Kultur/Krönika

Fler borde möta framgångar som Philip Roth

Text: Joakim Rönnbäck

joakim-bubbla

Mycket sägs vara som Donald Trump. Politiska motståndare, klickjagande medier – ja till och med en Nobelpristagare i litteratur – »är Trump«,
»möjliggör Trump« eller »utgör Trumpifiering«.

Dessutom kan allas politiska hjärtefrågor kopplas till att »motverka Trump«: Fastighetsmogulen kan bara tappa väljarstöd om västvärlden får konkurrenskraftiga skatter, utraderade inkomstklyftor eller mansrollen uppvärderas.

Även vår läsning påverkas av populismens intåg i Vita huset. När Trump tillträdde steg försäljningen av böcker som »1984«, »The Handmaid´s tale«, »Brave new world«, »It can’t happen here« och »Children of men«. Alla har säkert uppmärksammats av goda anledningar. Och Trumps ständiga närvaro i samhällsdebatten kanske bidrar till intresset. Men i det debattindustriella komplexet sticker en författare ut, eller snarare hans inspirerande låga profil. År 2004 gav Philip Roth ut boken »The plot against America«. Flera kritiker anser att det är författarens bästa verk. De har fel. I själva verket är boken seg i långa partier och innehåller få intressanta karaktärer. Likväl är idén till boken intressant. Roth skildrar ett USA där flyghjälten Charles Lindbergh vunnit det amerikanska presidentvalet 1940. Lindberghs antisemitiska retorik piskar upp rasismen i samhället, samtidigt som USA:s utrikespolitik blir allt mer tyskvänlig.

I The plot against America har partipolitiken skakats om av en populistisk kändis. Gamla konfliktlinjer har tappat i betydelse, och totalitarismen kommer krypande. Mycket i boken går att anknyta till Trumps presidentskap. Handlingen är en annan, men handen på hjärtat: vem skulle inte efter att i förväg ha fångat ens hälften av vad Roth skildrar ha rest från tv-studio till tv-studio i ett medialt ärevarv?

Inte Philip Roth i alla fall. Författaren försöker, precis som när boken publicerades, att i uttalanden undvika sammanblandningar med verkligheten. Han fortsätter i stället att stå upp för sitt konstverk som något mer än en dagspolitisk spaning.

Få saker känns mer udda i samtiden. Philip Roth har länge beskyllt för att vara en daterad författare. En snuskgubbe och rest från sextiotalet. Ständigt häcklad för att han aldrig får det Nobelpris han sagt sig förtjäna.

Men just därför blir Philip Roths bok också mer än en 400 sidor lång ledartext. Med sitt tillbakadragna bemötande av försäljningsframgången är han en förebild. Likt en Dostojevskijkaraktär skildrar han i handling i stället en filosofisk idé och ett konstnärsideal som riskerar att slarvas bort.

Joakim Rönnbäck är ledamot av LD:s redaktion.

@joakimronnback
joakim.ronnback@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Joakim Rönnbäck

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr