Krönika

Vi måste provocera fram nya jobb

Text: Gustav Juntti

JUNTTI2

Livets två vissheter är döden och skattesatsen. I utbyte mot att vi avstår inkomst kupar den svenska staten sin synliga hand kring oss ‘från vaggan till graven’. Ekvationens givna konstant är dess särpräglande drag. Men integrering med övriga Europa och en gränsöverskridande globetrotter-mentalitet har sedan 1989 utmanat den territoriella svenska välfärdsstaten.

Premissen att ekonomisk utjämning har både en teoretisk och en nationell yttre gräns godtas därför inte rakt av i dag. Vi kan kalla det för ett universalaccess-perspektiv, alltså allas tillgång till allt. De politiska samtalen kring samhällsmodellen har i behandlat tilldelningsfrågor, medan tillgångsfrågan tonats ned. Svensk välfärd kan så betraktas som en organiserad oxymoron: en icke-exkluderande, protektionistisk tingest.

De arbetskrävande systemen och den arbetsförflyttande globaliseringen river upp oroliga vatten för våra välfärdsskutor. Det organiska arbetsskapandet i all ära, men Sverige befinner sig mellan Skylla och Karybdis. Vi behöver provocera fram arbeten.

Alliansen lanserade under sin andra mandatperiod konceptet »nystartszoner«. Sociala avgifter skulle trimmas och arbetskraften skulle hämtas inifrån »zonen«. Förslagets rötter låg i de utanförskapsområden som växte runtom i landet, men såddes tyvärr i politiskt obrukbar jord. Det blev inga 30 blomstrande centra. Nystartszoner framstod som en krampaktig 2.0-version av jobbskatteavdragen.

I allt väsentligt var förslaget ett förtecken på vad vi nu har att reda ut. Den svenska samhällskroppen har vuxit ur sin standardiserade massproducerade studentkostym. Marknadsekonomin måste nu ges företräde framför byråkratin – skräddarsydda lösningar är framtidens melodi! Tyvärr är den annars så strukturkritiska vänstern smärtsamt ovillig att erkänna hur deras linjära arbetsmarknadsmodell föder och cementerar utanförskap.

I dag bosätter sig fyra av fem utrikesfödda i landets befolkningstäta regioner så snart de får flytta till eget boende. Det är fullt naturligt. Att finna gemenskap i ett nytt samhälle är oerhört viktigt och många tidigare landsmän har kommit före. Men paradoxalt göder inflyttningen ett urbant utanförskap.

Av utrikesfödda i Sverige är somalier en av de geografiskt mest koncentrerade. Gruppen har hög arbetslöshet, men så behöver det inte vara. I några få kvarter i Minneapolis och St. Paul bor 25 000 somalier, Nordamerikas just nu största utvandrargrupp. Där är sysselsättningen dubbelt så hög som i den svenska gruppen, och tre gånger högre än den är bland somalier i Malmö – en stad vars mediokra (och sjunkande) företagsklimat kväver den svenska välfärdens syretillförsel.

Medelst handelsfrizoner försökte – och misslyckades – tillväxtekonomier som Kina och Indien med att subventionera fram arbeten en masse. En annan av världens största ekonomier, den amerikanska delstaten Kalifornien, har upprättat 17 stycken exportfrizoner. Los Angeles hamn är den största. Där passerar varor för 270 miljarder dollar som i sin tur skapar 1,5 miljoner handelsrelaterade jobb i landet.

Sedan 90-talet har den tilltagande världshandeln drivit västliga ekonomier mot en lågskattemiljö i fråga om företags- och handelstariffer. Vår alltmer rörliga värld konkurrensutsätter inte bara företag, utan även länders skattesystem. Förmånliga företagsskatter blir vad ekonomer benämner en komparativ fördel.

En momsfri handelszon i Göteborgs hamn kanske höjer arbetskraftsdeltagandet i Biskopsgården. Ett gynnsammare företagsklimat – lokalt som nationellt – gör det definitivt. Ett nutida exempel är Storbritanniens »Red Tape Challenge«, en statlig satsning på att genom samtal med företagare identifiera (onödiga) lagar och handelsregler som stod i vägen för tillväxt (man identifierade 3000!). Utomstående menar att utfallet var blandat men tanken var helt klart lovvärd.

I Sverige hämmas sysselsättningen av anställningshinder, inte handelsditon. En svensk version av Red Tape Challange borde sträva efter att förvandla insomnade bruksorter och ödsliga förorter till attraktiva vattenhål.

I Sveriges storstäder är arbetskraftutbudet större än efterfrågan – utanför är det omvända sant. Fram till år 2030 uppskattas de människor som går i pension i lands- och i glesbygd vara 160 000 fler än de som växer in i arbetsför ålder. Vill man i ett sådant läge undvika att politiker ser sig tvungna att försöka kommendera arbetskraft till avfolkningsbygder så behövs jobbprovokationerna. Men till skillnad från de tidigare förslagen menar jag att vi behöver hela nystartsregioner.

Vänstern gnäller ofta över att välfärden innehåller kapitalistiska rovdjur. Men man missar att den stora flockens anpassningsbarhet är välutvecklad. Låt företagare löpa fritt, om än bara på inhägnade frizoner. Resten grejar man själv.

Gustav Juntti är vikarie på Expressens ledarsida. Han har en civilekonomexamen i internationell ekonomi från Umeå universitet och gick Liberala skrivarakademin 2016/17.

@gustavheten
juntti26@gmail.com

Fler artiklar av Gustav Juntti

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr