Ledare

Ett arv med enorm sprängkraft

Text: Jesper Bengtsson

Det finns mycket att invända mot liberalismen, både som idé och som praktik. De senaste decenniernas ensidiga fokus på ekonomisk liberalism är en sådan invändning, en viss oförmåga att se klassamhället och dess avigsidor en annan. Den pekpinniga rektorsmentaliteten i utbildningsfrågor en tredje. Men det finns många områden där socialdemokratin skulle kunna lära sig av liberalismen som idéströmning.

Det första handlar om att liberalismen är fast rotad i ett antal individuella rättigheter och ett tydligt frihetsideal. Rätten att säga och tycka vad man vill, rätten till personlig integritet, rätten att starta föreningar, driva organisationer och bekänna sig till den religion man föredrar. Det är förstås sant att även socialdemokratin är bärare av dessa friheter.

Historiskt flödar liberalismen och socialdemokratin ur samma upprorskälla mot det gamla förtryckarsamhället. Men socialdemokratin är i högre grad inte bara en idé om hur samhället bör vara organiserat utan också ett maktparti, som genom regerandet lierat sig med strukturerna. Det har gett beslutspotens, men också gjort det enklare att agera »storebror« och stifta lagar som lutar sig mer åt repression och inskränkningar än dessa friheter. Även liberala partier gör ofta detta när de har makten, och båda behöver i det läget en påminnelse om sitt liberala frihetliga arv.

För det andra Europa. Liberaler har länge haft enklare att köpa tanken på att Europa behöver en federal struktur för att fungera politiskt. Även när opinionen varit mer skeptisk har liberaler stått på barrikaderna och hävdat Europatanken. Den inopportuna, idéburna hållningen är sympatisk för mig, som står till vänster men som också anser att politiken och demokratin måste ta ett kliv utanför nationalstatens gränser för att inte bli helt överspelad av de globala marknadskrafterna.

För det tredje har (social)liberaler lättare att navigera i det politiska landskap som uppstått längs den så kallade GAL-TAN-skalan. En liberal som Justin Trudeau i Kanada eller Emmanuel Macron i Frankrike betonar minoriteters rättigheter, feminism och HBTQ-frågor på ett sätt som många socialdemokrater skulle kunna lära av.

Även här finns det ett gemensamt arv som bottnar i en förmåga att tala om både kollektiva intressen och individuella rättigheter. Det slarvas ofta bort, både av socialdemokrater och liberaler. Men i dag, när konservativa och auktoritära krafter har ett fast grepp om den politiska dagordningen, är det ett arv med enorm sprängkraft.

Jesper Bengtsson, chefredaktör Tiden

@Jesper2– jesper.bengtsson@tstiden.se

Fler artiklar av Jesper Bengtsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr