ansvar inom hushållet och familjen, i enlighet med vad som är nationellt lämpligt«. Vad betyder en sådan målsättning? En annan favorit är mål 17 som ska »stärka genomförandemedlen och återvitalisera det globala partnerskapet för hållbar utveckling«. Mål 14 ska »Föra en mer samstämmig politik för hållbar utveckling«. Vanligt folk kan så klart inte förhålla sig till denna mening, men den hänför till den västliga biståndslobbyn som menar att all politik ska underordnas biståndspolitikens mål. I Sverige finns något hopplöst som heter »Politik för Global Utveckling« (PGU) som klubbades i riksdagen 2003 men som aldrig producerat något annat än varmluft och papper. Samtidigt manar mål 14.15 att »respektera varje lands politiska handlingsutrymme och ledarskap att fastställa och genomföra politik för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling«.

De globala målen är bindande och ska nominellt därför stå över nationell politik. Det betyder att regeringen Löven har satt prioriteringar som ska gälla även för nästa regering. Vanligtvis är det medborgarna som genom demokratiska val utser en regering, som i sin tur deklarerar sina intentioner i en regeringsförklaring. Om Agenda 2030 är överordnat nationell politik så är det, på det principiella planet, inte rekommendabelt att prioritera något annat än Agenda 2030.

Är det då effektivt att sätta ambitiösa mål? Det är inte säkert. Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i Europa har till exempel varit regeringen Lövéns mål, men inte kan de trolla fram någon full sysselsättning för det. Det är vägen till målen som är avgörande, inte ambitionen i sig. EU är en alternativ modell till FN. Även om fred och frihet är vad som framhålls i högtidstalen, så bygger EU på det praktiska samarbetet. Handel med kol och stål. Gurkors vinkel. Utvärdering av läkemedel för människor och djur. En monetär union med starkare krav på redovisning och revision. Steg för steg, reglering för reglering, skapas freden och friheten.

Vad gäller Agenda 2030 lämnar man vägen till målen helt okommenterad. Vissa mål är lovvärda men till synes ouppnåeliga. Igen, i jämställdhetsmålet (5) kan vi läsa ambitionen att »avskaffa alla former av diskriminering av alla kvinnor överallt«. Någon däremot? Självklart inte! Men det torde inte finnas någon seriös person som tror att det till år 2030 ska vara möjligt att avskaffa all diskriminering överallt. En kan tänka sig att det funnits olika förhandlingsteam med olika traditioner av realism för de olika målen. På havsmiljöområdet heter det mer försiktigt att »till 2025 förebygga och avsevärt minska alla slags föroreningar i havet«. Inte att avskaffa all förorening överallt.

När FN först satte upp utvecklingsmål i slutet av det förra århundradet, blev det på sätt och vis en succé. Man enades om att arbeta mot åtta mål. Personer inom FN:s utvecklingsarbete uppskattade att det nu fanns tydligare avgränsningar än tidigare. Många länder hade lagt av sig den socialistiska ekonomins gissel och liberaliserat ekonomierna, varför länder som Kina och Indien fick snabb tillväxt och välfärdsutveckling. Utvecklingsmålen låg i tangentens riktning.

De nya målen är 17 till antalet med 169 delmål. Inget viktigt är bortglömt. Tvärtom är allt mellan himmel och jord med. Målen är därför inte avgränsande. Vissa mål är ambitiösa samtidigt som det är tydligt att många länder arbetar i motsatt riktning. Att diskriminera kvinnor till exempel något som man i flera länder signalerar att man vill fortsätta med.

En majoritet av FN:s medlemsstater är inte fullt fria, så staternas representanter har sett till att frihet och mänskliga rättigheter inte har någon framskjuten plats i de globala målen. Alls. Medan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 talar om fria val så använder Agenda 2030 ett vagare språk. Man vill »bygga upp effektiva och transparenta institutioner med ansvarutkrävande på alla nivåer« (16.6) och »säkerställa ett lyhört, inkluderande, deltagandebaserat och representativt beslutsfattande på alla nivåer (mål 16.7). Längre kom inte förhandlarna från Sverige och resten av världen. Svensk biståndspolitiks högsta mål är att öka handlingsutrymmet för människor som lever i fattigdom, ofrihet och ofred. Men de ofria har inget att hämta i Agenda 2030. Demokratin lyser med sin frånvaro. Dessutom har jordens länder också valt att låta varje land själv mäta sin måluppfyllnad. Så kan vi till exempel läsa i Venezuelas rapport att pensionerna har ökat flera år i sträck. Att pengarnas värde samtidigt har minskat tusenfalt väljer man att inte rapportera.

Ambitionen att skapa en bättre värld delas av de flesta. Men vi vet samtidigt att de godaste av intentioner ändå kan leda till fördärv. Särskilt om de kräver blind tro och underkastelse. Det är fel att kalla Agenda 2030 för en planekonomisk ansats. För det finns ingen plan. Däremot kan man kalla det för kommandoekonomi. Den svenska regeringen har givit kommando till samtliga department att ta fram handlingsplaner för genomförandet av målen. Den oinvigde skulle kunna tro att de 169 målen fördelats på de departement som sysslar med respektiva fråga. Men då känner de inte en viktig princip i FN-sammanhang: allt är lika viktigt.

Denna princip har upprätthållits genom kampen mellan marknadsekonomierna och socialismen. Marknadsekonomierna skyddade enskilda medan socialisterna försökte ge allt åt alla. »Ni har gratis läkarvård men inte ekonomisk frihet«
sa den ene. »Ni har ekonomisk frihet men fattiga utan läkarvård« sa den andra. Aldrig kunde de enas om vilket som var en förutsättning för det andra. Vi kan se spänningen i Agenda 2030-deklarationens 75:e paragraf: »Vi upprepar att denna agenda samt målen och delmålen för hållbar utveckling, inklusive genomförandemedlen, är universella, odelbara och sammankopplade med varandra«.

När den svenska regeringen skickar ut ett kommando om genomförande till departement och myndigheter måste de alltså yttra sig om hur den egna verksamheten relaterar till 169 olika mål. SMHI måste ge ett svar på hur man vill »väsentligen minska alla former av korruption och mutor (mål 16.5). Forskarskattenämnden ska »till 2030 bygga upp motståndskraften hos de fattiga och människor i utsatta situationer och minska deras utsatthet och sårbarhet för extrema klimatrelaterade händelser och andra miljömässiga katastrofer«. Danshögskolan måste i sin handlingsplan redogöra för hur man till 2020 ska »halvera antalet dödsfall och skador i trafikolyckor i världen« (mål 3.6).

Regeringen har beställt handlingsplaner från departementen. Departementen har levererat handlingsplaner till regeringen. Dessa har dock ännu, sex månader senare, inte gjorts offentliga. Antingen har de varit så långa att regeringen ännu inte hunnit läsa dem. Eller så är de lika hopplösa som uppdraget att skriva dem. Genomförande av Agenda 2030 liknar på detta sätt införandet kommunismen. Det finns ett mål ett utopiskt tillstånd för världen, där ingen är hungrig och ingen får stryk. Det finns ett nuläge som inte är lika tydligt, men ganska beforskat, som redovisar i UNDP:s och världsbankens utvecklingsrapporter. Men när det gäller metoder för att gå från dagens verklighet till det utopiska tillståndet så finns det inte mycket att tillgå. Vad kan vi lära av planekonomin? heter en nyligen utgiven essä av Mattias Svensson på Timbro förlag. »Det fanns ingen plan för planekonomi« konstaterar Svensson. Marx och andra utopister kan vara skickliga på att analysera hur ett ekonomiskt system fungerar i sina mekanismer och konsekvenser. De förmår också att måla en tilltalande bild av framtiden. Men föga kraft ägnas åt att förklara resan från A till B.

På Miljöpartiets »egna« departement – på kulturdepartementen och på UD:s u-landsavdelning – har Agenda 2030 fått visst genomslag. I en artikel om Östasiatiska museets märkliga politisering noterade SvD:s Ola Wong att museets uppdragsbeskrivning liknade vad man kan förvänta sig för en svenska afghanistanstyrka. Och så är det, om alla svenska myndigheter ska genomföra Agenda 2030 så kan de inte samtidigt göra andra saker som förväntas av dem.

Den svenska regeringen satsade hårt när Agenda 2030 var undertecknat. Sverige tog på sig att bli en »champion state« för genomförandet av Agenda 2030, jämte Jacob Zumas kräftgående Sydafrika och andra länder. En trojka av ministrar fick uppdraget att samordna arbetet: biståndsminister Isabella Lövin, civilminister Ardalan Shekarabi och framtidsminister Kristina Persson. Regeringen har lagt ett uppdrag på SCB att mäta var Sverige står i förhållande till målen. SCB har inte kunnat ge något heltäckande svar än. Av departementens handlingsplaner har vi inte sett en tummetott. Framtidsministern har symptomatiskt nog avgått och framtiden för Agenda 2030 är minst sagt oviss.

Agenda 2030 i huvudsak en papperstiger. Men den är inte ofarlig. Den är ett floskelmoster som skapar stora mängder byråkrati och trögheter. Den tar fokus från FN:s huvudsyfte, att skapa fred och att främja mänskliga rättigheter.

Martin Ängeby är generalsekreterare på Silc, Swedish International Liberal Centre.

@MartinAngeby

martin.angeby@silc.se

Fler artiklar av Martin Ängeby

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr