Kultur

Netflix visar att flit är borgerligt trams

Text: Joakim Rönnbäck

Foto: Netflix
Foto: Netflix

Recension 3% (Netflix)

»Folk antar att deras arbete alltid kommer att kompenseras. Att resurserna är oändliga… och att världen är rättvis.« När testledaren i Netflix-serien 3% dröjer med att släppa ned mat till deltagarna under lösandet av en pusselgåta kollapsar ordningen snabbt. Många ser en kritik av liberalismen i driften med sorteringssamhälle och krisande strebers. Men bör liberaler verkligen ta åt sig?

Marco Alvarez uppfostrades till att tillhöra sitt samhälles elit. Likt resten av befolkningen skulle han som tjugoåring ansöka om hårda tester. Väl godkänd skulle han precis som sin familj tas ut till den härskande klassen. Denna grupp lever i välstånd, separerade från de övriga 97 procenten, i det teknologiskt utvecklade »Maralto«. Trygg i sin förmåga, sitt öde och sin arbetsinsats stiger Marco Alvarez triumfatoriskt in i prövningarna och utmärker sig tidigt. Likväl är han en av de första att falla när testledningen dröjer med att kompensera deltagarna för deras arbete.

Netflixserien 3% har alla förutsättningar att vara en flopp. Scenografin är usel och konceptet hade kunnat landa i allt från Fångarna på fortet till Prometheus trötta vänsterpropaganda. Men med karaktärer som Marco Alvarez når den brasilianska sci-fiproduktionen nya höjder.

Plötsligt dröjer maten som släpps ned till deltagarna när de låsts in med en pusselgåta. Streberns fall från arbetsledare till sadist går skrämmande snabbt – snart har Alvarez organiserat ett renodlat rövarband. I stället blir det maskrosbarnet Joana Coelho som lyckas runda spelets regler, omförhandla villkoren med övningsledningen och rädda kandidaterna till nästa test. Marco Alvarez som inlett avsnittet som stjärnelev faller däremot på eget grepp.

Serien har mottagits som en svidande kritik av marknadsekonomi och liberalism. Och nog är det bekvämt att socialdemokratiskt önska offer för ett fiktivts samhälles klassklyftor några omställningsfonder – och en samordnare. Marco Alvarez fall har också tolkats som en avmaskering av en personlighetstyp på världens handelshögskolor. Och visst har de flesta säkert mött en verklighetens Alvarez, uppburen sen födseln och ställd när framgång uteblir.

I stora delar är kandidaternas livsavgörande tester inte särskilt annorlunda de i ett högskoleprov, ett påkostad anställningsprocess eller någon annan sorteringsmekanism i en marknadsekonomi. Men är kritik av prov, strebers och begåvningskulter en kritik av liberalismen?

I ett meritokratiskt samhälle antas den bäst lämpade få mest makt. Hurra, säger många och gör idealet till sitt. Färre tänker på den stackars brittiske socialisten Michael Young som i boken »The Rise of the Meritocracy« myntade begreppet för att parodiera de konservativas utbildningsmodell. Förmåga och begåvning är svårmätt och som politiskt ideal tenderar meritokratin att baseras på insatsvaran flit; när Sverige jobbar, de duktiga flickorna begår revansch eller inlandet innoverar. Sedd ur flitkramarens perspektiv utgör Maralto och Marco Alvarez skäl till huvudvärk. Därför utgör de skäl att ta ett steg tillbaka. Historiens hårdaste klassamhällen har alla varit långt ifrån liberala.

Den som värnar frivilliga utbyten värnar rikedom som skapats genom att förbättra tillvaron för någon annan, och detta verkar överklassen i 3 % synnerligen usla på att uppnå. I stället förväxlas liberalism i förståelsen av serien med ett förakt för de svaga. Samma svaga som i verkligheten lyfts av just marknadskrafter och medborgerliga friheter. Förväxlingen verkar bottna i de många försöken att göra liberal ideologi av borgerlighetens strävsamma självbild.

Som satir över den som satt hashtagg »arbetslinjen« efter en incheckning på jobbet är Marco Alvarez panik i motgången träffande. Och som kritik mot de som tycker att världens goda ska fördelas till den som hade Luther på axeln under uppväxten biter det inhägnade Maralto väl. Men sällan har en mer ekonomiskt irrationell konstruktion skådats än i den första säsongens grundpremiss, där eliten närmast av djävulskap tycks isolera sig från omvärlden.

En liberal ekonomi hade inte låtit sig begränsas till detta. Med privat äganderätt, näringsfrihet och konkurrens blir kostnaderna av sådana val alltför höga.

Prövad mot en politisk liberalism som tryggt begränsar sig till sina grundläggande beståndsdelar borde 3% därför inte vara en fungerande dystopi. För förespråkarna av en liberalism som uttalar sig om vad det goda livet är, och vilken typ av personer som ska avancera, är situationen kanske en annan. Förhoppningsvis är dessa inte för flitiga för några kvällar med Netflix.

Joakim Rönnbäck är ledamot i Liberal Debatts redaktion.

@joakimronnback

joakim.ronnback@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Joakim Rönnbäck

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr