Tema

Frihandel, slavar och prostitution – Sveriges okända frihetshistoria i Karibien

Text: Tomas Izaias Englund

Kolonin S:t Barthélemy var fransk både innan och efter att den svenska flaggan hissades i Gustavia. Slavhandeln på ön är ett mörkt kapitel i svensk historia, men det finns fler intressanta berättelser. LD:s Tomas Izaias Englund skriver om en bortglömd frihetskamp.

Historisk skuld är ett svårt och försåtligt ämne. Men när journalisten Göran Skytte, i slutet av 1980-talet, skriver om Sveriges koloniala historia så råder det ingen tvekan om vart han riktar sin udd. Titeln är: Det kungliga svenska slaveriet.

Skyttes bok var en av flera viktiga insatser för att sprida kunskap om Sveriges koloniala stormaktsambitioner under 1700- och 1800-talen. Vid det här laget är det allmänt känt att Sverige aktivt deltog i den transatlantiska slavhandeln, främst genom den lilla svenska kolonin S:t Barthélemy. Så även att den svenska kronan direkt gynnades av att tusentals afrikanska slavar passerade öns frihamn Gustavia, varav många ombord på svenskflaggade slavskepp.

Att den lilla karibiska ön endast var i svensk besittning från överlåtandet 1784 till dess att ön återlämnades till Frankrike 1878 ändrar inte det faktum att den ekonomiska aktiviteten som den så kallade »triangelhandeln« gav upphov till var av ansenligt intresse även för Sverige.

Det är också med anledning av de periodvis stora förtjänsterna från slavhandeln som den i sig tämligen värdelösa lilla karibiska ön (för liten för plantager, endast 21 kvadratkilometer till ytan, och i avsaknad av sötvatten), har kommit att tillmätas en allt större historisk betydelse, och spela en central roll i de samtida identitetspolitiska diskussionerna om kollektiv svensk skuld.

Uppgörelserna med slavhandeln syftar i regel till att placera Sverige i det globala koloniala projektet – ofta också med ambition att härleda dagens afrofobi ur de historiska övergreppen. Afrosvenskarnas riksförbund har länge försökt uppmärksamma den svenska koloniala historien genom bland annat stadsvandringar »i slavhandelns fotspår«. Och Judith Kiros, en profilerad identitetspolitisk debattör, har i reportageserien Nationen (2016), för Public service-bolaget UR:s räkning, rest till S:t Barthélemy för att skildra hur det svenska slaveriet osynliggjorts på ön. Programmet är illustrativt för hur S:t Barthélemy i dag används i försök att visa hur djupt de rasistiska rottrådarna når i den svenska myllan. Reportaget avslutas med att Judith Kiros, iförd helsvart sorgdräkt, iscensätter en minnesceremoni för »de som led och dog till följd av den svenska slavhandeln« på kyrkogården i Gustavia. Den här typen av reportage är också betecknande för den schablonartade bilden av de historiska förhållandena på ön som ofta förmedlas.

Paradoxalt, för att använda populär identitetspolitisk terminologi, osynliggörs ofta fria svarta när deras ofria olycksbröder- och systrars historia lyfts fram. Och även om de var tämligen få till antal så förekom det också fria svarta slavägare på S:t Barthélemy. Det historiska slaveriet var till sin karaktär inte alls en särskilt binär historia, i avseende att vita förtryckte svarta, och hade i många fall sin grund i redan existerande ofrihet på den afrikanska kontinenten. Det slavhandelssystem som senare etablerades byggde dock ytterst på föreställningar om vit överhöghet.

Ett par talande exempel på ofrihetens komplexa historia hittar vi i Ale Pålssons avhandling »Our Side of the Water. Political Culture in the Swedish colony of S:t Barthélemy 1800–1825« och i kolonialadministrationens dokument.

I materialet från 1821 möter vi bland annat den färgade kvinnan Mary Lee, som senare kallas Polly Wardrobe. Hon tillhörde den fria befolkningen på St Barthélemy och var skeppsägare. Rättigheten att ens äga skonaren »Emelie« bygger på att hon genomgått den större naturaliseringsprocessen för 100 spanska dollar, och därmed räknas som en undersåte till Hans Majestät Konungen. Ja, hon har blivit svensk.

Men den färgade Mary Lee är också slavägare till slavinnan Felicity och hennes två söner Charles och Jean (vilka Lee förvisso ansöker om att få frige efter det att deras mor hade dött).

En annan prominent person på S:t Barthélemy under den svenska kolonialperioden är redaktör John Allan, en fri svart man som efter 1810 gjorde öns tidning The Report »öppnare till satir, kritik och politiska diskussioner«. Men som även publicerade djupt rasistiska bilder av såväl judar, irländare som andra svarta, enligt Pålsson.

Att även fria färgade människor deltog i utnyttjandet av ofri arbetskraft på St Barthélemy, och på många andra platser i Karibien, är viktig kunskap för historieskrivningen om kolonialismen. Men berättelserna om den lilla svenska ön i Karibien kan inte enbart decimeras till en historia om ofrihet, skuld och skam. S:t Barthélemy har också ett liberalt – ja, i all fall protoliberalt – frihetligt svenskt arv.

Bakgrunden här är viktig. Den svenska neutralitetspolitiken under de många konflikterna efter franska revolutionen möjliggjorde en massiv expansion på ön. På 15 år växte befolkningen från 700 personer till över 6 000. Med frihamnen Gustavia, öppen för handelsskepp från alla nationer, skapades en kosmopolitisk befolkning grovt uppdelad i en fransktalande landsbygd och en engelsktalande stadsbefolkning. Det var givetvis också möjligheten att segla under neutral svensk flagg som lockade sjö- och handelsmän från Nordamerika, Karibien och Europa att söka bli neutraliserade svenska undersåtar, vilket också många blev.

S:t Barthélemy var en magnet. Religionsfrihet var garanterad på ön, och redan när den lilla kolonin förvärvades från Frankrike gick det rykten om att det gick att lämna armodet i det kalla nordliga konungariket och emigrera till den tropiska värmen. Men S:t Barthélemy blev inte enbart en etnisk smältdegel. De nya svenska undersåtarna förde också med sig en helt ny politisk kultur, influerad av de revolutionära rörelserna i bland annat Frankrike och Förenta Staterna, Haiti och Sydamerika. Före 1800-talet fanns på ön under en period ett republikanskt sällskap samtidigt som Sverige brottades med det gustavianska enväldet.

Frågor om politiska rättigheter och politiskt inflytande skapade konflikter mellan den etniskt svenska kolonialadministrationen och de sjö- och handelsmän från olika delar av världen som nu såg sig som svenska undersåtar. »Det går att beskriva 1800-talets S:t Barthélemy som en av de platser där man tidigast kunde se diskussioner om man måste vara född i Sverige för att vara svensk«, konstaterar Pålsson. Vi pratar här om en verklig brytningstid: Ja, innan många av de institutioner och koncept – stat, nation och medborgarskap –  som vi ofta tar för givna, ens hade fått sin fasta mening och innebörd.

Den fria befolkningen, framför allt de naturaliserade svenskarna, ville fylla sin nyvunna relation till Sverige med betydelse och ett politiskt innehåll. De framförde vad som närmast går att beskriva som konstitutionella krav på maktdelning gentemot den svenska administrationen (mest notabelt: större åtskillnad mellan verkställande och dömande makt) och önskade komma i åtnjutande av ämbetsmannapositioner baserat på meriter. För den svenska kolonialadministrationen gick det däremot en skarp gräns mellan de som var etniska svenskar och övriga, även neutraliserade svenskar. Men frihetskraven handlade inte bara om formellt politiskt inflytande. Alkohol, smuggling, hasardspel, sexhandel, de periodvisa utegångsförbuden, och andra former av frihet i livsföring spelade också stor roll.

Graden av frihet för befolkningen på den svenska kolonin var också i hög grad en ekonomisk fråga, eftersom inte minst liberala ordningsregler, vid sidan av låga tulltariffer, ansågs vara konkurrensfördelar gentemot andra frihamnar i regionen som S:t Eustatius och S:t Thomas.

S:t Barthélemys strävan efter en högre grad av självständighet, eller snarare ett ökat självbestämmande i förhållande till de svenska tjänstemännen på ön, var också framgångsrika. Efter en (oblodig) konfrontation med den svenska kolonialadministrationen 1810 valde stadsmilisen i Gustavia – ett av öns två »hemvärn« – att ställa sig på de radikala frihetstörstande öbornas sida.

Enligt en utsaga vägrade milisen utföra administrationens order om att använda ett av öns kanonbatterier mot rebellerna med hänvisning till att de inte kunde tänka sig att döda sina egna (svenska) landsmän. I alla fall så fråntogs slutligen de svenska tjänstemännen på ön sin makt och de mest aktiva i försöken att kväsa upproret på S:t Barthélemy landsförvisades under hot om dödsstraff.

Kolonialadministrationen jämförde också öbornas uppror med den franska revolutionen och anklagade de milisunderstödda rebellerna för »jacobinism« i sina inlagor hem till Sverige, men detta gav inte mycket. På tronen skulle nämligen en ny regent installeras, Bernadotte från Frankrike, som gav legitimitet åt befolkningens resning mot kronans kolonialtjänstemän och den svenska guvernören. Striden för utökat självbestämmandet var därmed i hög grad vunnen och relationerna till den nya svenska kolonialadministrationen, som ersatte den gamla regimen, blev med tiden acceptabla för öborna.

Så länge S:t Barthélemy och frihamnen Gustavia kunde profitera på den lukrativa triangelhandeln fortsatte de västindiska svenskarna att vara lojala mot den svenska kronan. Formellt så ända fram till 16 mars 1878 då ön återigen blev fransk egendom.

Tomas Izaias Englund är ledamot i redaktionen och politisk redaktör för Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland.

@tomasizaias

tomas.englund@liberaldebatt.se

Läs också:

Maria Vann, ›Sirens of the Sea: Female Slave Ship Owners of the Atlantic World, 1650– 1870‹

Victor Wilson, ›Commerce in Disguise War and Trade in the Caribbean Free Port of Gustavia, 1793–1815‹

Fler artiklar av Tomas Izaias Englund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr