Fröken Pihl filosoferar

Ibland är förbjuden kärlek bra kärlek

Text: Karin Pihl

karin p bubbla

Finansminister Magdalena Andersson har sträckt ut en hand. För att regera Sverige måste mittenpartierna samarbeta, tycker hon och många andra, däribland Liberalernas partiledare Jan Björklund. I tider av politiskt kaos måste de krafter som står för rim och reson sätta sig ned, för att använda ett av statsminister Stefan Löfvens favorituttryck.

Men kommer det att fungera? Och är det i så fall bra för liberalismen i Sverige? Vilka hinder respektive fördelar finns?

Socialdemokratin och liberalismen har mycket gemensamt. Ibland är det svårt att skilja den moderna liberalismen och 2000-talets mitten-orienterade socialdemokrati åt. Liberalerna har sedan länge köpt välfärdsstaten, och socialdemokraterna marknadsekonomin. Men det finns två hinder för ett giftermål. Det ena är praktiskt, det andra är principiellt.

Vi börjar med det första, som handlar om den svenska politiska kontexten. Inget annat parti har nog varit lika entusiastiskt inför S-samarbete som Liberalerna. Man har varit duktig på att hjälpa sossarna att regera. Ibland har man fått något i utbyte, ibland inte. Att det är så här har givetvis att göra med ojämlikheten i styrkeförhållandena.

Socialdemokraterna är partiet med stort P, och anser sig ha en närmast naturlig rätt till makten. Liberalerna är, och har alltid varit, i underläge. Att vädja till Socialdemokraterna att inta en något mer ödmjuk inställning kommer antagligen inte att räcka särskilt långt.

Det andra skälet är mer teoretiskt och påverkar vilka policyförslag man kan komma överens om. Liberalismen är en borgerlig ideologi. En progressiv och ibland radikal sådan, givetvis, men fortfarande medelklass.

Lite elakt skulle man kunna säga att liberalismen är ett idésystem som är till för att försvara medelklassens intressen, precis som socialdemokratin försvarar arbetarklassens. Men det vore att göra en väl ytlig analys. Den största skillnaden är givetvis att socialdemokrater har en kollektiv samhällsanalys, medan liberaler har en individualistisk sådan.

För socialdemokrater är det viktigast att lyfta gruppen. Småföretag kan slås ut om det gynnar staten och kapitalet. Ekonomiska, kulturella och sociala klassresor är inte av primärt intresse, utan socialdemokrater utjämnar hellre ekonomiska ojämlikheter genom omfördelning.

Att folkhälsomål kan stå i vägen för den enskildes rätt att bestämma över sig själv bryr man sig inte om, det är resultatet på det stora hela som räknas. Vill pensionärerna på hemmet ta ett litet glas? Nehej, det går inte för sig, vi har regler mot sådant!

Det ska dock tilläggas att Liberalerna knappast är, och än mindre har varit, den bästa garanten för rätten att dricka vin eller ta en cigg. Men man har åtminstone försökt att argumentera utifrån individuell frihet. Och Liberalernas partiprogram är, namnet till trots, knappast synonymt med liberalismen som idésystem. Liberalismen är – tack och lov – större än det lilla partiet Liberalerna. Det är Liberal Debatt bara ett av bevisen på.

Huruvida liberaler och socialdemokrater kan samarbeta beror givetvis på vilken sorts liberal respektive sosse man frågar. Kravliberalen Jan Björklund skulle säkerligen komma bra överens med batongsossen Anders Ygeman. Och de liberaler som »brinner« för diverse saker har säkert sina meningsfränder i den mer idealistiska, mindre materialistiska delen av Socialdemokraterna.

Både socialdemokratin och liberalismen är dessutom klassiskt moderna ideologier, byggda kring ett rationalistiskt upplysningsideal. Raskonstruktioner och diverse postmoderna politiska projekt är nog lika främmande för socialdemokraten som för liberalen. Och i en tid där identitet tillskrivs allt större betydelse är det rimligt att hitta vänner som i alla fall inte hetsar till raskonflikt. Dessutom har socialdemokrater säkerligen mycket att lära oss liberaler. Vi har ju en tendens att bländas av vår egen ideologi så till den milda grad att vi inte förstår att politiken måste anpassas efter verkligheten.

Precis som min kollega på Liberala Nyhetsbyrån, statsvetaren Svend Dahl, nyligen konstaterade så är alla människor inte »på väg« någonstans. Vissa vill helt enkelt inte vara duktiga flickor, bryta upp från sin bakgrund och satsa på ett nytt liv med hög inkomst, bostadsrätt och Linas matkasse.

Politiken kan inte lämna de människor som inte ville flytta åt sitt öde, och rycka på axlarna när jobben försvinner och servicen försämras på landsbygden. En socialdemokrat har antagligen större förståelse för detta än liberalen.

Jag tror att liberaler kan få ut mycket av att samtala med socialdemokrater – och tvärtom. Samarbete är inte otänkbart. Men höjer ni min inkomstskatt ännu mer så kan ni glömma det!

Karin Pihl är kulturredaktör för Liberal Debatt och ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.

@karin_pihl

karin.pihl@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr