Tema

Frankrikes svåra fantomsmärtor

Text: Fredrik Segerfeldt

I hexagonen är kolonialismen dagspolitik snarare än historia, och man har ännu inte förlikat sig med tanken på att landet numera är just en hexagon. Fredrik Segerfeldt, aktuell med boken »Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialismen«, skriver om ett land som ännu inte frigjort sig från minnet av fornstora dagar.

»Nej, Frankrike är inte skyldigt till att ha velat dela med sig av sin kultur till folken i Afrika, Asien och Nordamerika.« Så uttryckte sig nyligen den franske högerkandidaten i presidentvalet, Francois Fillon. Det är en typisk galliskt konservativ ståndpunkt, baserad på en världsbild där Frankrike, med staten i centrum, spelar en central roll i världen och har ett evigt uppdrag att sprida nationens värden internationellt. I ett land som känner fantomsmärtor i sin storslagna historia utgör inställningen till kolonialismen en central vattendelare.

I Sverige är kunskapen om den franska kolonialismen begränsad. Vi lider nämligen av den underliga åkomman att vara etnocentrisk, men med en annan etnicitet än vår egen i centrum, den anglosaxiska. Vi vet långt mer om det brittiska imperiet än om det franska, vilket gör att vi missar en stor del av kolonialismens historia. Vi ignorerar alltifrån Québec och slaveriet på Haiti till franska Algeriet och det första Vietnamkriget. The white man’s burden är vanligare förekommande uttryck än la mission civilisatrice.

Under andra hälften av 1600-talet blev Frankrike Europas stormakt, något som även märktes i resten av världen. Under hela århundradet expanderade landet och skaffade sig kolonier i Karibien, Sydamerika, Afrika, Indiska oceanen, Indien och Nordamerika.

Under 1700-talet utmanades fransmännen av britterna och i mitten av århundradet vann Storbritannien slaget om världsherraväldet – sjuårskriget – varvid Frankrike gick miste om merparten av sina kolonier.

Sedan kom det andra imperiet. På 1830- och 1840-talen erövrade Frankrike Algeriet. Till skillnad från vad många föreställer sig var det inte något oskyldigt litet afrikanskt land som hamnade i giriga européers klor. I stället var det en del i ett försvagat osmanskt imperium med territorium långt upp på den europeiska kontinenten. Algeriets befolkning var dessutom illa behandlad av de turkiska herrarna, som ofta såg ner på araber.

Men det skulle inte bli bättre med fransmännen. De infödda tvingades att tillhandahålla arbetskraft och deras mark exproprierades. Stora svältkatastrofer drabbade landet och den algeriska lokalbefolkningen uppskattas ha minskat rejält.

Den franska koloniala strategin skilde sig från den brittiska. Medan den senare strävade efter att hålla ett avstånd till de infödda ville Frankrike inlemma dem i den franska civilisationen. Man kan se ett arv från Napoleon och de universella ideal som uttrycks i den franska republikanismen. Citoyen (»medborgare«) i stället för subject (»undersåte«), om man så vill. Således var Algeriet formellt sett inte en koloni, utan en integrerad del i Frankrike. Det bestod av flera départements som utgjorde delar av Frankrike i lika hög grad som Östergötland är ett län i Sverige, med den fundamentala skillnaden att endast en liten minoritet av de arabiska algerierna var citoyens med full rösträtt.

Fransmännen släppte mer motvilligt än britterna ifrån sig sina kolonier. Efter det osmanska rikets fall och andra världskriget hade den arabiska nationalismen vuxit fram samtidigt som en muslimsk pånyttfödelse ägde rum. De arabiska algerierna hade fått nog av hundratjugo år av fransk överhöghet och ville bestämma själva över sitt öde. Ett krig bröt ut 1954, varade i åtta år och tog flera hundra tusen liv. Brutaliteten var stor, i ett virrvarr där alla dödade alla. Terror och tortyr användes av alla sidor, men de allra flesta offren var algeriska araber.

Det var inte bara i Algeriet som självständighetssträvanden möttes av massivt franskt våld. År 1947 ledde ett uppror på Madagaskar till en massaker på 40 000 människor. Året innan bombarderade franska skepp den vietnamesiska staden Hai Phong och dödade 6 000. Och sen förlorade Frankrike det första Vietnamkriget.

I filmen Apocalypse now finns i reduxversionen en fantastisk, tidigare bortklippt, scen som visar hur en fransk plantageägande kolonialfamilj i 1960-talets Vietnam sedan länge vägrar inse faktum och fortfarande lever som om franska Indokina fanns. En amerikansk officer på besök frågar under en middag varför de inte åker hem till Frankrike, varvid familjens överhuvud svarar:

Min farbrors pappa kom hit. Det fanns ingenting, ingenting. Vietnameserna var ingenting. Så vi arbetade hårt, väldigt hårt. Vi tog hit gummi från Brasilien och planterade det här. Vi tog vietnameserna, jobbade med dem, gjorde något, något utav inget. Så när du frågar mig varför vi vill stanna kvar här; vi vill stanna kvar för att det är vårt, det tillhör oss. Det håller ihop vår familj. Vi slogs för det, medan ni amerikaner slåss för det största intet i historien.

I Algeriet var det många fransmän som upplevde den franska reträtten som oacceptabel och de utövade inte bara terrorism utan hotade även med en statskupp av detta skäl. Hade det inte varit för Charles de Gaulles status och ledarskap hade Frankrike mycket väl kunnat bli en militärdiktatur i stil med grannarna söderut. Förlusten av Algeriet var ett nationellt trauma.

Den franska politiska kulturen lever i en historisk kontinuitet på ett helt annat sätt än den svenska. Motsättningarna från 1789 är fortfarande kvar och högern är långt mer auktoritär och katolsk än vad många sekulära och moderna nordbor kan föreställa sig. Till saken hör att många fransmän fortfarande vägrar acceptera att det är engelskan och inte franskan som är världens lingua franca, vilket är en proxy för landets förlorade stormaktsstatus. Reaktionär nostalgi är på många sätt en del av nationalkaraktären. Att be om ursäkt för sitt imperium är därför otänkbart för den franska högern.

Som salt i de franska såren visar forskningen numera att före detta franska kolonier har en sämre utveckling än före detta brittiska sådana. Det är inte lätt att vara fransk och reaktionär.

Mittenkandidaten Emmanuel Macron har en rimligare inställning till Frankrikes koloniala förflutna. Vid ett besök i Algeriet konstaterade han kallt vad det handlade om: »ett brott mot mänskligheten«. För vid sidan om att sprida den franska kulturen så karakteriserades de franska imperierna av rasism, förtryck, slaveri och massmord.

Fredrik Segerfeldt är författare och skribent. Han kommer snart ut med boken ”Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialismen.”

@segerfeldt

fredriksegerfeldt@gmail.com

Fler artiklar av Fredrik Segerfeldt

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr