Perspektiv

När den ryska lögnen blir till sanning

Text: Henrik Malm Lindberg

I våras besökte Rysslands ambassadör i Sverige föreningen Heimdal i Uppsala. Ekonomhistorikern Henrik Malm Lindberg besökte föredraget som blev en riktig skräckupplevelse.

När jag sätter mig till rätta i Ihresalen på Uppsala universitet känner jag omgående att det är något som inte stämmer. Mannen på scenen är Rysslands ambassadör Viktor Ivanovitj
Tatarintsev. Tatarintsev är Rysslands, alltså Kremls och därmed Vladimir Putins man i
Sverige. Men han är allt annat än nidbilden av en rysk apparattjik med illasittande kostym samt tillhörande butter uppsyn och stenansikte. Tvärtom. När han börjar tala finns skämtsamhet och gemyt som ackompanjerar budskapet.

Enligt den skojfriske mannen tio meter bort är Ryssland fredligt sinnat. Ryssland har inga onda avsikter. Nej, ryssarna söker dialog och samförstånd med alla sina grannländer som man dessutom uppskattar – inte minst Sverige.

Här har Tatarintsev levt i snart 20 år i regimens sold. Däremot är Ryssland omringat av fiender, men inte heller fienderna hotar man. Moskva sysslar bara med »motåtgärder«. Som i de georgiska provinserna Abchazien och Sydossetien i augusti 2008 eller som på Krim och i östra Ukraina sedan 2014. Men något hot från Ryssland existerar absolut inte. Det finns dock något som skaver. Viktor Ivanovitj Tatarintsev har nämligen i alla fall en sak gemensamt med
nidbilden av en diktaturens hantlangare. Han kan konsten att manipulera fakta. Bra dessutom.

Efter att ha lyssnat till den jovialiske ambassadören tar jag mod till mig och ställer en fråga. Den gäller en av Tatarintsevs huvudpoänger, det så kallade »löftet« som ska ha givits av västmakterna i samband med Rysslands återförening 1990. Då skulle Mikhail Gorbatjov ha fått en muntlig, men tydlig, utfästelse om att försvarsalliansen Nato inte skulle utvidgas till det gamla Östeuropa. Om detta har politikerna på västsidan alltid varit glasklara: Inget sådant löfte gavs, medan den ryska sidan ibland – och på senare tid med emfas – hävdar att en sådan muntlig försäkran faktiskt gjordes.

Och den ska då Nato ha brutit genom sina utvidgningar. Men fakta sparkar alltid tillbaka. Denna gång i form av Mark Kramer som i tidskriften Washington Quarterly (2009:2) vederlade myten om att Ryssland skulle ha fått sådana utfästelser med hjälp av tidigare hemligstämplat material.

Men när jag har sökt motbevisa herr ambassadör och de månghövdade åhörarna om sakernas tillstånd så agerar Viktor Ivanovitj Tatarintsev som skickliga oratorer brukar göra. Dimridåerna läggs listigt ut. Mot mina fakta ställer han sina. »Jag vet med säkerhet«, »Vi har också källor« som, underförstått, visar på den ryska sidan av saken. Snart antyder han också att den tidskrift jag hänvisar till »Washington Post eller någonting« är köpt – och därmed naturligtvis inte trovärdig. Allt avslutas med en gemytlighet och ambassadören sträcker bildligt talat ut sin hand och menar att vi måste kunna »samtala« och tvista om saken, men »vara vänner«. Och förresten, lägger han till, något hot från Ryssland existerar absolut inte!

I Peter Pomerantsevs bok »Ingenting är sant och allting är möjligt: det nya Rysslands surrealistiska själ« (Ordfront förlag, 2016), så illustrerar författaren hur Putinregimen avtrubbar ryssarna med så många Potemkinkulisser att nästan ingen längre orkar fundera över vad som är sant och falskt. Väst har sina fakta men Ryssland har sina och tittar man tillräckligt länge på »Russia Today« så vet man snart att sanningen alltid kan vridas, skruvas och putsas på tills den inte längre ska gå att skilja från lögnen. Nu vet jag att de Potemkinkulisserna kan byggas också av gemytliga och skämtsamma hantlangare åt regimen.

Henrik Malm Lindberg är docent i ekonomisk historia och verksam vid Ratio.

henrik.lindberg@ratio.se

Fler artiklar av Henrik Malm Lindberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr