Tema

Liberté, Égalité, Sécurité

Text: Zebulon Carlander

Frankrike har genom historien haft långtgående politiska ambitioner även utanför det egna territoriet. I modern tid har detta lett till att landet i ofta blir måltavla för terrororganisationer. Skribenten Zebulon Carlander ger den försvarspolitiska bakgrunden till årets val.

När en turist i dag besöker kända attraktioner i Paris som Louvren eller Eiffeltornet kommer den också att få se grupper av tungt beväpnade militärer som vandrar runt, ständigt sökande efter någon eller något suspekt. Samtidigt som soldater tjänstgör på gatorna i franska städer går det även att finna trikoloren vajandes runtom i världen, från Sahelregionen i norra Afrika till haven i Östasien.

I det franska presidentvalet spelar säkerhetspolitiken en stor roll. Med en instabil omvärld och ett betydande terrorhot är det inte konstigt att just dessa frågor ligger högt upp på den politiska agendan. De centrala kandidaterna i årets presidentvalskampanj har också haft vitt skilda uppfattningar i frågorna. Allra tydligast så mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen, som har helt olika uppfattningar om hur Frankrike bör konfrontera det inhemska hotet från terrorism, den osäkra utvecklingen i omvärlden, och inte minst framtiden för det europeiska samarbetet.

Den inre säkerheten

Terrorism är ingenting nytt i Frankrike. Landet skakades till exempel av en rad våldsdåd under tidigt 1960-tal kopplat till den algeriska självständighetsprocessen. Algeriet var vid den tiden inte en typisk koloni, utan en rättslig del utav Frankrike (mer om detta går att läsa i Fredrik Segerfeldts artikel i samma nummer). Som en reaktion på den politiska processen att gå med på att Algeriet blev ett eget land grundades Organisation de l’Armée Secrète (OAS). Det var en organisation som bestod av framför allt militärer, med målet att bevara Algeriet som franskt territorium. Hundratals människor dog som resultat av deras terrordåd och de lyckades nästan lönnmörda president Charles de Gaulle, som var ledande i lösgörningsprocessen med Algeriet.

Dagens hotbild är framför allt koncentrerad till jihadistiska grupperingar, vilka har blivit särskilt påtagliga med den ökade instabiliteten i Mellanöstern och Nordafrika. Det har skett en rad terrordåd, varav de mest uppmärksammade i Paris i januari och november 2015, samt i Nice i juli 2016.

Den franska säkerhetsapparaten är fullt mobiliserad för att bemöta terrorhotet. Jämfört med andra länders underrättelse- och säkerhetstjänster har de franska stora befogenheter och ingen brist på verktyg att använda när det exempelvis kommer till övervakning. Problem som man dock står inför är dels bristerna i det förebyggande arbetet mot radikalisering och dels det stora antalet personer som anses löpa risk att bli radikaliserade eller utföra terrordåd. Det har hänt ett antal gånger att gärningsmän bakom olika terrordåd har varit övervakade av säkerhetstjänsten, men att detta upphört.

Sedan Parisattackerna hösten 2015 råder det ett undantagstillstånd i hela Frankrike. Inom ramen för Operation Sentinelle är uppemot 10 000 soldater utposterade runtom i landet för att agera värn mot terrorattacker. Det råder delade meningar om hur effektiv såväl undantagstillståndet som soldatnärvaron är för att bidra till förhöjd säkerhet, men än så länge är det få som vill förändra ordningen.

En osäker omvärld

Med en av Europas starkaste militärer, ett permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd och en kärnvapenarsenal på omkring 300 stridsspetsar är Frankrike en stormakt att räkna med. Den instabilitet som Europa konfronteras med på sina östra och södra flanker, samt osäkerheten som kommer av »Brexit« och Trumps presidentskap, gör Paris till en ännu viktigare säkerhetspolitisk aktör på kontinenten.

Även om Frankrike både är medlem av EU och Nato finns en mycket stark vilja att upprätthålla självständighet och handlingsfrihet i säkerhetspolitiken. Förmågan och viljan att agera ensam när egna säkerhetsintressen är under hot kunde ses 2013 då Frankrike intervenerade i Mali, där en koalition av jihadister och inhemska rebeller höll på att erövra hela landet. Potentiellt hade detta kunnat lett till etableringen av en terrorbas i närheten av Medelhavet, inte helt olikt vad som skedde i Irak och Syrien i samband med IS framgångar under 2014. Efter interventionen i Mali har de franska antiterrorinsatserna i Sahelregionen expanderats genom Operation Barkhane som involverar ett par tusen franska soldater. Insatsen sträcker sig från Sahelbältet i Mauretanien i väst till Tchad i öst.

Frankrike är även aktivt när det gäller säkerhet i Mellanöstern och franskt stridsflyg och specialförband är närvarande i Irak och Syrien. Frankrike spelade också en viktig roll i förhandlingarna mellan »P5+1« (de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd samt Tyskland) och Iran för att förhindra den senare från att skaffa kärnvapen. Dessutom har fransk försvarsindustri nyligen haft flera försäljningsframgångar i regionen, inte minst sen Qatar bestämde sig för att köpa det franska stridsflyget Rafale.

När det kommer till rysk aggression har Frankrike inte varit lika drivande som i Mellanöstern eller Nordafrika. Det dröjde ett tag innan president Francois Hollande gick med på att avbryta försäljningen av två Mistral-fartyg till den ryska marinen. Men Frankrike håller fast i sanktionsregimen mot Moskva och franska trupper deltar i Natos förstärkningsinsats av Baltikum, vilken beslutades om vid förra årets toppmöte i Warszawa.

Storbritannien är i dag Frankrikes närmsta säkerhetspolitiska partner och genom Lancaster House-fördragen från 2010 har man utvecklat ett historiskt djupgående försvarssamarbete, inte minst rörande kärnvapen. »Brexit«-beslutet från förra året har många problematiska konsekvenser för franska säkerhetsintressen. En utbredd rädsla bland experter och beslutsfattare i Paris är att om och när det brittiska inflytandet i världen minskar som en konsekvens av Brexit kommer det att få negativa effekter på Frankrike. En särskild rädsla är att utträdet ur EU kan leda till upplösningen av Storbritannien, vilket både kan underminera britternas kärnvapeninnehav och deras plats i FN:s säkerhetsråd. Det beror på att de brittiska kärnvapen är baserade i Skottland, något skottarna sedan lång tid tillbaka uttryckt starkt missnöje över. Skulle Skottland bli ett självständigt land är risken därför stor att Edinburgh inte skulle tillåta kärnvapen på sin mark, och att hitta ett alternativ skulle bli oerhört dyrt och komplicerat för London. Tanken i Paris är att om legitimiteten av britternas plats i säkerhetsrådet ifrågasätts så kan det också speglas vidare på Frankrike.

Macron och Le Pen: Två alternativa visioner för Frankrike

Så åter till den här omgångens mest intressanta presidentkandidater på det säkerhetspolitiska området: Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Förvisso så har båda två, till skillnad från den mer transatlantiska inriktningen som har kunnat urskiljas under både Sarkozy och Hollande, en mer gaullistisk syn på utrikes- och säkerhetspolitik. Med det sagt är ändå skillnaderna mellan Macron och Le Pen betydande.

När undertecknad, vid en tidigare intervju, frågade Macron om hur han såg på Frankrikes roll i Europa så svarade han med en lång utläggning om hur det europeiska samarbetet är nödvändigt för att hantera dagens värld och kunna utöva inflytande i relation till stormakter som USA och Kina. Macron har även sagt att han vill se ett starkare försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, med Frankrike och Tyskland som ledare. Detta dock utan att utveckla i detalj vad det är han vill se.

Le Pen däremot har som mål att Frankrike ska lämna EU och Natos befälsstruktur. Och medan Macron har sagt sig vilja se en gemensam europeisk hållning mot Putin, vill Le Pen avveckla sanktionsregimen och närma sig Moskva.

Medan Macron har som vallöfte att Frankrike ska allokera två procent av BNP på försvaret, vilket i dag skulle vara en ökning med 0,1-0,3 procentenheter, har Le Pen säger att utgifterna bör ligga på tre procent (!) av BNP. Det är dock ytterst osäkert hur Le Pen ska kunna finansiera detta, och alla hennes andra förslag som kommer leda till stora utgiftsökningar för staten.

Slutligen när det kommer till den inre säkerheten så företräder Le Pen en mycket aggressiv hållning. Hon vill se en kraftig expansion av antalet militärpoliser, stänga ner moskéer som anses ha kopplingar till extremister och deportera terrormisstänkta personer. Macron å sin sida har inte sagt sig vilja genomföra några stora förändringar från dagens anti-terrorstrategi, utan är mer orienterad mot internationellt samarbete för att bemöta terrorism i konfliktdrabbade stater.

Årets val kan alltså vara det viktigaste i den femte republiken sedan De Gaulle-epoken. Det kan potentiellt innebära slutet för det europeiska projektet och således också efterkrigstidens europeiska säkerhetsordning. Men även om det inte blir så kommer Europas öde till stor del att formas av vad som sker i Elyséepalatset.

Zebulon Carlander studerar statsvetenskap i Linköping och är Future Nato Fellow vid Atlantic Council samt försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet.

@ZCarlander

Zebulon.carlander@gmail.com

zebuloncarlander.se

Fler artiklar av Zebulon Carlander

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr