Tema

Cybernationalism bortom räckhåll

Text: Amelia Andersdotter

Andersdotter bylinewebb

Emmanuel Macron har tillsammans med sina växande skaror av ideella aktivister blivit den franska valrörelsens starkast lysande stjärna. Förra året kunde den franska tidskriften Rue89 (16/11) berätta att Macron och hans kampanjteam använt sig av avancerade datainsamlings- och databehandlingsmetoder för att optimera kampanjen mot varje enskild väljare. Kampanjdraget, som inspirerats av Barack Obamas liknande användning av algoritmiskt budskapsbärande i bägge sina valrörelser, kompenserar för Macrons avsaknad av en etablerad partiorganisation i ryggen.

Macron är den enda presidentkandidat i modern tid som trots bristen på stöd från ett etablerat parti kommit åtminstone snubblande nära presidentmakten. Och han har dessutom gjort så utan att drabbas av anklagelser om cynism av det slag som väntade Donald Trump när han tog liknande hjälp av företaget Cambridge Analytica.

Men oavsett Macrons förmåga att omsätta algoritmerna i framgångsrikt kampanjarbete finns det många saker i den franska politiken som han, oavsett valutgången, inte lär rå på. En av dem är Frankrikes aggressiva cybersäkerhetsstrategi.

Tillsammans med Ungern och Tjeckien är Frankrike ett av få europeiska länder vars nationella cybersäkerhetsstrategier uttalat har som mål att bevara den nationella autonomin (för översikt, se EU-organet ENISA).

ANSSI, den franska myndighet som motsvarar den svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) IT-säkerhetsavdelning, bygger inte bara regeringens interna kommunikationsnät (det som i Sverige heter »SGSI«) och står för statens e-legitimationsstandarder (det som i Sverige sköts av e-legitimationsnämnden). ANSSI har också utvecklat ett eget operativsystem, »CLIP OS«,  och handhar ett nätverk av tekniska sensorer som de franska företag och myndigheter som regeringen anser verkar i »samhällskritiska sektorer«, måste installera i sin nätverksinfrastruktur.

Anledningen till att Frankrike återförnyat och förstärkt sin satsning på nationellt självbestämmande går kanske att finna i det ännu svaga EU-samarbetet.

EU-kommissionen var redan 2004 beredda att skapa ett europeiskt marknadsregelverk för informationssäkerhet, och grundade den europeiska nätverks- och informationssäkerhetsbyrån ENISA. Men många medlemsländer anser att frågorna i stället är försvarsfrågor och motarbetar därför en näringspolitikifiering. Samtidigt som den europeiska beslutsnivån under 2000-talet gjort försiktiga framryckningar inom digitalt konsumentskydd, dataskydd och industrinära internetstyre, har de flesta EU-regeringar i stället investerat i underrättelseverksamhet och, sedan nyligen, cyberförsvar.

När den amerikanske IT-säkerhetskonsulten Edward Snowden läckte tusentals sekretesstämplade dokument om amerikanska underrättelsetjänsten NSA:s internationella samarbeten, uppdagades ett särskilt sådant samarbete som sannolikt bär en större relevans för EU, Frankrike och i förlängningen Sverige än vad vi föredrar att föreställa oss.

I dokumenten framkom att den tyska underrättelsetjänsten BND hade hjälpt NSA att bedriva vad som föreföll vara industrispionage mot fransk försvarsindustri (Die Spiegel 13/11 -15).

Inget svek kan skära lika djupt i en nationalstat som när en presumtiv europeisk allierad och vän, med vilken man eftersträvar ett allt djupare samarbete, gör något sådant. Efter avslöjandet har de franska cyberförsvarsambitionerna ökat ytterligare. Tonvikten ligger inte vid det gemensamma europeiska, annat än i tongångarna om andra EU-länders möjligheter att gynnas av franska exportprodukter. Underrättelselogikens sekretesstyngda, konspiratoriska karaktär inspirerar inte i samma utsträckning som näringslivets öppna, konsumentinriktade marknadsföring en känsla av europeisk samhörighet och gemenskap.

Till skillnad från den ytligt uppenbara nationalistiska och protektionistiska retorik som framförs av Marine Le Pens Front National, breder cyber-nationalismen ut sig så gott som obemärkt.

I Sverige har ingen nationell cybersäkerhetsstrategi ännu färdigställts, men MSB pushar på för att regeringen ska ge stöd åt franskinspirerade åtgärder som statliga GSM-nät, sensornätverk och hemliga incidentrapporter. Även vi är alltså offer för en nationalistisk cybervåg där ledmotiven fraternité, egalité och liberté har ersatts av exceptionnalisme (exeptionalism), solitude (ensamhet) och méfiance (misstro).

Amelia Andersdotter är ledamot i Liberal Debatts redaktion, gästforskare vid Centre for Internet and Society och före detta Europaparlamentariker för Piratpartiet.

@teirdes

amelia.andersdotter@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Amelia Andersdotter

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr