Tema

Till storms mot den människofientliga konservatismen

Text: Per Wirtén

IMG_0348 kopia

Kulturradikalismens kärna hatas av socialdemokrater för att den är för anarkistisk och av liberaler för att den är för egalitär. Ändå binder den samman de båda idétraditionerna. Författaren Per Wirtén skriver om en tanke som är emot allt nedhållande.

Kulturradikalismens kärna har ända från förra sekelskiftet varit en envis kritik av nedhållande tankesätt. Den är därför alltid normkritisk, alltid på spaning efter nya sätt att underminera gamla orättvisor och synsätt som inskränker demokratin och står i vägen för människans frigörelse. I mer än hundra år har den elektrifierat svensk samhällsdebatt: August Strindberg, Frida Stéenhoff, Ellen Key, Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz, Anders Ehnmark, Maria-Pia Boëthius, Tiina Rosenberg och många andra. Ingen sanning har varit för stor för ett kritiskt ifrågasättande. Inget uttryck av invand maktutövning för obetydligt för ett hårt angrepp.

För en kulturradikal existerar ingen naturlig samhällsordning att hålla sig till, eftersom allt kan förändras — allt. Kön kan ändras, sexualiteten skifta, klassmurar rivas, nationsgränser suddas bort och individbegreppet flyta ut i kanterna. Ingen auktoritet kan accepteras utan demokratisk prövning. Man kan bli utmattad av mindre. Ibland känns den som en rörelse med adhd.

Kulturradikalismen är en attityd som glider fräckt och svårfångat mellan socialism och liberalism. Båda parter försöker kontrollera och tämja den, men misslyckas varje gång. De flesta blir till sist irriterade och provocerade av de återkommande kritiska frågorna — även kulturradikalerna själva, som sällan är särskilt ense.

2017 återfinns spjutspetsarna i tidskrifter som Bang, Glänta och Ottar. Lästa av få, men med synsätt som spiller ut över hela den radikala samhällsdebatten: intersektionalitet, normkritik, hedonism, sexpolitik, feminism och antirasistisk kosmopolitik. Ja, det är som det alltid varit. 1917 gällde det preventivmedel och rösträtt. Hundra år senare representation och öppnare gränser.

För socialdemokraterna är kulturradikalismen för anarkistisk. För liberalerna är den för egalitär. Varken Jan Björklund eller Stefan Löfven trivs i dess sällskap. En kulturradikal bär baseballkeps i klassrummet, i synnerhet om staten sagt att det är förbjudet.

Det postmoderna genombrottet på 1990-talet gav kulturradikalismen ny livsluft. Återigen blev det enkelt att angripa värdesystem, fasta identiteter och så kallade eviga sanningar. Genombrotten blev stora när rättighetsrevolutionen sedan svepte fram och gav överkörda minoriteter styrka att kräva erkännande av majoritetssamhället. Den etablerade offentligheten, till och med statliga myndigheter, började tillägna sig vissa kulturradikala synsätt. Men samtidigt uppenbarades också svagheten i att vara koncentrerad på språk, bilder, diskurser och handlingsmönster men underskatta de materiella förutsättningarna: inkomstfördelning, arbetslöshet, privatiseringar.

Risken är stor att hela scenografin nu byts ut. Det kan gå snabbt. Konservatismens återkomst är inte bara stark genom olika nationella högerpartier över hela Europa, utan tränger även in i de stora partierna. Den frigörande normkritiken verkar successivt ersättas av längtan efter lag och ordning, gränskontroller, militarisering och övervakning. Europapolitiken kantrar mot en hotande åternationalisering. Samtidigt som den radikala vänstern återigen börjat stänga in sig i marxismen står de flesta liberaler fortfarande fastsurrade vid en förfelad ekonomisk politik.

Det är lätt att gripas av nederlagsstämningen och böja sig för samtidens starka vind. Hur ska en kulturradikal egentligen förhålla sig? Det här är ett förslag till en kulturradikal dagordning i tio punkter.

1. Kulturradikalernas skoningslösa religionskritik fick sin form i ett samhälle där kyrkan körde ner förtryckande normer i halsen på folk. Men hur ska det arvet förvaltas när samhället i stället präglas av religionsskräck, när praktiserande muslimer möts av förakt, synagogor skändas, syrisk-ortodoxa präster mordhotas och krav på slöjförbud normaliseras? Rätten till religion är en mänsklig rättighet som sammanfaller med rätten att få definiera sig själv. När radikal sekularism av fransk modell blir lika intolerant som konservativ religiositet behöver normkritiken riktas åt båda hållen. För en kulturradikal är det de absoluta sanningsanspråken som bör angripas, oavsett om de kommer från religiöst eller politiskt håll. Ett religionsfritt samhälle är lika dött som ett avpolitiserat. 1900-talets europeiska folkmord var i första hand inte religiösa utan sekulära: kolonialismens, kommunismens, nationalismens och nazismens.

2.  Männens globala krig mot kvinnorna får aldrig försvinna från den politiska radarskärmen. Maskuliniteten är ett av vår tids största samhällsproblem, men den diskuteras sällan utanför olika feministiska kretsar. Nästan alla som dödar, misshandlar och våldtar är män. Borde inte jämställdhetspolitiken på något sätt också få i uppdrag att åtgärda manligheten? Män behöver befrias från den hårda manliga mystiken. Men männens krig mot kvinnorna pågår också på andra nivåer. Abortmotståndet är tillbaka genom nya listiga sätt att försöka begränsa rätten att själv välja, nu med internationell finansiering. Den avsomnade striden att individualisera föräldraledigheten behöver aktiveras. Och hur kan lönediskrimineringen få fortsätta år efter år?

3. Det går inte att fortsätta försvara EU mot hotande sönderfall utan att samtidigt ställa krav på förändring. Det är dags att fullföljas Europatanken med ett språng in i en fungerande demokratisk ordning. För hundra år sedan identifierade liberaler och socialdemokrater sambandet mellan allmän rösträtt och sociala reformer. Nu är det tillbaka, men den här gången på unionsnivå. Det sociala Europa, där invånarna blir EU-medborgare på allvar, kan inte förverkligas utan en maktöverföring till det folkvalda Europaparlamentet. I en intervju mitt under eurokrisen efterlyste Jacques Delors en ny generation »Europamilitanter« som kan knuffa Europa de sista svåra stegen in i en mer federal demokratisk ordning. För varje kulturradikal bör det vara självklart att undanröja den letargi som präglar svensk Europapolitik. EU ska naturligtvis inte ha en mindre budget, som hela det svenska etablissemanget förespråkar. I stället behövs en växande och expansiv budgetpolitik för att häva den ekonomiska kräftgången och mentala pessimismen. Den kulturradikala parollen är enkel: Utan demokratisering har EU ingen framtid.

4. Kulturradikalismen är queer i alla möjliga avseenden — och har alltid varit det.

5. De svenska gränskontrollerna kan nu återigen avskaffas och asylpolitiken successivt återställas. Den europeiska migrationspolitik som så småningom kommer läggas på plats kan inte baseras enbart på murar, övervakning och gränskontroller. På något vis måste även legala vägar in i Europa skapas, via humanitära visum eller på annat sätt. Europa behöver invandring, inte bara för den ekonomiska tillväxten, utan för att den gör livet bättre. I stället för att barrikadera oss behöver vi arbeta för att den fria rörligheten börjar omfatta även demokratier utanför EU. Att kräva fri invandring genast är en verklighetsflykt, men det är en nödvändig politisk horisontlinje. Zygmunt Bauman hade rätt när han skrev att kosmopolitiken är mänsklighetens öde.

6.  Om de döda kropparna i Medelhavet är gränspolitikens yttre smärtpunkt, så är de papperslösa dess inre. Den deportationspolitik den rödgröna regeringen nu lägger på plats är ett självbedrägeri. Den kommer inte innebära att de papperslösa försvinner. Därför behöver vi hitta rimliga vägar till medborgarskap. Migrationen pockar på att hela den gamla medborgarskapsidén behöver uppdateras. Vem ska kunna ha rättigheter i Sverige? Borde inte barn som föds här, oavsett föräldrarnas legala status, automatiskt erbjudas medborgarskap, som i USA?

7. Den strukturella rasdiskrimineringen i Sverige är inte en teori från Södertörns högskola. Den finns. Men sedan en tid har den försvunnit från den politiska debatten. Integrationsfrågan har återigen, nästan omärkligt, förflyttats bort från makt- och diskrimineringsperspektiv över till uteslutande de om utbildning och kulturell anpassning. I Sverige verkar man kunna tala om både klasskillnader och genusordningar, men inte om rasdiskriminering. De stora nyhetsmedierna bekräftar varje dag (mar)drömmen om Sverige som ett hav av vita ansikten. Så ser verkligheten inte ut. För tjugo år sedan var representation feminismens murbräcka. Nu behöver frågan bli antirasismens och demokratins. De som känner sig hotade försöker nu avfärda kraven på rättvisa och erkännande som identitetspolitik. De glömmer att all självorganisering för frigörelse framkallat en gemensam identitet, ett vi, för att få kraft i sina anstormningar.

8.  Kulturradikalismen behöver avskaffa sin egen snobbiga elitism. Den har ofta ignorerat fördelningspolitik och fackliga rättigheter. Det duger inte i en situation när ojämlikheten växt till ungefär samma nivåer som under 1960-talets början. Klassamhället hindrar människors frigörelse. Politiken börjar i Holma, Hofors och Hallonbergen. När Occupy Wall Street pekade ut de en procent superrika som ett samhällsproblem slog de en lovande bro mellan kulturradikalism och amerikansk vänsterpopulism. Den bron är värd att pröva.

9. Och så är det förstås allt annat: rätt till dödshjälp, en human narkotikapolitik, fortsatt kritik av arbetslinjen, misstänksamhet mot krigsmakten, en uthållig vilja att avsätta kungahuset och att med jämna mellanrum skända flaggan.

10. Den hårda konservatismen har tidigare i olika framstötar vänt sig mot franska revolutionens frihetsidéer, demokratins genombrott och jämlikhetspolitikens angrepp på olika sociala hierarkier. Den här gången är det i första hand nationalstatens upplösning den vänder sig mot: invandring, mångkulturell samexistens, globalisering och EU. Deras angrepp är ett kulturkrig. Och det finns ingen anledning att ducka eller vika undan. Kulturradikaler har alltid betraktat konservatismen som sin huvudmotståndare. Bästa försvaret mot deras försök att återskapa nedriven hierarkisk disciplin, etnonationell renhet och förpolitisk sanning är att helt enkelt fortsätta kritisera alla nedhållande tankesätt och samhällsstrukturer. Vi ger oss aldrig. Konservatismen är lika människofientlig 2017 som den var 1917.

Per Wirtén är författare och frilansjournalist. Han är aktuell med boken Är vi framme snart? : drömmen om Europas förenta stater.
per@perwirten.se

Fler artiklar av Per Wirtén

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr