Krönika

Sverige klarar inte 19 miljoner flyktingpojkar

Text: Karin Zelano

Karin Zelano

Invandringsdebatten rasar vidare och de flesta har en åsikt. När samtalet intensifieras så ökar behovet av att särskilja goda argument från dåliga. Detta gäller inte minst användandet av så kallade falska dilemman.

Ett dilemma beskriver som bekant ett val mellan två alternativ med problematiska eller direkt oönskade konsekvenser. Ett falskt dilemma å andra sidan är ett argument som framställer en valsituation som ett dilemma, utan att den är det. Det kan till exempel göras genom att man beskriver en situation som ett val mellan bara två alternativ när det egentligen finns många fler eller där respektive val har flera utfall än de som redovisas i argumentationen. Ett annat sätt att skapa ett falsk dilemma är att man helt enkelt utesluter information.

Ett illustrerande exempel på hur detta sker i migrationsdebatten var när Morgan Johansson (S) i Agenda (23/10 -16) försvarade beslut rörande ensamkommande personer från Afghanistan med att säga »Vi kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar«. Ministern framställde saken som ett dilemma: Antingen behålls de omstridda rutinerna för mottagande av ensamkommande, eller så måste vi ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar.

Mellanöstern används som samlingsnamn för Saudiarabien, Jemen, Oman, Förenade Arabemiraten, Qatar, Kuwait, Bahrain, Syrien, Libanon, Israel, Egypten, Jordanien, Irak och Iran. Ibland inkluderas även Libyen, Sudan, Afghanistan samt Turkiet och Cypern. Om vi bortser från EU-landet Cypern och Turkiet (som har flyktingavtal med EU) ingår sammanlagt sjutton länder. Antalet 15-19-åriga pojkar i återstående länder uppgår till 19 miljoner personer. Vidgar man åldersspannet till att inkludera 10 till 19-åringar uppgår antalet till nästan 40 miljoner individer.

2015 sökte många ensamkommande pojkar asyl i Sverige, drygt 32 000 personer. 2016 uppgick antalet asylsökande ensamkommande pojkar till 1 764.

I samband med lanseringen av sin bok (recenserad i detta nummer av LD), gjorde forskaren Tino Sanandaji samma sak. Sanandaji sa: »Är det bättre att hjälpa en person i ett tryggt välfärdsland och skita i 69, eller hjälpa alla 70 i Brasilien? Då skulle jag säga att det är bättre att man hjälper 70.« (SR Studio Ett, 8/2). Argumentet framstår som logiskt. Vem vill hellre hjälpa en än 70? Men i själva verket står Sverige inför valet att hjälpa en person (eller 70) i välfärdslandet Sverige. Vad Brasilien gör är bortom Sveriges (och Sanandajis) kontroll.

Nästa gång du hör någon bestämt hävda att Sverige måste välja, ställ dig frågan: Finns det andra alternativ? Och av de som anges, finns fler möjliga utfall?

Karin Zelano är bitr. redaktör och doktorand i statsvetenskap.

@zelanskan

karin.zelano@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Karin Zelano

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr