Perspektiv

Otryggt, otacksamt och bitvis helt orimligt – Varför vara journalist år 2017?

Text: Malin Ekman

image00004
Medieföretagen påstår sig vilja konkurrera med »kvalitet« men är sällan beredda att satsa på de som ska levererar den. Frilansjournalisten Malin Ekman menar att de stora arbetsgivarna i mediebranschen måste förändra hur de ser på sina medarbetare.

Sällan har det med sådant eftertryck som nu orerats om kvalitet i betydelsen oberoende förstklassig journalistik. Det är den som ska skilja de traditionella medierna från nätets avigsidor: de som appellerar till vårt sug efter lättsmält förströelse eller bedräglig bekräftelse av vår egen uppfattning av sakers tillstånd. Det är med kvalitet vi ska konkurrera.

Vi ser ett nytt slags självförtroende, efter flera år av rotlöshet och nervöst sneglande på andra. För inte särskilt länge sedan betraktades de amerikanska klicksajterna som en sorts föredömen.

I dag har de svenska medieföretagen, fortfarande med de amerikanska som ett slags allsmäktiga förebilder, förstått bättre och skruvat om sina antaganden. De har följt The New York Times digitala prenumerationsframgångar och upplevt egna. Äntligen börjar de digitala läsarintäkterna ta fart, såväl i riks- som lokalpress

Analyserna pekar i samma riktning: de snabba nyhetstexterna ger räckvidd och förutsättningar för annonsaffär medan de kvalitativa jobben – som gräv, välarbetade reportage eller unika lokala inslag – genererar läsarintäkter.

Tacksamt nog har det gjort arbetsgivarna mer sofistikerade. Reportrar rangordnas inte längre bara efter hur många klick eller delningar deras alster ger, utan efter hur lång tid läsaren spenderar med texterna och hur benägen hen är att teckna en digital prenumeration.

Det är en hoppfull utveckling. Men menar medieföretagen allvar med sina vackra ord om kvalitet borde de förändra synen på dem som levererar den. Jag var nyligen på en konferens i Köpenhamn där redaktörer och direktörer från medieföretag världen över tillstod att man nuförtiden ofta bemöter journalister med arrogans.

Det är en missuppfattning att de bästa journalisterna alltid klarar sig. Jag har sett några av mina mest begåvade kollegor sluta efter bara några år i branschen. De har försvunnit till läraryrket, diplomatprogrammet, Svenskt Näringsliv, PR-branschen, myndighetsvärlden, juridiken.

Inte för att de inte gillade journalistiken. De var inte trötta på yrket men på branschen. För att den aldrig såg deras potential, för att den inte gav dem möjlighet att utvecklas, specialisera sig, visa framfötterna, göra misstag och lära sig av dem.

I stället kastades de mellan hopp och förtvivlan, mellan lovande utfästelser och svävande svar om eventuell kontraktsförlängning.

Journalistutbildningarna på JMK och JMG är några av landets svåraste att ta sig in på, men avgångsstudenterna behandlas sällan som individer med högre mål än att över huvud taget ha ett jobb.

Flera av mina vänner i branschen vittnar om utbrändhets- och depressionssymptom. Men de klagar inte av rädsla för att kapa livlinan.

Som journalist förväntas du vara tacksam. Men tacksamheten är ofta förlamande, eftersom den lätt hindrar innovationskraft och minskar benägenheten att tänka utanför de givna ramarna. Så fungerar inte en arbetsplats som tillvaratar kompetens.

Jag minns en av mina första arbetsplatser. Vi var två som började samtidigt. Båda lika unga och hungriga. Den stora skillnaden låg i hur vi bemöttes. Honom presenterade cheferna skämtsamt med orden »säg hej till vår nya vd«. Mig frågade kollegorna hur länge jag fick bli kvar, och om jag verkligen tänkt igenom mitt beslut att bli journalist. Oddsen såg, förklarade de, mörka ut. Jag tror att det hade lika mycket att göra med fördomar om journalister som om kön.

Det var inte någon upplyftande start på karriären jag drömt om. Hela tiden samma känsla av att vara utbytbar, och av att ha gjort det svårt för mig själv.

Senare gjorde jag, frustrerad av upplevelsen av att sakna riktning och att inte få utlopp för något slags inneboende drivkraft, en avstickare till en master på KTH och Handelshögskolan innan jag insåg att jag inte kunde vara utan journalistiken och hoppade av utbildningen.

Jag bestämde mig, som den romantiker jag trots allt är, för att traggla vidare. Medvetet har jag hållit mig borta från LAS-karuseller och till och med ett par erbjudanden om fasta tjänster, för att satsa på skrivandet i egen firma. Det har hittills fungerat eftersom jag har låga omkostnader och ingen familj att försörja. Oron är en del av paketet, agerar både bränsle och broms.

I ett större perspektiv är det dock naivt att tro att en marknad som den jag beskriver producerar de bästa journalisterna.

Flera svenska medieföretag, däribland Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, har blivit bättre på att tillsätta fasta tjänster. Det sänder signaler i positiv riktning. Men förmågan, och kanske benägenheten, att investera i journalister har begränsningar.

I januari aviserade DN en satsning på lokalkorrespondenter med Washington Post som förlaga. I praktiken innebär det att 20-tal frilansjournalister står till förfogande om någon lokal händelse når riksintresse. Det är lovvärt att DN satsar på lokal bevakning. Samtidigt innebär upplägget att DN får kredden medan frilansarna tar risken. Att ha ett frilansnätverk på pappret kostar inget.

Arbetsgivarna förlitar sig fortsatt på att det journalistiska kallet ska väga tyngre än de nyckfulla arbetsvillkoren. I längden tror jag att det är en riskfylld förespegling. Journalistiken riskerar att bli en klassfråga, inte bara som konsumtions, utan också som yrkesform.

Utvecklingen är tydlig bland kreativa yrken i storstäderna. Jag märkte det när jag var fattig frilansjournalist i New York. Överallt träffade jag unga européer som praktiserade i mode-, konst-, PR- och tidningsvärlden.

Förutom sina kreativa drömmar förenades de i sina försörjningsvillkor. De hade alla föräldrar som betalade för att de skulle slita oavlönat i sina respektive kreativa nischer i två-tre år innan de, förhoppningsvis, skulle lyckas over there eller hemma i Paris, Warszawa eller Stockholm med nya erfarenheter i bagaget. Meritokratins ideal om allas lika förutsättningar att förverkliga sin inneboende potential kändes avlägset.

Jag träffade den tidigare The Guardian-redaktören Emily Bell i Oslo i början av sommaren. Hon berättade att journaliststudenterna på Columbia University, där hon numera undervisar, inte längre förväntar sig att de ska försörja sig som journalister mer än i bästa fall tillfälligt. För det betalar de (eller föräldrarna, banken, eller någon stipendiefond) enligt skolans egna beräkningar 101 422 dollar per år, motsvarande 860 000 svenska kronor.

Journalistyrket har alltid attraherat barn till akademiker. Jag minns att lärarna talade om det på JMK när jag pluggade där 2007. Mångfalden fick underbetyg. Men den journalistiska arbetsmarknaden är konstruerad så att den premierar de som har socialt eller ekonomiskt kapital att falla tillbaka på.

Att göra karriär som journalist är oftast liktydigt med stor osäkerhet (utom möjligen om man är fastanställd av något av public service-bolagen). Det säkraste sättet att erövra en mer permanent plats är att satsa på att bli mediechef. Eller möjligen högljudd profil.

I dag premieras ofta åsiktsmaskiner framför oberoende journalister. Det märks i nyhetsföretagens externa rekryteringar. I en artikel i SvD Kultur (21/4) skriver SVT:s programdirektör Jan Helin, tillika tidigare publisher för Aftonbladet: »Finge man önska en ny trend inom journalistiken är det att vi nu förmår göra stjärnor av journalister som är åsiktsresistenta, och som med passion för fakta förmår berätta spännande och sakligt.«

Det är ett berömvärt önskemål. Men det fordrar, precis som Helin beskriver, att medieföretagen efterfrågar idealet i praktiken. Alltför många, däribland mediechefer, är mer upptagna om vem som säger något än vad som sägs. Det är ett föga intellektuellt förhållningssätt till journalistik.

De traditionella medieföretagen har därtill talat mycket om betydelsen av att »investera« i programmerare, designers och tekniska plattformar. Dessa investeringar är fullständigt nödvändiga om branschen ska ha en chans att ta sig igenom den transformation man befinner sig mitt uppe i. Men det är inte med distributionen utan innehållet som vi konkurrerar.

Om vi tror på journalistikens genomslagslagskraft och överlevnadsförmåga måste vi behandla den som en framtidsbransch. Journalister måste få vara mer än kuggar i maskineriet. De måste värderas efter sina särskilda kompetenser och drivkrafter och tillåtas utveckla sådana.

Mediebranschen har en lång väg kvar. Det handlar inte bara om ekonomiska investeringar utan om hur man behandlar de människor som utför hantverket.

Det anstår en bransch med så hög svansföring som mediebranschen att högre värdesätta den yrkeskår som utgör existensberättigandet. Låt medieföretagen förtjäna sina medarbetare.

Malin Ekman är fristående medarbetare i Svenska Dagbladet Kultur och Näringsliv. Hon är tidningens expert på mediefrågor och skriver även intervjuer, reportage och personliga kolumner.

@malinekman
malin.a.ekman@gmail.com

Fler artiklar av Malin Ekman

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr