Tema

Den franska staten är inte så sekulär som fransmännen tror

Text: Ingemund Hägg

Tanken om den sekulära staten – Laïcité – försvaras av alla och används som förevändning för allehanda politiska förslag. Men vilken idé kan försvaras av både Macron och Le Pen? Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet, reder ut fransmännens förhållande till det laddade begreppet.

Den franska företeelsen laïcité har långa anor som sträcker sig tillbaka till tiden innan franska revolutionen. Vid en ytlig betraktelse kan det tyckas som att Frankrike uppfyller kraven på att staten är laïque, det vill säga sekulär. Men verkligheten är mer komplicerad än så. Att hålla isär stat och kyrka har visat sig vara svårt och tolkningen av vad det innebär växlar med tiden. Så sent som 2015 kom en bok med titeln Les 7 laïcités françaises, det vill säga en bok om sju olika (ideal)typer som alla speglar olika inslag av sekularitet hos den franska staten.

Ett viktigt steg i utvecklingen togs med den lag som 1905 skiljde stat och kyrka åt. Lagen uttrycker en klar och stark bestämmelse som innebär separation mellan stat och kyrkor, och vad som följer av detta. Den är både grund för och uttryck för laïcité, det som på svenska kallas en sekulär stat åtskild från religioner och livsåskådningar (vilka hänvisas till civilsamhället).

Paragraferna 1 och 2 lyder: ›La République assure la liberté de conscience. Elle garantit le libre exercice des cultes sous les seules restrictions édictées ci-après dans l’intérêt de l’ordre public.‹… ›La République ne reconnaît, ne salarie ni ne subventionne aucun culte‹. Fritt översatt: Republiken garanterar livsåskådningsfriheten. Den garanterar det fria utövandet av religioner under den enda restriktionen som följer av intresset för allmän ordning. Republiken varken erkänner, betalar löner till eller subventionerar någon religiös rörelse.

Uttrycket ne reconnaît (erkänner inte) innebär att staten inte pekar ut några religiösa rörelser som ska ha särskilda relationer med staten. Republiken respekterar alla religioner, vilket är något annat än att erkänna dem. Uttrycket ne salarie (betalar inte löner) innebär att präster och andra anställda i religiösa organisationer inte får arbetsersättningar av staten. Uttrycket ne subventionne (subventionerar inte) betyder att staten inte bidrar finansiellt till exempelvis byggande av kyrkor, hyra av lokaler och liknande.

Ytterligare ett avgörande steg i den rättsliga utvecklingen kom när principen om laïcité infördes i den femte republikens författning 1958: ›La France est une République indivisible, laïque, démocratique et sociale […] Elle respecte toutes les croyances.‹ Republiken är alltså laïque (sekulär), men respekterar alla trosföreställningar. Detta är den rättsliga ramen i dag. Ramen fortsätter att tolkas på olika sätt över tiden.

Under en lång period efter 1905 betonades separation. Senare under 1900-talet mjukades separationen upp och neutraliteten tolkades i stället mer som likabehandling av religiösa rörelser, det vill säga ändå ett slags erkännande. 1942 blev det tillåtet för det offentliga att subventionera reparationer av religiösa byggnader. Drygt ett decennium senare blev det möjligt för det offentliga och kyrkor att samarbeta om sådant som finansiellt stöd till vissa privata skolor.

I den offentliga skolan började man vid samma tid införa undervisning om »le fait religieux«, det vill säga kunskap om religionens plats i samhället. Senare har behov av en icke-religiös moralundervisning i skolan förts fram.

På 1990-talet kom »cohesion« (samhörighet) mellan individer och »vivre ensemble« (leva tillsammans) att ta över från tidigare perioders betoning av att det var grupper av individer som skulle leva sida vid sida.

Front National ser laïcité som ett medel för att angripa muslimer. Marine Le Pen har uttryckt det så här: »Frankrike kan vara sekulärt på grund av att det har en kristen kultur och man ser … att muslimska stater har svårt att vara sekulära.« (min översättning). Hon har slagit an på starka opinioner i landet. President Francois Hollande å sin sida har sagt att laïcité varken är doktrin eller dogm utan är konsten att leva tillsammans.

Slutsatsen blir att laïcité – både vad gäller separation och neutralitet – omtolkats så att separation inte betyder en avgrundsdjup klyfta utan tillåter viss dialog och samverkan mellan stat och religion. Det kommer delvis av en önskan från staten att ha kontroll över religioner, inte minst islam. Neutralitet handlar i dag inte enbart om respekt, utan även om erkännande av religioner, i alla fall större sådana.

Hundra år av arbete under 1905 års lag har inneburit steg mot en verkligt sekulär stat men också steg tillbaka. I vilken riktning steg kommer att tas framöver är svårt att sia om.

Ingemund Hägg är professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet.

ingemund.hagg@fek.uu.se

Fler artiklar av Ingemund Hägg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr