Perspektiv

Land ska med politik byggas

Text: Clara Sandelind

I debatten om »svenska värderingar« anförs från liberalt håll ofta att staten ska vara »neutral« och att det därmed räcker medborgare i Sverige följer lagarna. Statsvetaren Clara Sandelind menar att detta bygger på en grov förenkling av hur lagar uppkommer, vad de är och vilken roll de spelar i ett samhälle.

I ett väldelat blogginlägg förra året konstaterade den moderate Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark att i Sverige råder det inte »någon annan värdering än lagen«. Många som är kritiska till retorik om »svenska värderingar« upprepar gärna devisen att i Sverige får man ha vilka värderingar man vill, men man måste följa svensk lag. Synen att lag och moral kan separeras, eller att det inte är viktigt vilka värderingar befolkningen har, är dock missledande.

Hökmark menar att »[det] inte en fråga om värderingar som vi ska vädja till människor att omfatta, undervisa dem i eller hoppas på ett stöd för. Svensk lag ska upprätthållas genom polis, domstolar och rättsväsendets övriga institutioner.«

Förvisso, men det skadar inte att människor också håller med om att sexuella trakasserier, som Hökmark nämner, är moraliskt fel. Eller att de flesta tycker att det är moraliskt fel att gapa »ut med packet« mot demonstrerande ungdomar, så som rasisterna vid manifestationen mot utvisningarna till Afghanistan. Poängen är att om vi vill ha ett liberalt samhälle måste vi försvara detta politiskt, inte genom att åberopa »lagen« som om den hade universell giltighet och inte kunde ändras. Att ta omvägen via en nationell identitet genom att försvara värderingar som »svenska« är dock inte heller en speciellt lyckad idé, utan bidrar snarare till ytterligare exkudering.

Det spelar alltså roll vilka värderingar människor i ett samhälle har. De som vill värna »svenska värderingar« vill det rimligen därför att de oroas över att lagar inte kommer att efterföljas, eller att de kommer att ändras, om en växande del av befolkningen inte delar nuvarande lagars underliggande värderingar.

Att benämna liberala värderingar som  svenska är förvisso problematisk på många sätt.
Inte minst målar denna nationalism upp en falsk dikotomi mellan »svenskar« och »invandrare«, där båda grupper framställs som orimligt värderingsmässigt homogena. Dikotomin och homogeniseringen blir exkluderande då den som inte anses svensk nog kan misstänkliggöras för att heller inte vara liberal nog. Om ett av syftena med att göra liberala värderingar en del av en nationell identitet är att skapa gemenskap verkar det alltså mer troligt att konsekvensen blir den motsatta. Framförallt om invandrare måste visa att de förstår de liberala »svenska« värderingarna genom ett medborgarskapstest får nuvarande medborgare extra anledning att misstänka att invandrare på eget bevåg inte skulle vara, kunna eller vilja bli liberaler.

Vidare avpolitiserar nationalismen frågor om värderingar genom att förflytta dem till en förpolitisk nationell gemenskap. Man måste inneha den värderingsbaserade nationella identiteten innan man får delta i den politiska debatten, eller innan man får bli medborgare. Detta är för att den nationella identiteten, inte den politiska debatten, ses som garant och bärare av liberala värderingar. Värderingar blir en fråga om identitetspolitik, snarare än politik och ideologi, vilket också Gunnar Hökmark påpekar. Politisk debatt om vad som är rätt och fel ersätts med debatt om vad som är svenskt eller osvenskt.

Men det är just nationalismen som är problematisk, inte att värderingar diskuteras. Tanken att »i Sverige gäller svensk lag« är också avpolitiserande. För lagen är blott en gestaltning av de värderingar som vunnit den politiska kampen. Nya medborgare kommer förhoppningsvis vilja delta i politiken och deras värderingar blir därför relevanta för utformningen av lagarna.

Liberaler har alltid brytt sig om vilka värderingar medborgare har. Lagar är inte amoraliska påbud som medborgare följer enbart därför att de är uppbackade av statens våldsmonopol. Hökmark menar att respekten för svensk lag inte ska eller bör bero på vilka värderingar man har. Förvisso måste statens auktoritet härledas från institutioner och principer som är oberoende av innehållet i specifika lagar. Det blir godtyckligt om vi enbart följer lagen av anledningar som inte har med statens auktoritet att göra bara när vi tycker att de är moraliskt riktiga. En del anarkister menar att vi borde göra just det, eftersom de inte kan acceptera att statens auktoritet kan vara legitim. Men det lär urholka rättsstaten och därmed också människors frihet.

Däremot är det önskvärt att medborgare följer de flesta lagar därför att de tycker att de är moraliskt riktiga och inte bara för att staten tvingar dem. Det gör statsmakten mindre problematisk ur ett frihetsperspektiv. Jag är mer fri om jag väljer att följa en lag, än om jag enbart gör det för att staten hotar med våld om jag bryter mot den. Dessutom är det också mer troligt att människor följer lagen om de tycker att den är moraliskt riktig och staten kommer därför att behöva tillta färre tvingande åtgärder för att upprätthålla den.

Det är alltså missvisande att skilja på lag och värderingar. Lagar bygger på värderingar. Från ett liberalt perspektiv, där statens tvingande makt alltid är problematisk, underlättar det dessutom om de som följer lagen inte bara gör det på grund av statens våldsmonopol.

Diskussionen om nationella värderingar, som återfinns i flertalet europeiska länder, kan bättre förstås genom den filosofiska debatten mellan politisk och perfektionistisk liberalism. I vilken utsträckning kan statens våldsmonopol användas för att främja värden och värderingar som inte alla medborgare håller med om? Denna frågeställning uppstår i alla samhällen, men blir tydligare i samhällen med stor kulturell mångfald. Enligt politiska liberaler bör staten vara neutral mellan olika moraliska doktriner och levnadssätt, medan perfektionister menar att staten kan främja vissa sätt att leva på framför andra.

De som förordar att invandrare bör anpassa sig till nationella värderingar, eller som vill förbjuda religiösa friskolor för att de bygger på andra värderingar, sällar sig till det perfektionistiska lägret.

Två danska forskare, Per Mouritsen och Tore Vincents Olsen, har till exempel beskrivit hur dansk nationalism har blivit alltmer perfektionistisk i synen på frihet och parallellerna till svensk debatt är tydliga. Snarare än att förorda friheten att leva efter en egen moralisk kompass premieras att vara frisinnad och beredd på att även i det privata ifrågasätta alla djupt sittandes övertygelser. Perfektionistiska liberaler måste kunna förklara varför statens tvingande makt ska användas till att främja dessa värderingar som många mer traditionalistiska människor inte vill leva efter. Konflikter uppstår som bekant i frågor om religiösa friskolor och religiös klädsel, vilka inte strider mot grundläggande rättigheter men däremot mot ett sekulärt frihetsideal.

Skillnaden mellan neutral och en perfektionistisk liberalism bör dock inte hårdras. För det första kan (eller bör) ingen stat vara värderingsmässigt neutral. Politiska liberaler brukar rätteligen beskyllas för att dra en godtycklig distinktion mellan politiska värderingar, som de anser att staten inte bör vara neutral inför, och mer omfattande moraliska doktriner, som de anser att staten ska vara neutral mellan. Föga förvånande brukar värderingar som politiska liberaler själva gillar hamna i den första kategorin.

För det andra kan ingen leva i en stat där man håller med om alla lagar. Det är därför vi har demokrati och politik. Det är mindre problematiskt att staten tvingar oss att leva på ett sätt vi inte önskar om vi har möjlighet att påverka och ändra lagarna antingen i mer neutral riktning eller enligt våra värderingar.

Det viktiga för att respektera allas frihet är således att alla inkluderas i det demokratiska samtalet. Det spelar roll vad människor har för värderingar eftersom dessa påverkar politiska konflikter och skiljelinjer. De kommer att påverka lagarna beroende på vem som lyckas ta politisk makt. Det viktiga är att dessa värderingar är ett resultat av en inkluderande demokratisk process.

Vad nationalister i stället förespråkar är att värderingarna föregår politiken – de är redan fastlagda i den nationella identiteten. Det är exkluderande och problematiskt ur ett frihetsperspektiv att utesluta någon från politiken för att den anses ha fel värderingar. Det är däremot inkluderande att inom det demokratiska samtalet anse att någon har fel värderingar.

Det är också inkluderande att genom politiskt spel göra vad man kan för att försöka ändra på andra människors värderingar. Det är genom politisk kamp värderingar vinner mark.
Land ska med politik byggas.

Clara Sandelind är fil. dr i statsvetenskap och Leverhulme Research Fellow vid University of Sheffield. Hon forskar om nationalism, invandring och välfärdsstaten, framförallt inom politisk teori.

@clarasandelind
c.sandelind@sheffield.ac.uk

Fler artiklar av Clara Sandelind

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr