Skip to content
Kultur/Krönika

Därför slutade jag att träna

Våren 2014 ombads jag att följa med på Vasalopps-spinning. Det var ungefär vid samma tidpunkt som Instagram gick sönder och allt som gick att se i flödet var frukt i vita skålar och flåshurtiga fitspo-uppmaningar. Folk var romantiskt hänförda av 30 mil på cykel och hade muskelgruppsbaserade målbilder. Potatis skulle kallas »carbs« och söndagar skulle innehålla dubbelpass.

Jag tyckte det verkade totalitärt. Det var en helockupation av sinnet, kroppen, teknologin och maten. Det en gång lustfyllda förvanskades av kollektivet till ett yttre dogmatiskt påbud. Varje osprungen kilometer var en felberäknad nyttokalkyl. Det gick bara att delta på likadana villkor, något som inte passar en generation-Y-liberal. Jag kände ett instinktivt motstånd: var detta allt livet mynnade ut i ville jag inte vara delaktig i denna förbannade maratonkultur.

Jag upplevde mig stirra mot samtidens moraliska återvändsgränd. Mot bättre vetande ville jag utmana hållningen att träning har ett egenvärde. Varför tränar du, frågade jag jämnt. Man blir ju så pigg av det, hördes ofta. Men den som tränar och blir pigg måste ha gjort fel, ville jag skrika.

Antifitnessrevolten sprang ur ambitionen att föra ett långsiktigt tillfredsställande liv. Jag hade just läst om eudaimonia – Aristoteles lyckokoncept – och hamnat i självbryderier. Förde jag ett optimalt leverne?

Jag behövde undersöka vad som gav mig mest nytta, inte delta i det andra påstod var nyttigt.

Jag har inte tränat sedan dess. Inte på det sätt som räknas, och på inget annat sätt för den delen. Utilitaristen inom mig resonerade som så att det troligen gick att uppnå en mer varaktig lycka om samma tids- och pengamängd användes på böcker, alkohol och resor. Denna nyfunna hedonism tillfredsställde långt mer basala behov än bicepscurls någonsin kan göra. Friheten att nyttja sin kropp som det behagade var berusande.

Ytterst få förstod uppbrottet, och än färre var intresserade av att försöka. Jag förstod inte omgivningens oförståelse. Hur summan av en odefinierad mängd individuella fritidsprestationer skulle driva samhället framåt kunde ingen svara på. Inget land kan väl spinna sig ur en bostadskris? Folk bekymrade sig för min fysiska status och jag för deras mentala.

I dag är det lite tyngre att gå uppför trappor, men det är åtminstone självvalt. Jag andas ändå lättare nu för tiden.

Gustav Juntti är ny ledamot av LD:s redaktion.

@gustavheten

gustav.juntti@liberaldebatt.se