På djupet

Populismens kärna är en annan syn på demokratin

Text: Lennart Nordfors

Det talas mycket om »populism« och vikten av att möta eller bekämpa den. Men hur ska så ske om vi inte vet vad den innebär? LD:s Lennart Nordfors redogör för viktiga slutsatser från forskningen och försöker med hjälp av denna bättre förstå Sverigedemokraterna.

»Invandringspolitiken är bara en tillämpning« skriver Håkan Holmberg i sin idéanalys1 av Sverigedemokraterna, utgiven av Frisinnade klubben och Arena Idé. Partiet vilar på djupare rötter än så; det handlar om en sammanhängande världsbild, där migrationspolitiken bara en pusselbit. Sverigedemokraterna är ett idéparti, inte ett enfrågeparti, konstaterar Holmberg.

Man kan anta att just de starka ideologiska rötterna  är en del av förklaringen till varför Sverigedemokraterna uppvisar en helt annan stabilitet än föregångaren i riksdagen: Ny Demokrati. Medan Ian Wachtmeister och Bert
Karlssons parti var ett personligt projekt som vilade på ett knippe löst sammansatta uppfattningar, där invandringsmotståndet var den viktigaste, är Sverigedemokraterna genomtänkta.

Det handlar om principer och idéer som är väl förankrade i idéhistorien, och som kan äga olika tillämpning vid olika tidpunkter. Det medger långsiktigt tänkande och en långsiktig strategi.

Sverigedemokraterna har nått sina framgångar i en tid när deras idériktning nått internationell framgång. Det ger ytterligare kraft: att vara en del av internationell politisk våg stärker partiet moraliskt och placerar dem än tydligare i centrum för uppmärksamheten.

Vad vet vi om »högerpopulismen« mer generellt (en felaktig benämning, jag återkommer till det längre fram)? Några nedslag i aktuell forskning ger besked. Tre punkter står ut:

1. Det är först och främst en kamp mellan idéer och värderingar.

Efter »Brexit« och Donald Trumps seger har det blivit en vedertagen sanning att förklaringen ska sökas i ekonomiska förhållanden. De skulle vara reaktioner från globaliseringens och
kunskapssamhällets förlorare, de som hamnat på skuggsidan. Det handlar om arbetslösa industriarbetare vars jobb flyttat utomlands, om det faktum att en liten minoritet lagt beslag på globaliseringens vinster och folk som blivit lurade av finansaktörerna i samband med kraschen 2008.

Två av världens ledande statsvetare, Pippa Norris och Ronald Inglehart, prövar tesen ovan i en forskningsartikel2 där den ställs mot en annan hypotes om vari förklaringen består. Mothypotesen känns igen från andra delar av Ingleharts forskning. Han är mest känd för World Values Studies, en världsomfattande värderingsstudie som pågått under ett stort antal år. Det är härifrån bilden av Sverige som »världens modernaste land« är hämtad.

I slutet av sextiotalet bröt de postmoderna värderingarna igenom på allvar i samband med ungdomsrevolten. Liberala och frihetliga värderingar om internationalism, multikulturalism och gröna värderingar fann fäste. En ny syn på relationen mellan könen – och därmed familjen – fick sitt genombrott, fri abort infördes och en öppen attityd etablerades i det som numera kallas HBTQ-frågorna.

Sedan dess har de liberala och postmoderna värderingarna växt sig allt starkare. Det vi i dag skulle uppleva är en »kulturell backlash« från dem som aldrig känt sig hemma i detta öppnare och mer tillåtande kulturklimat. Det handlar om personer, som alltjämt värderar de fastare och traditionella normerna som fått stryka på foten.

Migrationen är här bara en faktor bland flera; invandringen har tillsammans med det som Sverigedemokrater och andra kallar »PK-värderingarnas« allmänna dominans skapat ett samhälle som många inte känner igen sig i.

Statistiska analyser av internationella data visar att den ekonomiska förklaringen har svagt förklaringsvärde avseende röstning på populistpartier. En modell som tar in värderingar har mycket bättre förklaringskraft. Och när de ekonomiska och de kulturella förklaringarna prövas mot varandra visar sig de senare vara viktigare.

Norris och Ingleharts forskningsresultat får mig att tänka på den så kallade »Trump-paradoxen«: Hur kan det komma sig att en dollarmiljardär kan ställa i spetsen för missnöjet?
Svar: det är inte ekonomin som är avgörande, utan kulturen. Trump har med sin stil och med sina budskap kanaliserat en djupt liggande känsla av att världen sprungit ifrån den livsstil och de värderingar som präglar grupper utanför storstäderna, äldre personer och dem utan högre utbildning.

2. En ny politisk karta

Frankrike är kanske det tydligaste aktuella exemplet på hur den politiska kartan håller på att göras om. Många har pekat på Emmanuel Macrons djärvhet. Hela hans strategi byggde på hans antagande att själva den politiska kartan befinner sig under omvandling.

Mot den traditionella högern och vänstern ville han lansera ett nytt alternativ – ett mittenalternativ längs höger-vänsterdimensionen som samtidigt befinner sig långt ut på skalan om öppenhet–slutenhet (eller globalisering–nationalism). Vid hans valmöten var varannan flagga EU:s. Skiljelinjen mellan hans parti En Marche och Le Pen skulle framgå tydligt. Segertalet hölls till ackompanjemang av EU-hymnen.

Den gamla höger-vänsterskalan betyder mindre. Mer avgörande är en ny dimension –  den har många namn, men låt oss kalla den »öppet–slutet samhälle«. Anhängarna av slutenheten, dit Front National räknas, behövde mötas av en ny, liberal, motpol som hyllar öppenheten och som är en samling mellan gamla huvudmotståndare längs höger-vänsterskalan.

För att uppfattningen ska vara sann måste det vara fel på uttrycket ”högerpopulism”. Om det är en genuint ny karta måste positioner på höger-vänsterskalan vara i allt väsentligt orelaterade till platsen på skalan »öppet-slutet samhälle«. Annars är ju idén om slutenheten bara ett nytt element i gammalt, välkänt, högertänkande.

En indikation på att det kan vara så är en analys av riksdagskandidaters svar på SVT:s valkompass i samband med riksdagsvalet 2014.3 Där hamnar Sverigedemokraterna längst ut på »öppen-sluten« skalan, men strax till vänster om mitten på höger-vänsterskalan. De ligger på ungefär på samma position som Socialdemokraternas riksdagskandidater.

För att verkligen testa idén om två oberoende politiska konfliktdimensioner krävs internationella jämförelser. I Norris-Ingleharts artikel görs en sådan analys. Tesen får stöd. Det visar sig att de europeiska »högerpopulisterna« fördelar sig ganska jämnt längs höger-vänsterskalan, men högt upp på »slutet-öppet samhälle«. Långt till höger placerar sig UKIP, långt till vänster grekiska Gyllene Gryning.  Sverigedemokraterna hamnar, även här, strax till vänster om mitten, och klassas av forskarna som »populist-left«.

Den som följer svensk politik ser följdeffekterna av den nya politiska kartan. Den visar hur Sverigedemokraterna skulle kunna utöva stort inflytande. I mitten, i positionen som tungan-på-vågen, finns makten när
minoritetsparlamentarism råder. Sverigedemokraterna är inte den borgerliga varianten av Vänsterpartiet. De kan, i kraft av sin mitten-vänster position,  spela ut blocken mot varandra, vilket också sker. Först fälla Socialdemokraternas budget. Sen hota att fälla Alliansens statsministerkandidat.

Den nya kartan förklarar också den marxinspirerade vänsterns oförmåga att möta den nya populismen. När denna vänster stöter på den vänsterorienterade varianten av populism, som Marine Le Pen, förvirras de av den antikapitalistiska syn den står för. De globala marknaderna, inte minst finansmarknaderna, attackeras av Le Pen som ett hot mot nationen. Retoriken är vänsterns egen. Alltså kunde inte Åsa Lindeborg ta ställning mellan Macron och Le Pen. Båda uppfattades som lika onda av Aftonbladets kultursida.

Den ideologiska huvudmotståndaren mot det slutna samhällets talespersoner är inte vänstern, utan liberalismen. Jimmy Åkesson gör alltså rätt när de angriper »liberalismen« (alternativt »vänsterliberalismen«) som sin främsta motståndare.

3. Det är demokratisynen som skiljer

I november 2016 delade Sverigedemokraterna och deras partivänner i Europa ut »European Freedom Award« till Vaclav Klaus, expresident i Tjeckien. Hans tacktal möttes, enligt rapporter, av stående ovationer från den samlade publiken. Talet handlade om hur fel Klaus hade tänkt som ledare för Tjeckoslovakiens »sammetsrevolution« då kommunismen störtades. Ett centralt avsnitt bestod av ett generalangrepp mot idén om universella mänskliga rättigheter:

»Vi underskattade att det växande förhärligandet av mänskliga rättigheter i verkligheten innebar ett revolutionärt förnekande av medborgerliga rättigheter och många av de friheter och beteendemönster som kopplas till dessa. Mänskliga rättigheter är oberoende av medborgarskap. Därför innebär –ismen om mänskliga rättigheter att enskilda länders suveränitet undergrävs.«4

Här, i demokratisynen, finns deras övertygelse. Liberal demokrati bygger på en balans mellan majoritetsregeln (byggd på bland annat den medborgerliga rätten att rösta) och på mänskliga rättigheter knutna till individen. I en liberal demokrati åtnjuter minoriteter skydd.

Den populistiska demokratisynen förnekar minoritetsskyddet. Statsvetaren Cas Muddes5 definition av populism är klassisk. I centrum finns en samhällssyn där två grupper ställs mot varandra: det »sanna folket« och »den korrupta eliten«. Folket är bärare av en »folkvilja« som måste få härska oinskränkt.

Den holländske historikern Pepijn Corduwener har fördjupat definitionen i en jämförande studie av Geert Wilders PVV:s och österrikiska FPÖ:s ideologier.6 Han finner ett mönster.

Den liberala staten attackeras för att inte vara »neutral« och att ha fallit offer för ett »partivälde«. »Neutralitet« kan, i denna mening, endast vinnas om staten följer och respekterar folkviljan. Alltså måste all offentlighet som kan balansera folkmakten förlora sitt oberoende. Dit hör domstolsväsendet. Dit hör Public Service.

Men alla som bor i ett land är inte »folket«. Bara de som delar nationens kultur (och präglas av »nedärvd essens« som det heter i Sverigedemokraternas principprogram) utgör »folket«. Därav invandringsmotståndet. Och därav attacken på individuella rättigheter och idén om att flera kulturer kan samsas om samma plats.

Så utsträcks den politiska domänen – »folkviljans« räckvidd – till kulturinstitutioner och skolan. Deras roll är att vårda och säkra den nationella kultur, varur folkviljan springer.

Därmed är vi tillbaka till Håkan Holmbergs studie av Sverigedemokraternas idévärld. De är inte ensamma, utan är goda representanter för en bred idériktning. Och vi vet från Polen och Ungern att de inte tvekar att omsätta idéerna i handling när maktpositionen så tillåter.

Ett kort steg bort från demokratin

Var går gränsen mellan att förespråka »illiberal demokrati«7, alltså en demokrati som enbart tar stöd i majoritetsregeln och inte inbegriper rättigheter för minoriteter och individer, och att slutligt lämna demokratin enligt alla dess möjliga definitioner?

Den nationella populismen och den marxinspirerade vänstern är lika på en punkt. De står inte bara för en övertygelse om hur samhället bör utvecklas, utan också om vad »folket« ska tycka och tänka. Den ena talar om »klassmedvetande«, den andra om en folkvilja som reflekterar en tänkt nationell kultur.

Hur ska man reagera om »folket« inte tycker »rätt«, om de tvärtemot teorin stöder tolerans och mångfald? Det är då lockelsen uppstår att börja agera själv i »folkets namn«.

Vi ser det hända, dagligen, när människor utifrån frustration med majoritetens uteblivna revolt mot »etablissemanget« sprider hat, bränner flyktingförläggningar och antastar flickor med huvuddukar. När så sker är det inte ett klart brott mot ideologin, utan en möjlig fortsättning av den. Det är bara att följa Victor Orbans uttalande när han förlorat det ungerska valet 2002: »Vi kommer inte att vara i opposition, moderlandet kan inte vara i opposition.«

Lennart Nordfors är ledamot av LD:s redaktion och fil.dr i statsvetenskap.

lennart.nordfors@liberaldebatt.se

Referenser

1 Holmberg: Den farliga mångfalden – om Sverigedemokraternas världsbild. Arena idé och Frisinnade klubben 2017

2 Inglehart, Norris: Trump, Brexit and the Rise of Populism: Economic have-nots and Cultural Backlash. Harvard Kennedy School Research Working Paper 16-026 2016.

3 Faktoranalys på riksdagskandidaternas enkätsvar från SVT:s valkompass för riksdagsvalet 2014. Commentarypage.eu/rpubs.com

4 Klaus: tacktal vid EDDE:s konferens i Stockolm 4 november 2016.

5 Mudde (2004): The Populist Zeitgeist. I Government and Opposition 39 (4) sid 542-563

6 Corduwener (2014): The Populist Conception of Democracy beyond Popular Sovereignety«. I Journal of Contemporary European Research 10(4), sid 423-437

7 Begreppet myntades av Fareed Zakaria för att beskriva länder där man genomfört allmänna val men där väl fungerande rättsstat saknades. Se Zakaria (1997): Rise of Illiberal Democracy. I Foreign Affairs Nov/Dec 1997, 76:6. Det relanserades sedan av Victor Orban i ett tal där han kommenterade sin valseger 2014.

Fler artiklar av Lennart Nordfors

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr